Kortfattad julanalys

31 december 2011 at 10:51 (Bloggning, Filosoferande, Vardag) (, , , , , , )

Jul. Humbug eller fröjd? Fröjd, skulle nog svaret bli för många, humbug för en påtagligt talrik skara. Man utbyter gåvor, äter gott och umgås med betoning på mys och gemyt med vänner, släkt och familj. Eller så stressar man, försöker uppfylla en traditionsgiven norm och påtvingar en atmosfär av låtsad trevnad. Det jag vill göra med denna text, är att dela mina tankar om hur man kan bena ut vad som gör att vissa finner julen behaglig medan den hos andra bara skapar ångest.

Som jag ser det, så kan man dela upp julens beståndsdelar i en trappliknande struktur, lik Mazlows behovstrappa inom psykologin. Tanken med den modellen är att ju längre ned på trappan en företeelse hamnar, desto mer grundläggande är den för att skapa lycka. Man kan inte vara lycklig om ens liv uppfyller kriterier som står högt upp på trappan, som till exempel att ha fina kläder, om mer grundläggande (och därmed lägre placerade) behov inte redan är uppfyllda, som mat, närhet och värme.
På liknande sätt anser jag att man kan dela upp vad det är som gör julen attraktiv för vissa, medan den är rena pesten för andra. Vad utgörs julen av? (Eftersom denna analys helt och hållet är gjord i mitt huvud medan mina händer sysslade med annat, så innehåller den bara två punkter. Förhoppningsvis skall det räcka för att demonstrera min poäng.)
Ytligt sett har vi alla saker som gör att det inte går att undgå att notera när julen närmar sig; förekomsten av jul-dekorationer, -musik, -kalendrar, -mat, -godis, -klappar, -kläder (?) och så vidare. Om man som utomstående betraktare observerar det svenska samhället i december så skulle man förmodligen konstatera att denna tid handlar om att omgärda sig med saker och kulturella yttringar som har temat ”jul”. Skulle en svensk julfirare säga att det är dessa saker som julen går ut på, att de utgör dess kärna? Utan att ha gjort några ingående undersökningar, skulle jag vilja säga nej.
De allra flesta skulle nog påstå någonting i stil med att julens kärna, själva anledningen till att vi i vår kultur fortsätter att fira den efter att vi har slutat tro på dess gamla religiösa innebörd, är att få umgås och ha trevligt med nära och kära. Tittar man på resebolagens bokningssidor, så är det överallt fullständigt fullsatt på de allra flesta kollektiva transportmedel under denna tid, vilket tydligt talar för att folk gör sig gärna besvär för att ta sig från sitt vanliga uppehälle till ett annat över jul- och nyårshelgerna. På så vis återförenas de med folk från sitt förflutna, och kan tillbringa några dagar med dem. Alla de saker som står listade ovan, fyller här sin funktion som medel för den stämning som de vill uppnå i sitt umgänge. Om vi återvänder till vår trappstruktur, så gör ju detta att vi kan se att umgänget står lägre än alla materiella och kommersiella medel som finns runt omkring, och därmed är mer grundläggande och närmare julens kärna.

För att utifrån ovanstående kriterier försöka analysera varför vissa inte gillar julen alls, medan andra helhjärtat älskar den, måste man komma ihåg att det inte är en fullständig bild. En sådan sak som en perfekt metafor existerar inte.
Utifrån detta, ser vi alltså att om det lägre kriteriet (trevligt umgänge och närhet) är uppfyllt, då blir det övre kriteriet (de jul-specifika ting som skapar den distinkta stämning som förväntas vid denna årstid) ett medel för att underlätta och förstärka umgänget. I detta fall är blir det förståeligt att folk står ut med att lyssna på samma sånger år efter år, eftersom de bildar en bekant bakgrund till det sociala – där det egentliga fokuset ligger. Utan denna insikt kan det vara förbryllande att julsånger är långsiktigt uthärdliga, medan exempelvis sommarplågor sällan överlever längre än några månader. Man skulle, med lite fantasi, kunna säga att det är ett fall av att ändamålen helgar medlen.
Men vad händer om det lägre kriteriet inte är uppfyllt? Om man inte har en familj eller vänner att kalla sina, som räknar med att man skall dyka upp och vara en del av umgänget? Eller om gamla relationer är så sönderslagna att alla sken av trevnad bara är krystade, och julumgänget bara blir en tom tradition? Då blir de företeelser som utgör det högre kriteriet odrägliga påminnelser om att man inte har det lika bra som andra, eller som man en gång kunde ha. För dessa personer blir varje adventsljusstake ett hån, varje julsång en plåga och julhelgen ett ångestfyllt gatlopp av ensamhet.

Jag valde detta år att för min skraltiga ekonomis skull arbeta över julhelgen, och på mitt jobb har man många uppgifter som ger en tid att tänka, och därav kommer denna analys. Min slutsats är att oavsett vilken sida av skalan man befinner sig på, så borde julens fokus skiftas mer mot solidaritet med dem som hamnar utanför de varma gemenskaper som helgen kan erbjuda, än mot slutet umgänge och konsumtion. Hur detta skulle göras, och vilket uttryck det skulle ta sig kan jag inte ge svar eller tankar om, men jag skulle sälla mig till den skara som önskar att julens gamla paradigm ”på jorden frid åt alla människor” skulle vara mindre av en klyscha, och mer av en realitet. Och alla realiteter skapas av människor i samspel, inte önsketänkande.

Annonser

Direktlänk 10 kommentarer

Bladet i revolutionen, käppen i hjulet?

23 februari 2011 at 17:04 (Filosoferande, Yemenresan) (, , , , )

De senaste veckorna har varit intressanta. Genom hela den arabiska världen sprider sig demonstrationer och uppror så snabbt att traditionella media inte hinner följa upp revolutionens eftersvallningar i ett specifikt land innan det händer på nytt någon annan stans. Yemen, min vistelseort i fyra månader från september 2009 till januari 2010, är inte ett undantag. Då täckningen av protester i detta land har varit svag och sporadisk i svensk media, har jag följt händelseförloppet genom Twitter, som, ifall man följer rätt personer, är en utmärkt källa till nyheter och information i realtid (efter att man har lärt sig att sovra lite).

Jag har från flera svenskar hört yttras kommentarer om de olika revolutionerna som uttrycker oro för att händelserna vid revolutionen i Iran 1978-1979 skall upprepas; att reaktionen på långt envåldsstyre skall vara ett religiöst ledarskap som i slutänden inte visar sig vara ett så mycket bättre alternativ än den omkullkastade regimen. Jag är inte vidare insatt i de inrikespolitiska affärerna i något av de berörda länderna förutom Yemen, så jag har inget att säga i svar till ovan stående farhåga vad gäller dessa länder. När det kommer till Yemen är ett potentiellt mullastyre något som jag håller högst osannolikt, då jag under hela min vistelse där och i allt jag har läst från folk som är kvar där efter min hemkomst aldrig har hört en önskan om ett sådant styre yttras. Vid samtal med yemeniter på plats yttrades ofta en önskan om regimskifte, men målet med den förändringen verkade alltid rikta sig mot ökad rättssäkerhet, pålitliga offentliga tjänstemän,  minskad arbetslöshet och allmän samhällelig stabilitet. Religionen är en oerhört stark kraft i folkets vardagliga liv, men inte en enda gång hörde jag någon yttra en önskan om att upprätta sharia-aktigt system. I fallet Yemen skulle mitt svar till farhågorna om ett upprepat Iran alltså vara att jag inte för ett ögonblick håller det som ett troligt scenario. Demonstrationerna i Sana’a har uteslutande handlat om folkets missnöje med president Saleh och hans administration.

Detta konstaterande till trots så finns det ett samhällsproblem i Yemen som protesterna misslyckas med att ta hänsyn till. Detta är drogen qat. Utifrån mina observationer i landet under min korta vistelse där, är jag rädd att den förändring som demonstranterna vill få till är omöjlig utan att först ta itu med odlingen och missbruket av denna amfetaminliknande drog.

Så gott som alla yemenitiska män brukar qat. På tidig eftermiddag sätter de sig med en påse kvistar med späda gröna blad, sorterar ut de spädaste, gnider bort det värsta av resterna av besprutningsmedlen med tummen, tuggar sönder bladet, och stoppar upp den gröna massan i kinden i en boll som växer sig allt större allt eftersom nya blad förs in och tuggas. Där kan de sitta större delen av resten av dagen. Effekten som drogen verkar få är att de blir lite dåsiga, samtidigt som den verkar pigga upp på ett sätt som kanske kan jämföras med kaffe – studenter som måste plugga sent på natten eller långfärdschaufförer använder gärna qat för att hålla sig vakna. Argument för qat inkluderar även att man blir mindre rädd, och därför kan användas av byggarbetare som saknar skyddutrustning, samt att det slappnar av musklerna tillräckligt för att minska risken för allvarliga skador vid fall. Qat räknas som både mindre skadligt och mindre beroendeframkallande än både cannabis, tobak och alkohol, så varför postulerar jag det som ett så stort problem som en käpp i hjulet för den pågående revolutionen?

Själv har jag inte provat att tugga qat. Jag hade kanske kunnat tänka mig att prova på det, om det inte hade varit för alla bekämpningsmedel som vräks över plantorna för att hålla skadedjur borta. Om man observerar en qattuggande man så ser man efter en kort stund att hans tummar är svarta av att ha gnidits mot bladen, och att han efter ett tag bara smetar ut giftet ännu mer. Detta leder naturligtvis till hälsoproblem, särskilt med tanke på att lagstiftningen om besprutningsmedel i Yemen är väldigt liberal – inte ens mardrömsmedlet DDT är explicit förbjudet, enligt muntliga källor i landet. Tuggandet är alltså ett folkhälsoproblem, ett faktum som visserligen inte gör det till det stora hinder jag ser det som, men som absolut befogar oro.

Qat är även ett ekologiskt problem. Landet är redan drabbat av stora problem med grundvattentillgång och jorderosion, och odlingen av qat förvärrar båda dessa problem. Eftersom det är mycket mindre lönsamt för jordbrukare att odla konventionella grödor (så pass mycket mindre att många odlare inte kan försörja sig på enbart sådan odling) än att odla qat har qatodlingarna blivit en mycket välbekant syn på Yemens odlingsterasstäta landsbygd. I jämförelse med traditionella grödor erbjuder qat så gott som inget skydd och ingen bindning till jorden, vilket markant ökar takten i vilken den utarmas och eroderar. Dessutom kräver odling av qat bevattning i mycket större mängd än normalt, och plantan ger minimalt tillbaka till jorden.

Den höga tillgången till trots, kostar qat förhållandevis mycket för konsumenten. Eftersom det är mannen som har hand om familjens ekonomi, och det inte är socialt accepterat för kvinnor att tugga, är det alltså vanligt att han lägger större delen av hushållets kassa på qat, vilket i många fall lämnar hela släkter i fattigdom. I samarbete med låga löner och oförmånliga anställningsformer utövar qatbrukande män strategier för att dryga ut qatkassan utifrån bästa förmåga. Det är här som det stora hindret för protesterna ligger. Jag skulle utifrån mina egna observationer säga att större delen av all korruption i landet är qatrelaterad. Exempelvis råder det inget tvivel om att vi, när vi skulle skaffa körkort vid fordonsmyndigheten, hade kunnat komma därifrån med våra laminerade körkort på en bråkdel av tiden om vi hade lagt fram en massa pengar till de tjänstemän som satt med sina qatbollar i kinderna och skickade oss fram och tillbaka mellan kontoren.

Demonstranterna vill ha ett samhälle vars administration inte försöker utnyttja sin maktposition för att pressa medborgarna på pengar till qat, men på de allra flesta bilder från protesterna som jag har sett så förekommer tuggande. Oavsett om president Saleh avgår och en helt ny, fullständigt demokratisk administration sätts på plats i hans ställe, så kommer byråkrater att fortsätta tillskansa sig mutor, om qatbruket får fortgå så ohindrat som det gör. Jag ser qat som en del av grunden till de ekonomiska och sociala problemen i Yemen, och jag är förhållandevis säker på att en revolution vars medlemmar inte ifrågasätter drogens delaktighet inte kommer uppnå de resultat som den önskar, utan bara låta saker och ting fortsätta som tidigare.

Direktlänk 1 kommentar

Tankar om originalitet och klichéer

07 juli 2010 at 17:16 (Filosoferande) (, , , , , )

Hur tänker man originella tankar? Hur uttrycker man dessa? Hur vet man att den idé ens huvud har producerat inte är ett plagiat, och hur försäkrar man sig om att det uttryck som hugskottet tar är unikt?

Dessa frågor har jag ofta ställt mig. De applicerar på många, om inte de flesta, genrer och diskurser som man varje dag deltar i genom sina samtal och umgängen. Alla metoder vi människor kan använda för kommunikation används inom former som informations-förmedling, humor, uppmuntran, tillrättavisning och så vidare. Så länge som människor har kunnat kontakta varandra har dessa metoder tillämpats, så om man eftersträvar att vara ”fräsch” eller nytänkande, så är frågan: hur skall man gå till väga?

Det finns ett par områden som har orsakat mig mer huvudbry än andra. Ett av dem är humor. På daglig basis tar jag del av och delger ett antal skämt och andra kontaktmedel som avser att roa och underhålla. Detta är en genre som mer än många andra strävar efter originalitet, där upprepning i de allra flesta fall är ouppskattad. Ibland är dock fallet det motsatta; upprepning kan vara själva kärnan i vad som uppfattas som roligt, som till exempel i internskämt. Det som är svårt med nyskapande humor är att göra sig fri från sina förebilder (som är de humoristiska kreationer, personer och tillfällen man själv tycker är roliga) och använda dem som inspirationskällor, snarare än lagerdepåer för färdigt material.

Denna svårighet återfinns i ett annat kommunikationsområde som har varit föremål för mina funderingar, nämligen uppmuntran. När jag försöker uppmuntra någon försöker jag så länge som det är möjligt undvika vad som kan uppfattas som kliché, samtidigt som jag bara säger sådana saker som jag uppfattar som sanna. Anledningen till att jag har funderat mycket över denna genre är att det verkar som att den kräver originalitet för att kunna vara effektiv. Målet med uppmuntran är att få någon att känna sig bättre genom att belysa positiva aspekter som personen i fråga kanske inte har noterat, eller kanske bara behöver få understrukna igen. Om man med detta som mål använder ordvändningar som inte är ens egna, hur skall man då få personen man försöker peppa att tro på dem? Vad har upprepade fraser för värde? Jag tror att de har litet till inget värde alls, om man inte lägger en unik avsikt bakom dem. Schabloner som när de uttalas utan speciell eftertanke anser jag vara definitionen av ”tomma ord”, men rätt använda kan de fylla utpräglade och specifika syften.

Det ligger nämligen i klichéers natur att de är sanningar vars betydelse har urvattnats på grund av överdriven upprepning. De har sagts så många gånger att den lysande originalitet som en gång var anledningen till att de upprepades sedan länge förvittrat för allt som är nytt är det bara en gång. När man däremot kommer till en punkt i sin kommunikation där man har en originell idé, vilket vill säga att man har kommit fram till den utifrån sin egen, självständiga, analys av situationen, som kan uttryckas med en redan myntad fras, kan uttrycket rent av vara passande. Använda på detta sätt, kan slitna fraser genomgå en återuppståndelse. Den genomtänkta användningen av andras ord kan ge ny rättvisa åt den ursprungliga originaliteten i vad som vanligtvis avfärdas som plattityder.

Så hur viktigt är det att man försäkrar sig om att ens tankar och uttryck är unika? Givetvis beror det på situationen. Inte alla situationer kräver att man hela tiden är fullständigt nyskapande. Men det är viktigt att man i situationer där originalitet föredras lägger vikt och möda bakom sina tankar så att de är uppriktiga. Det är i uppriktigheten, både mot sig själv och andra, som jag tror att nyckeln till sant nyskapande kommunikation kan finnas.

Direktlänk 2 kommentarer

Lägenhetsjakt (see what I did there? A play on words!)

02 mars 2010 at 14:08 (Vardag) (, , , )

Så jag får fem mail från Studentstaden om att jag har fått erbjudande om att flytta in i lika många lägenheter; fyra stycken 13-kvadratsrum med tvättställ och ett 17-kvadratsrum med tvättställ. Om jag inte har tackat jag senast 4 mars anses jag ha tackat nej.

Detta är all information jag får. Ingen planritning över rummet, inga ytterligare specifikationer, ingen visningstid och inget alls. Så jag stövlar iväg på brakande snö till adressen för 17-kvadrataren för att se vad den har att erbjuda.

Först är det ren tur att jag tar mig in i byggnaden över huvud taget. Därefter ligger lägenheten högst upp i huset, och givetvis finns ingen hiss. Sedan är det ingen hemma. Jag knackar och känner på dörren, men får vända hem. På vägen ut kollar jag på förra ägarens postfack och noterar dennes namn. Jag går hem igen och googlar upp namnet, och då det visserligen finns en person med det namnet i Uppsala, så stämmer inte adressen. Jag skickar ett sms i alla fall och låter det vara upp till mottagaren att svara om denne känner för det.

Annars kommer jag anses ha tackat nej.

Direktlänk 2 kommentarer

Artikel om Yemen

18 februari 2010 at 14:37 (Uppsala Universitet, Yemenresan) (, , , , , )

Följande text skrev jag i samband kursen Professional Writing när vi fick i uppgift att skriva en ”feature article”. Eftersom Yemen fortfarande är ganska färskt i mitt minne valde jag att skriva om Yemen och den medieuppmärksamhet landet fick i samband med ”kalsongbombaren” på juldagen. Därmed är sagda text även lämplig för bloggen! Den är lite spretig, och ganska vinklad för att passa instruktionerna i uppgiften vi fick, men den duger.

The serene Yemeni countrysideYemeni People and the Medial War on Terrorism

Yemen is a relatively small country that usually goes unnoticed in the blur of news stories and reports that comprise the mainstream media. It is a Muslim nation, situated just south of Saudi Arabia, with a population that ranges somewhere between 22 and 26 million, depending on your sources. In reality, the actual number is anybody’s guess, since the rural parts of the country are either hard to reach or have restricted access for outsiders and the cities are sprawling labyrinths of seemingly never ending growth and confusion. The Yemeni people themselves don’t really care much for figures and statistics – they just try to live their lives.

Lately, however, this slow-paced country has gained interest with the international community. On Christmas Day in 2009, an attempted bombing of an airliner heading for Detroit drew attention to the location of the potential terrorist’s training, which turned out to be Yemen. The subsequent stream of international media coverage concerning domestic affairs surpassed anything that Yemen had experienced since the civil war in the mid-nineties. The world learned that Yemen is the new terrorist refuge, heard the name of President Ali Abdullah Saleh, and learned of his joint efforts with the United States to suppress said terrorism. The world learned that the Yemeni military had wiped out a village of terrorists, killing 20 al-Qaeda operatives. Those in Yemen who care about such things knew about this strike, weeks before the rest of the world, and they also knew that it was American cruise missiles that had done the job – the Yemeni military had merely pointed them in the right direction. President Saleh played a game of delicate balance, proclaiming his cooperation with the U.S. to the world, while simultaneously reassuring the Yemeni people that no American involvement in the country’s internal affairs would be allowed.

So what impact did all this have on the daily routine of the average Yemeni? The answer is minor to none. Those who read national newspapers – which are all government-approved – and also watch news channels such as CNN or BBC could discern the difference in policies. This group however, is very limited. All others, who watch Al-Jazeera or simply listen to the rumor of the day, kept living their lives just as they had done the day before. The authorities were noticeably more nervous concerning the safety of westerners living in Yemen, which resulted in an increased presence of police in the cities and military checkpoints in the countryside – but other than that, no difference could be discerned when looking at the daily flow of people.

Basically, Yemen could be seen as a medieval country with modern technologies. Some of its people are connected to the outside world, but they don’t feel the need to interact. Their business is their own, and according to them, so should everybody else’s be. Maybe there is something for us to learn from this. Maybe the rhetoric behind the war on terror is providing a bad bias against a people that only wants to be left alone.

Direktlänk Kommentera

Konsekvens är av yttersta vikt

28 januari 2010 at 21:53 (Uppsala Universitet, Vardag) (, , )

På Institutionen för Lingvistik och Filologi på Uppsala Universitet finns en professor som avslutar väldigt många av sina meningar med ”inte sant?”. Jag har i dag erfarit att han översätter denna vana när han föreläser på engelska. Right?

Direktlänk 3 kommentarer

Borta bra…

19 januari 2010 at 15:14 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , , , , , )

Jag skall inleda detta inlägg med en liten övning i kopiera & klistra in – det är nämligen så att jag försökte skriva ett inlägg när jag satt på flygplatsen i Doha när jag var på väg hem, men den internetuppkoppling som jag skriver om visade sig inte vara så stabil som jag trodde. Därför kunde jag inte lägga upp inlägget, utan sparade det i en fil på datorn för senare publicering. Inlägget följer nedan.

________________________________________________________________________________________________________

Jag sitter nu med fötterna en aning obekvämt upplagda på ett järnräcke, men jag måste få veckla ut knäna efter den plågsamma flygningen hit från Sana’a. Jag, ni läste rätt, jag är inte längre i vare sig Taiz eller Sana’a – jag är i Doha. Här skall jag vänta i ytterligare 6 timmar, och sedan går minsann flyget hem till Sverige!

Som man kan förstå av vissa föregående inlägg (om man inte är exceptionellt dålig på att läsa på och mellan raderna) så är detta en efterlängtad dag. Det var sorgligt att lämna centret och de som jobbar där, men jag sörjer inte över att behöva lämna landet. Kulturchocken är fortfarande för nära för att en mer ingående analys skall vara lämplig vid denna tidpunkt, så jag skall fortsätta att låta bli att försöka mig på en sådan, för att den skall bli så rättvis och balanserad som möjligt när den väl blir av.

Jag gick upp klockan 6 i morse (lokal tid, svensk tid 4), och har varit på resande fot hela tiden sedan dess – och har ännu inte lämnat Arabiska Halvön! Då jag hittills bara har haft ett byte, så har större delen av den tiden ägnats åt väntan på Sana’a obeskrivligt lama flygplats. Mitt plan är planerat att anlända till Arlanda klockan 06:10 i morgon bitti, men eftersom Qatar Airways har varit – hör och häpna, tidiga (!) tre av de tre gånger jag har flugit så kanske man kan räkna med uppåt en halvtimme dessförinnan. Totalt skulle jag i alla fall komma upp i cirka 26 restimmar (då inte räknat den tid det tar att åka till Uppsala, dit jag blir skjutsad av några eminenta vänner som kommer och möter mig), något jag på förhand gruvade mig väldigt mycket för. Nu när mer än hälften av väntetimmarna är tillryggalagda, och jag har Internet hela tiden fram till avgångsdags så känns det som en baggis. Vi får se om jag säger samma sak i morgon.

Nu när jag inte längre är i Yemen, så kunde man möjligtvis tycka att jag skall byta ut bloggens titel – men det är faktiskt inte dags för det riktigt ännu. Jag har ju alla efterrapporter kvar (inklusive sen ovan nämnda analysen), så bloggen kommer nog att ha främst Yemenrelaterat material ett tag till. Så småningom blir det givetvis namnbyte av.

______________________________________________________________________________________________________________

Nu har jag varit i Sverige sedan i onsdags morse. Resan gick smärtfritt och snabbt och helt som planerat, och det blev fjärde gången gillt vad gäller flygbolagets tidighet. Att vara tillbaka i Sverige känns… obeskrivligt. Nu menar jag inte obeskrivligt som obeskrivligt skönt, lättande, obekvämt, tråkigt, roligt eller vilket adjektiv man än kan tänkas vilja tolka in därefter, utan bara obeskrivligt i ordets mest basala innebörd – jag kan inte beskriva det. Jag är visserligen glad att vara i en kultur där jag vet hur saker och ting fungerar, och den växande distansen till Yemen gör att jag kan vaska fram korn efter korn av analytisk erfarenhet. Snart har jag nog tillräckligt för att kunna göra ett givande blogginlägg om saken, men ännu än gång får jag säga: inte än. Hur som helst så är jag tillbaka, och än en gång är jag min egen man som har möjlighet att välja sin egen framtid och sysselsättning, något som jag nu ägnar dagarna åt med spänning och intresse. Mer om detta kanske senare, om efterfrågan finns.

Angående efterfrågan, så funderar jag lite över bloggens framtida vara eller icke vara. Nu när jag inte längre är mitt uppe i en intressant situation riskerar bloggen att bli en av många för den stora massan ointressanta internetupprabblingar av någon slumpmässig persons liv, något jag inte är intresserad av att hålla på med. Om jag har några läsare, så ber jag er att ge aktiv feedback på de saker jag publicerar. Jag kanske experimenterar lite med vad jag lägger upp, så får vi se vad som blir bäst. Hur som helst så stämmer fortfarande titeln, eftersom jag ännu inte har knutit ihop Yemensäcken på ett något så när tillfredsställande vis.

Om någon är intresserad av fortsatt läsning om upplevelser i Yemen, så finns det en ny bloggare på det svenska centret. Han har bara varit där i några veckor, och har redan lyckats formulera en riktigt snygg beskrivning av vardagen på Taiz gator. Så om min blogg har varit av intresse, så kommer Yemenity2010 inte göra er besvikna.

Direktlänk 3 kommentarer

We have liftoff… Soon.

07 januari 2010 at 15:48 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , , )

Denna eftermiddag och 4 dagar kvar till hemfärd… För en gångs skull har jag lyckats ta tag i något jag egentligen inte vill ta itu med i god tid och fått riktigt bra ordning på min packning. Nu ligger allting samlat i sorterade staplar och väntar på att jag skall besluta vad som skall hamna i vilken väska, för att sedan hamna där för ett tidigt vägningstest, så jag vet om jag måste göra mig av med lite grejer eller om det är lugnt. Flygbolaget tillåter 35 kilo förutom handbagage, vars vikt vanligtvis inte kollas, så jag kanske kan lägga ett par små tunga saker där om jag måste.

Yemen har de senaste veckorna fått mycket rampljus i västvärldens media av den ena efter den andra orsaken. Allt man läser och hör gör att det har varit lite mer spännande, men om man kliver utanför centrets murar och beger sig ut i Taiz så märks ingen skillnad. För några dagar sedan var det någon som hade slagit larm om att någon går omkring med ett bombbälte på sig nere på stan, så myndigheterna kontaktade alla västerländska centra och varnade oss. Ingenting hände dock, antingen var det ingen bomb eller så blev han infångad. Vi har hur som helst inte fått veta hur det gick med den saken.

För min del gillar jag den ökade spänningen, det nyanserar vardagen lite grann (fast den största skillnaden ju har skett i mitt huvud eftersom jag har läst om vad som har hänt i andra delar av landet, inte på grund av saker jag själv har observerat). Det är ganska intressant att vara i (närheten av) ett nyhetsskede, eftersom man får se så många fler aspekter. Ett bra exempel är den amerikanska inblandningen i den yemenitiska regeringens attacker mot mål inne i landet. Innan Obama offentliggjorde sitt understöd så hade vi västerlänningar på ryktesvägen redan fått veta detta. Just nu spelar den yemenitiska regeringen ett balansspel, där den å ena sidan säger till media i väst att den välkomnar amerikanernas hjälp och å andra sidan förnekar deras inblandning för sitt folk. Många yemeniter är oroliga att Yemen skall bli nästa Afghanistan eller Irak, och är verkligen inte sugna på att få in amerikansk militär, så på en viss nivå kan man förstå regeringen. Jag hoppas bara att deras balansakt inte skiter sig, för det verkar finnas avgrunder på båda sidor.

Roligheten att vara med om detta till trots kan jag knappt bärga mig tills jag får åka hem. Härom natten hade jag en rolig dröm som beskrev för mig hur gärna jag ville komma hem. Jag drömde att jag blev hämtad på flygplatsen i Sverige av några polare, åkte hem till dem och tillbringade större delen av dagen att träffa folk, och kvällen med att slappna av. När jag drömmer den här typen av tydliga, detaljerade drömmar brukar jag rätt snabbt inse att det är en dröm, och ofta kunna välja mellan att ta kontroll över drömmen eller vakna upp. Just den här drömmen var dock så realistisk att jag inte för en sekund tvekade på att den var verklig. Vanligtvis när jag inser att en dröm är en dröm så är det på grund av någonting som har hänt som inte stämmer överens med verkligheten. I denna dröm dröjde denna avslöjande faktor ända till kvällen, när jag satte mig för att spela Xbox. Jag satte in spelet Halo 3: ODST och visste ungefär vad jag kunde vänta mig; producentens och Microsofts loggor och lite trevlig musik, men i stället började någon slags abstrakt tecknad film med streckgubbar spelas upp. Det var vid det här laget jag insåg att ”Ååååh nej, det är en dröm!” och beslutade mig för att vakna upp, bara för att vara säker. Mycket riktigt var jag fortfarande kvar här. Det var väldigt frustrerande.

Men nu har ytterligare 40 minuter gått av den här eftermiddagen, så snart är det dags.

Direktlänk 1 kommentar

Bildinlägg

02 januari 2010 at 18:42 (Bilder, Yemenresan) (, , , , , , , , )

Ett litet inlägg för att hålla intresset uppe. Mer textmässiga inlägg kommer, bara inte just nu.

Direktlänk Kommentera

Inspirerad jullovsysselsättning

21 december 2009 at 16:15 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , )

Eftersom jag har en del tid på mina händer just nu, medan jag väntar på att dagarna skall gå, så har jag kollat genom ett helt gäng bildbloggar på WordPress och andra nätverk samt kollat upp några gamla fotografiska genier (främst Henri Cartier-Bresson, som tog mängder av lysande bilder utan någon annan utrustning än en liten Leica med svartvit film och ett fast 50 millimeters objektiv) bara för mitt eget nöjes skull. Detta gjorde mig inspirerad, så jag gav mig ut på centret med min kamera och experimenterade lite med några inställningar jag hittills inte har prövat på. Resultaten följer:

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »