Bildinlägg

02 januari 2010 at 18:42 (Bilder, Yemenresan) (, , , , , , , , )

Ett litet inlägg för att hålla intresset uppe. Mer textmässiga inlägg kommer, bara inte just nu.

Annonser

Direktlänk Kommentera

Good cop / Bad cop

16 november 2009 at 19:10 (Vardag, Yemenresan) (, , )

Vaktmästaren på det här stället, Muhammed, är en fantastisk man. Han har enligt uppgift jobbat med svenskar i 14 år, så han har snappat upp en del svenska ord. När jag och Isak pratade om någonting som handlade om skola en gång medan vi hjälpte Muhammed dra lite rör utbrast Muhammed plötsligt ”skola!”, för att visa att han kände igen det. Allra roligast var när vi på engelska frågade honom hur det gick med något arbete han höll på med och han vände sig mot oss med ett enormt leende och sade ”fina fisken!”.

Han är en riktig alltiallo, och även om det ibland kan ta lite tid och hans metoder ibland kan ifrågasättas så får han saker fixade. Han ser dessutom till att det inte befinner sig några obehöriga på boendeområdet på centret, och agerar ibland språkrör när vi har ringt upp en elev och någon som inte kan engelska svarar.

Häromdagen gjorde han det roligaste grejen hittills. Jag, Rigmor och några till befann oss uppe på kontoret när vi genom det öppna fönstret hörde Muhammed ropa ”Rigmor! Rigmor!”. Vi tittade ut, och precis nedanför fönstret stod han med 5 barn militäriskt uppradade och ville att Rigmor skulle komma ned. Vi har haft lite problem med att barn springer in och busar runt och spelar boll, och Ulf och Rigmor har sagt att vi helst inte skall ha några barn på området. Så de fick en tillsägning och försvann från området. Men senare på dagen kom Muhammed upp på kontoret med ytterligare tre ungar, som hade sprungit omkring inne på området och tittat in genom fönstren på våra lägenheter. Detta får de verkligen inte göra, så Muhammed tänkte se till att de inte gjorde om det. Han tog upp dem på kontoret och spelade väldigt sträng och sade åt dem att skriva sina pappors namn och telefonnummer, så skulle han minsann ringa dem och tala om vad deras pojkar har för sig när de borde vara i skolan. En av de yemenitiska lärarna kom förbi och spelade med, och sade åt Muhammed att inte vara så hård, men Muhammed svarade att barnen måste disciplineras. Ungarna skrev upp allt som Muhammed bad dem att skriva, och en av dem var väldigt nära till gråt innan Muhammed släppte iväg dem. De visste att om deras pappor skulle få reda på vad de hade haft för sig så skulle de säkert få spö. Men Muhammed hade aldrig för avsikt att ringa några föräldrar, vilket den andre läraren förstod. Han ville bara se till att vi inte har samma problem med just dessa ungar igen – och mycket riktigt har vi inte sett till dem igen!

Uppdatering 17/11! I dag var Muhammed rolig igen. Vi gick förbi några yemenitiska elever, och han vände sig mot dem, pekade på dem och sade ”Fina fisken!”. Jag skrattade, och svarade ”fina fisken” och vi gick vidare. Eleverna satt där och stirrade efter oss och trodde att vi hade sagt något om dem på svenska.

Direktlänk Kommentera

Gym och transport

14 november 2009 at 10:47 (Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Jag och Isak gymmar tre gånger i veckan. Det är riktigt gött, gymmet är härligt sunkigt (Isak har skrivit mer utförligt om det) och man har konstant en go träningsvärk någonstans. Förutom de senaste dagarna. Träningsvärken som jag har haft i går och idag är outhärdlig. Senast jag var på gymmet tränade jag vadmusklerna, och tyckte att jag stretchade ordentligt. Antingen misslyckades jag fullständigt med detta, eller så har någonting annat gått snett, för nu känns det hela tiden som att jag har kramp där nere! När jag står upp med raka knän och fötterna platt på marken gör det så vansinnigt ont och känns som att jag stretchar ut den muskeln över dess maxgräns. Detta får till resultat att när jag går ser jag ut som att jag har tappat tvålen, så jag försöker hålla mig stilla så mycket som möjligt i offentliga sammanhang. Det är något bättre idag än vad det var igår, så jag hoppas på att kunna gå normalt med enbart lite träningsvärk i morgon. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag skall åka till gymmet i kväll.

Sättet på vilket man tar sig till gymmet är värt en liten redogörelse för sig. Vi brukar ta en ”dabab”, en av de otaliga minibussar som agerar blodomlopp på stadens vägar. Man kan ta sig nästan överallt med dessa bussar, om man vet vilken rutt varje linje tar. Och anledningen till varför man tar dessa bussar är givetvis priset – 20 riyal kostar det att ta sig var som helst i staden. Om man tänker på att 1 krona är cirka 29 riyal så förstår man genast varför detta är ekonomiskt gångbart. Men allt är inte fröjd och solsken ens med dessa bussar, särskilt inte för en skandinavier på 195 cm som jag. För att kunna få in så många som möjligt på en gång så har de knökat in ett extra säte, så att när bussen är full med människor i yemenitstorlek så kan 9-10 människor sitta tätt inpå varandra, men ändå någorlunda bekvämt. Och här nere har man inte samma enorma ”personal space” som vi svenskar har, så lite kroppskontakt på bussen är bara trevligt. Om det kommer in kvinnor i en buss där det innan bara suttit män, måste en kort stund ägnas åt omarrangemang så att mittensätet är förbehållet kvinnorna, eftersom män och kvinnor inte får röra vid varandra (som jag har förstått det). För mig kan en dababresa vara ganska smärtsam, då jag inte endast behöver fälla in benen till max och oftast sitta snett, utan även måste böja på nacken eftersom det är så lågt i tak. Och eftersom chauffören oftast kör ganska ryckigt, vägen är ojämn och det tar lång tid att ta sig dit man ska så brukar jag vara ganska stel i nacken när vi kommer fram. Men ekonomiskt sett så är det värt det, jämfört med att ta en av centrets bilar.

Direktlänk 8 kommentarer

Allmänt om Yemen… So far.

04 november 2009 at 20:54 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , )

Nu när jag har varit här nere ett tag tänkte jag att det kunde vara dags att börja göra lite subjektiva observationer, eftersom det mesta har hunnit sjunka in och det jag hittills har berättat om mestadels har handlat om vad som äger rum innanför centrets murar, eller väder och vind et cetera.

Eftersom idag var sista dagen av konversationsgruppens första uppsättning bad jag mina elever att utvärdera kursen och ge kritik (något de inte är vana vid, och som jag har uppmanat dem att göra via några olika samtalsövningar). Mot slutet ställde en av mina elever mig frågan, om vad jag tyckte om Yemen. Mitt svar var kortfattat och ganska intetsägande, men jag har funderat lite på det sedan dess och har kommit fram till en något mer uttömmande formulering.

Min omedelbara reaktion när jag funderar på vad jag tycker om Yemen är att det finns mycket som är konstigt, vissa saker som är dåliga samt vissa goda sidor. Den bästa av de goda sidorna är gästfriheten. De allra flesta yemeniter älskar att få besök från utlandet (i varje fall varenda en jag har talat med om saken har uttryckt sig så), och är upprörda över de ”crazy people” som får västerlänningar att vara rädda för att åka till ett muslimskt land. Alltså är extremistiska våldshandlingar inte uppskattade av den stora massan, som ibland gnistrar till och uppvisar en lysande syn på tillvaron. Jag minns inga konkreta exempel på detta, men jag minns åtskilliga tillfällen i konversationsgruppen där jag har blivit positivt överraskad av saker som de har sagt. Med detta sagt, så finns det ganska många (varav vissa uppenbara) aspekter av en yemenits vardagsliv och allmänna åsikter som jag inte håller med om, och ibland blir förskräckt över.

Vissa av dessa saker får inte tigas om. Två saker tänker jag ta upp här: kvinnors klädsel och roll, samt synen på judar och Israel / Palestina-konflikten. Kvinnors klädsel är väl en av de saker som svenskar förknippar mest med araber och Islam, och jag anser att det absolut är ett förtryck att tvinga ett helt kön att klä sig och bete sig på ett visst sätt för att uppfylla det andra könets villkor (ja, ja, denna kamp finns givetvis också i svensk och västerländsk kultur, bara i annan, mer subtil form). Det skrämmande i det hela är att detta system är så indoktrinerat att de flesta kvinnor inte vill gå utanför sitt hem utan niqab (huvudbonad som täcker ansiktet så att endast ögonen syns; ej att förväxla med burqa, som dessutom har ett nätgaller eller ett tunt heltäckande skynke över ögonen), även om det enligt Koranen är tillåtet att skippa ansiktstäckelsen, så länge håret är täckt. Håret måste alltid vara täckt av en makrama. Anledningen är att de känner sig obekväma med det sätt männen tittar på dem om de inte täcker ansiktet, vilket jag mycket väl kan förstå eftersom jag har ständigt har sett hur männen stirrar på våra obeslöjade svenska kollegor. Dessa kvinnor har vuxit upp med att dölja sig och smälta in, så det är fullt förståeligt att de inte vill utmärka sig genom att klä sig annorlunda än de flesta andra. Detta gör det hela inte mer försvarbart, utan i min mening är det tvärtom – denna situation visar hur skruvad hela saken är! Män och kvinnor lever sina liv nästan helt utan mänsklig kontakt med varandra, och när männen ser kvinnorna obeslöjade händer det saker i dem som de inte vet hur de skall kontrollera, eftersom de aldrig fick en chans att ”öva sig” under de kritiska tonåren. Vissa kvinnor använder ändå inte ansiktstäckelsen, och det verkar fungera för dem så vitt jag har sett. Men att ha ett system som vid granskning ser ut att vara till för att skydda en grupp människor mot sina känslor och som begränsar den andra gruppen något så oerhört som detta gör är fel. Anser jag.

Kvinnors ställning i övrigt lämnar också mycket att önska. När man diskuterar kvinnor på arbetsmarknaden så poängteras ofta att hustrun endast skall arbeta om mannen inte klarar av att försörja familjen. Äktenskapssystemet skulle kunna ses som ett system av omtanke från mannen mot hustrun; alltså att han skall tillgodose alla hennes och familjens ekonomiska behov, medan skötseln av hemmet och barnen är kvinnans uppgift. Tyvärr gör detta att många yemenitiska män inte vill låta sina kvinnor utbilda sig, eftersom det skulle innebära att de måste tillbringa tid borta från hemmet och därmed kanske inte kunna uppfylla sina ”plikter”, eller att de helt enkelt ger sin tid åt något annat än sin make. Detta innebär att de flesta kvinnor inte ha andra ambitioner än de som rör familj och hushåll, och eftersom kvinnor ju bara är lämpade för vissa jobb så kan hon på sin höjd kanske bli lärare eller sekreterare. Jo, för kvinnor är ju nämligen sköra, känsliga varelser, med långt större förmåga till empati och social smidighet än vad män är. Det vet ju alla.

Det finns hyllmeter med observationer man skulle kunna göra om detta, men tydligt är att om man ser det hela som ett problem så är det gruvligt svårt att hitta en lösning.

Den andra negativa observationen jag skulle göra var den om synen på judar. Det är bekant för de flesta att judar och araber inte direkt är de såtaste av vänner, och även om man inte ser det ifall man bara tittar på sina vardagliga upplevelser på stan så stöter man på denna konflikt djupt rotad i påståenden och åsikter när man samtalar med folk. Mina observationer bygger förstås på samtal från min konversationsgrupp, där ämnet för dagen en gång var terrorism. Jag hade dumt nog inte förberett mig så noga, eftersom jag tänkte att ett ämne som detta måste vara något som de har många åsikter om, och jag förberedde mig vanligtvis endast när jag hade ett ämne som jag trodde skulle gå lite trögt, så att jag skulle kunna ställa eggande följdfrågor. Den här gången visade det sig vara ett misstag att inte kunna styra debatten, för de hade inte diskuterat länge förrän de hade kommit fram till att terrorismens orsak var Israels existens och USAs uppbackning av dem. Jag försökte få dem att överväga andra alternativ, för jag insåg att detta inte var en produktiv väg att gå, men drogs in i en jag-mot-dem-situation. Nu är jag inte så överdrivet pro-Israel, då jag inte helt har tagit ställning till konflikten, men även denna hållning verkar extremt Israelvänlig om man jämför med mina elevers åsikter. Sammanfattningsvis kan man säga att deras argument gick ut på att Israel kom och stal land som inte var deras, satte sig själva som härskare över befolkningen där, och med amerikanska medel förstärkte och solifierade de sin position och sitt förtryck. Konflikten kan inte lösas med mindre än att Israel och alla som bekänner sig till den staten på ett eller annat sätt försvinner därifrån. Palestinierna är oskyldiga offer som är helt lämnade åt sig själva och inte har mer än pinnar och stenar att sätta in mot Israels flygvapen och pansarförband (som ju är finansierade av USA eller i själva verket är den amerikanska armén under Israels flagg). Media i väst berättar inte sanningen om situationen, medan vissa arabiska media, till exempel det privat finansierade Al Jazeera är fullständigt, 100 % objektiva i sina rapporter om Israels grymheter och övergrepp. En kille sade till och med att judar styr västvärldens media för att propagera för Israel (The Protocols of the Elders of Zion, någon?).

Klart är i alla fall att här i Yemen finns det knappt några judar kvar alls. Det skall ha funnits en gammal judisk population här, med rötter tillbaka till Salomons tid, men idag har de allra flesta lämnat landet. Här om dagen läste jag en artikel från Wall Street Journal om en amerikansk räddningsaktion för att föra ut en grupp judar från en del av landet som ligger en bit norr om huvudstaden (se artikeln för karta). Om artikeln är trovärdig så kan man anta att de som utfört de aktiva handlingarna som drivit judarna på flykt tillhör den extremistiska klicken, vilket innebär att den övriga befolkningen lät det hända. Om så är fallet vet jag inte, men om så vore skulle det inte förvåna mig, med tanke på de påståenden som cirkulerar angående judar.

Kvinnoförtryck och läskiga åsikter till trots så trivs jag ändå bra. Det som gör tillvaron jobbig är saker som dåligt internet, bristen på möjlighet att hitta en cheeseburgare, enformigt väder, luftföroreningar och oljud från trafiken. Det som lättar upp livet är folkets öppenhet och uppriktiga gästfrihet (så länge du inte befinner dig i en köp/sälj-situation; har du ljus hy så kommer de att göra allt för att klämma ur lite extra pengar ur dig), fiskrestaurangen nere på stan, vacker natur när man kommit ut ur staden och billig bensin (hmm, möjligtvis sammankopplat med luftföroreningar? Hmm.).

Det var allt jag hade denna gång.

Eller, nej förresten. Jag hade ju ett yemenitiskt skämt! Det verkar som att vissa stereotyper går att hitta i alla kulturer. Till exempel så finns det en region som heter Hadramut. Uppenbarligen är detta Yemens motsvarighet till Småland; dess invånare skall visst vara väldigt snåla! Jag fick skämtet översatt åt mig, och det går så här:

En hadramit hade ramlat ned i en brunn. Eftersom brunnen var djup kunde han inte ta sig upp själv, utan behövde hjälp.

Den första personen som kom förbi var en sanaanit. Han sträckte ned sin hand och sade ”Ge mig din hand!”. Hadramiten korsade armarna och sade ”Nej.”. Förvånad över hadramitens svar, blev sanaaniten sur och gick därifrån.

Nästa person som kom förbi var en adenit. Även han sträckte ned sin hand i brunnen och sade till hadramiten ”Ge mig din hand!”. Även denna gång vägrade hadramiten, och adeniten gick sin väg.

Sedan kom en taizit förbi. När han såg hadramiten i brunnen sträckte han ned sin hand, och sade ”Ta min hand!”. Denna gång accepterade hadramiten erbjudandet och fick äntligen komma upp ur brunnen.

Taiziten fick spela den smarta rollen, eftersom jag hörde historien från en taizit, och här i Taiz vet alla att taiziter självklart är smartare än andra yemeniter.

The Protocols of the Elders of Zion

Direktlänk 16 kommentarer

Addendum

01 oktober 2009 at 22:06 (Bloggning, Yemenresan) (, )

Ceterum censeo att Isak har rätt i sitt ”buuu” i sitt senaste blogginlägg.

Direktlänk Kommentera

Lurade?

17 september 2009 at 17:51 (Vardag, Yemenresan) (, , )

Jag och Isak är just hemkomna från en affär som SFM har valt ut som sin ”stamaffär”. Personalen där vet om att vi brukar komma och brukar enligt Rigmor vara väldigt tillmötesgående.

Klockan sex på kvällen slår alla affärer igen och alla försvinner hem och äter eftersom det är Ramadan. Därför blir det lite extra kaos i trafiken precis dessförinnan, så bilfärden till affären var rätt intressant (som de flesta bilfärder i det här landet). Väl där handlade jag och Isak en hel del, och fick i slutänden betala 18390 rial (vilket motsvarar ungefär 720 kronor). Detta verkar verkligen vara alldeles för mycket, vilket jag och Isak misstänkte redan i affären och som Rigmor bekräftade när vi kom tillbaka. Misstankarna stärktes när vi gick ut med varorna till bilen, eftersom en av de som jobbar i affären följde med oss ut och hjälpte till att bära och packa in. När han såg bilen med SFM-märket på fick han väldigt bråttom att försvinna tillbaka till affären utan att ens säga hej då (vilket är ovanligt), så vi misstänkte att han insåg att vi var SFMare och fick dåligt samvete.

Rigmor sade att hon skulle åka dit och kolla upp saken. Hon skrev en fullständig lista av vad vi hade köpt. Om vi har blivit lurade så kommer hon att göra klart att det finns tusentals andra affärer i Taiz vi skulle kunna handla från, vilket inte vore så lönsamt för just den här butiksägaren.

Bland övriga nyheter kan jag ta upp att jag såg en kameleont på husväggen i förmiddags. Jag såg den bara för att den rörde sig, hade den varit stilla skulle jag aldrig ha sett den. Det finns gott om ödlor här, så det är inte sällan man ser något litet röra sig blixtsnabbt genom synfältets periferi. Övriga djur jag har sett häromkring är fladdermus, rovfågel och getter.

Direktlänk 2 kommentarer