Kortfattad julanalys

31 december 2011 at 10:51 (Bloggning, Filosoferande, Vardag) (, , , , , , )

Jul. Humbug eller fröjd? Fröjd, skulle nog svaret bli för många, humbug för en påtagligt talrik skara. Man utbyter gåvor, äter gott och umgås med betoning på mys och gemyt med vänner, släkt och familj. Eller så stressar man, försöker uppfylla en traditionsgiven norm och påtvingar en atmosfär av låtsad trevnad. Det jag vill göra med denna text, är att dela mina tankar om hur man kan bena ut vad som gör att vissa finner julen behaglig medan den hos andra bara skapar ångest.

Som jag ser det, så kan man dela upp julens beståndsdelar i en trappliknande struktur, lik Mazlows behovstrappa inom psykologin. Tanken med den modellen är att ju längre ned på trappan en företeelse hamnar, desto mer grundläggande är den för att skapa lycka. Man kan inte vara lycklig om ens liv uppfyller kriterier som står högt upp på trappan, som till exempel att ha fina kläder, om mer grundläggande (och därmed lägre placerade) behov inte redan är uppfyllda, som mat, närhet och värme.
På liknande sätt anser jag att man kan dela upp vad det är som gör julen attraktiv för vissa, medan den är rena pesten för andra. Vad utgörs julen av? (Eftersom denna analys helt och hållet är gjord i mitt huvud medan mina händer sysslade med annat, så innehåller den bara två punkter. Förhoppningsvis skall det räcka för att demonstrera min poäng.)
Ytligt sett har vi alla saker som gör att det inte går att undgå att notera när julen närmar sig; förekomsten av jul-dekorationer, -musik, -kalendrar, -mat, -godis, -klappar, -kläder (?) och så vidare. Om man som utomstående betraktare observerar det svenska samhället i december så skulle man förmodligen konstatera att denna tid handlar om att omgärda sig med saker och kulturella yttringar som har temat ”jul”. Skulle en svensk julfirare säga att det är dessa saker som julen går ut på, att de utgör dess kärna? Utan att ha gjort några ingående undersökningar, skulle jag vilja säga nej.
De allra flesta skulle nog påstå någonting i stil med att julens kärna, själva anledningen till att vi i vår kultur fortsätter att fira den efter att vi har slutat tro på dess gamla religiösa innebörd, är att få umgås och ha trevligt med nära och kära. Tittar man på resebolagens bokningssidor, så är det överallt fullständigt fullsatt på de allra flesta kollektiva transportmedel under denna tid, vilket tydligt talar för att folk gör sig gärna besvär för att ta sig från sitt vanliga uppehälle till ett annat över jul- och nyårshelgerna. På så vis återförenas de med folk från sitt förflutna, och kan tillbringa några dagar med dem. Alla de saker som står listade ovan, fyller här sin funktion som medel för den stämning som de vill uppnå i sitt umgänge. Om vi återvänder till vår trappstruktur, så gör ju detta att vi kan se att umgänget står lägre än alla materiella och kommersiella medel som finns runt omkring, och därmed är mer grundläggande och närmare julens kärna.

För att utifrån ovanstående kriterier försöka analysera varför vissa inte gillar julen alls, medan andra helhjärtat älskar den, måste man komma ihåg att det inte är en fullständig bild. En sådan sak som en perfekt metafor existerar inte.
Utifrån detta, ser vi alltså att om det lägre kriteriet (trevligt umgänge och närhet) är uppfyllt, då blir det övre kriteriet (de jul-specifika ting som skapar den distinkta stämning som förväntas vid denna årstid) ett medel för att underlätta och förstärka umgänget. I detta fall är blir det förståeligt att folk står ut med att lyssna på samma sånger år efter år, eftersom de bildar en bekant bakgrund till det sociala – där det egentliga fokuset ligger. Utan denna insikt kan det vara förbryllande att julsånger är långsiktigt uthärdliga, medan exempelvis sommarplågor sällan överlever längre än några månader. Man skulle, med lite fantasi, kunna säga att det är ett fall av att ändamålen helgar medlen.
Men vad händer om det lägre kriteriet inte är uppfyllt? Om man inte har en familj eller vänner att kalla sina, som räknar med att man skall dyka upp och vara en del av umgänget? Eller om gamla relationer är så sönderslagna att alla sken av trevnad bara är krystade, och julumgänget bara blir en tom tradition? Då blir de företeelser som utgör det högre kriteriet odrägliga påminnelser om att man inte har det lika bra som andra, eller som man en gång kunde ha. För dessa personer blir varje adventsljusstake ett hån, varje julsång en plåga och julhelgen ett ångestfyllt gatlopp av ensamhet.

Jag valde detta år att för min skraltiga ekonomis skull arbeta över julhelgen, och på mitt jobb har man många uppgifter som ger en tid att tänka, och därav kommer denna analys. Min slutsats är att oavsett vilken sida av skalan man befinner sig på, så borde julens fokus skiftas mer mot solidaritet med dem som hamnar utanför de varma gemenskaper som helgen kan erbjuda, än mot slutet umgänge och konsumtion. Hur detta skulle göras, och vilket uttryck det skulle ta sig kan jag inte ge svar eller tankar om, men jag skulle sälla mig till den skara som önskar att julens gamla paradigm ”på jorden frid åt alla människor” skulle vara mindre av en klyscha, och mer av en realitet. Och alla realiteter skapas av människor i samspel, inte önsketänkande.

Annonser

Direktlänk 10 kommentarer

Lägenhetsjakt (see what I did there? A play on words!)

02 mars 2010 at 14:08 (Vardag) (, , , )

Så jag får fem mail från Studentstaden om att jag har fått erbjudande om att flytta in i lika många lägenheter; fyra stycken 13-kvadratsrum med tvättställ och ett 17-kvadratsrum med tvättställ. Om jag inte har tackat jag senast 4 mars anses jag ha tackat nej.

Detta är all information jag får. Ingen planritning över rummet, inga ytterligare specifikationer, ingen visningstid och inget alls. Så jag stövlar iväg på brakande snö till adressen för 17-kvadrataren för att se vad den har att erbjuda.

Först är det ren tur att jag tar mig in i byggnaden över huvud taget. Därefter ligger lägenheten högst upp i huset, och givetvis finns ingen hiss. Sedan är det ingen hemma. Jag knackar och känner på dörren, men får vända hem. På vägen ut kollar jag på förra ägarens postfack och noterar dennes namn. Jag går hem igen och googlar upp namnet, och då det visserligen finns en person med det namnet i Uppsala, så stämmer inte adressen. Jag skickar ett sms i alla fall och låter det vara upp till mottagaren att svara om denne känner för det.

Annars kommer jag anses ha tackat nej.

Direktlänk 2 kommentarer

Konsekvens är av yttersta vikt

28 januari 2010 at 21:53 (Uppsala Universitet, Vardag) (, , )

På Institutionen för Lingvistik och Filologi på Uppsala Universitet finns en professor som avslutar väldigt många av sina meningar med ”inte sant?”. Jag har i dag erfarit att han översätter denna vana när han föreläser på engelska. Right?

Direktlänk 3 kommentarer

Borta bra…

19 januari 2010 at 15:14 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , , , , , )

Jag skall inleda detta inlägg med en liten övning i kopiera & klistra in – det är nämligen så att jag försökte skriva ett inlägg när jag satt på flygplatsen i Doha när jag var på väg hem, men den internetuppkoppling som jag skriver om visade sig inte vara så stabil som jag trodde. Därför kunde jag inte lägga upp inlägget, utan sparade det i en fil på datorn för senare publicering. Inlägget följer nedan.

________________________________________________________________________________________________________

Jag sitter nu med fötterna en aning obekvämt upplagda på ett järnräcke, men jag måste få veckla ut knäna efter den plågsamma flygningen hit från Sana’a. Jag, ni läste rätt, jag är inte längre i vare sig Taiz eller Sana’a – jag är i Doha. Här skall jag vänta i ytterligare 6 timmar, och sedan går minsann flyget hem till Sverige!

Som man kan förstå av vissa föregående inlägg (om man inte är exceptionellt dålig på att läsa på och mellan raderna) så är detta en efterlängtad dag. Det var sorgligt att lämna centret och de som jobbar där, men jag sörjer inte över att behöva lämna landet. Kulturchocken är fortfarande för nära för att en mer ingående analys skall vara lämplig vid denna tidpunkt, så jag skall fortsätta att låta bli att försöka mig på en sådan, för att den skall bli så rättvis och balanserad som möjligt när den väl blir av.

Jag gick upp klockan 6 i morse (lokal tid, svensk tid 4), och har varit på resande fot hela tiden sedan dess – och har ännu inte lämnat Arabiska Halvön! Då jag hittills bara har haft ett byte, så har större delen av den tiden ägnats åt väntan på Sana’a obeskrivligt lama flygplats. Mitt plan är planerat att anlända till Arlanda klockan 06:10 i morgon bitti, men eftersom Qatar Airways har varit – hör och häpna, tidiga (!) tre av de tre gånger jag har flugit så kanske man kan räkna med uppåt en halvtimme dessförinnan. Totalt skulle jag i alla fall komma upp i cirka 26 restimmar (då inte räknat den tid det tar att åka till Uppsala, dit jag blir skjutsad av några eminenta vänner som kommer och möter mig), något jag på förhand gruvade mig väldigt mycket för. Nu när mer än hälften av väntetimmarna är tillryggalagda, och jag har Internet hela tiden fram till avgångsdags så känns det som en baggis. Vi får se om jag säger samma sak i morgon.

Nu när jag inte längre är i Yemen, så kunde man möjligtvis tycka att jag skall byta ut bloggens titel – men det är faktiskt inte dags för det riktigt ännu. Jag har ju alla efterrapporter kvar (inklusive sen ovan nämnda analysen), så bloggen kommer nog att ha främst Yemenrelaterat material ett tag till. Så småningom blir det givetvis namnbyte av.

______________________________________________________________________________________________________________

Nu har jag varit i Sverige sedan i onsdags morse. Resan gick smärtfritt och snabbt och helt som planerat, och det blev fjärde gången gillt vad gäller flygbolagets tidighet. Att vara tillbaka i Sverige känns… obeskrivligt. Nu menar jag inte obeskrivligt som obeskrivligt skönt, lättande, obekvämt, tråkigt, roligt eller vilket adjektiv man än kan tänkas vilja tolka in därefter, utan bara obeskrivligt i ordets mest basala innebörd – jag kan inte beskriva det. Jag är visserligen glad att vara i en kultur där jag vet hur saker och ting fungerar, och den växande distansen till Yemen gör att jag kan vaska fram korn efter korn av analytisk erfarenhet. Snart har jag nog tillräckligt för att kunna göra ett givande blogginlägg om saken, men ännu än gång får jag säga: inte än. Hur som helst så är jag tillbaka, och än en gång är jag min egen man som har möjlighet att välja sin egen framtid och sysselsättning, något som jag nu ägnar dagarna åt med spänning och intresse. Mer om detta kanske senare, om efterfrågan finns.

Angående efterfrågan, så funderar jag lite över bloggens framtida vara eller icke vara. Nu när jag inte längre är mitt uppe i en intressant situation riskerar bloggen att bli en av många för den stora massan ointressanta internetupprabblingar av någon slumpmässig persons liv, något jag inte är intresserad av att hålla på med. Om jag har några läsare, så ber jag er att ge aktiv feedback på de saker jag publicerar. Jag kanske experimenterar lite med vad jag lägger upp, så får vi se vad som blir bäst. Hur som helst så stämmer fortfarande titeln, eftersom jag ännu inte har knutit ihop Yemensäcken på ett något så när tillfredsställande vis.

Om någon är intresserad av fortsatt läsning om upplevelser i Yemen, så finns det en ny bloggare på det svenska centret. Han har bara varit där i några veckor, och har redan lyckats formulera en riktigt snygg beskrivning av vardagen på Taiz gator. Så om min blogg har varit av intresse, så kommer Yemenity2010 inte göra er besvikna.

Direktlänk 3 kommentarer

We have liftoff… Soon.

07 januari 2010 at 15:48 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , , )

Denna eftermiddag och 4 dagar kvar till hemfärd… För en gångs skull har jag lyckats ta tag i något jag egentligen inte vill ta itu med i god tid och fått riktigt bra ordning på min packning. Nu ligger allting samlat i sorterade staplar och väntar på att jag skall besluta vad som skall hamna i vilken väska, för att sedan hamna där för ett tidigt vägningstest, så jag vet om jag måste göra mig av med lite grejer eller om det är lugnt. Flygbolaget tillåter 35 kilo förutom handbagage, vars vikt vanligtvis inte kollas, så jag kanske kan lägga ett par små tunga saker där om jag måste.

Yemen har de senaste veckorna fått mycket rampljus i västvärldens media av den ena efter den andra orsaken. Allt man läser och hör gör att det har varit lite mer spännande, men om man kliver utanför centrets murar och beger sig ut i Taiz så märks ingen skillnad. För några dagar sedan var det någon som hade slagit larm om att någon går omkring med ett bombbälte på sig nere på stan, så myndigheterna kontaktade alla västerländska centra och varnade oss. Ingenting hände dock, antingen var det ingen bomb eller så blev han infångad. Vi har hur som helst inte fått veta hur det gick med den saken.

För min del gillar jag den ökade spänningen, det nyanserar vardagen lite grann (fast den största skillnaden ju har skett i mitt huvud eftersom jag har läst om vad som har hänt i andra delar av landet, inte på grund av saker jag själv har observerat). Det är ganska intressant att vara i (närheten av) ett nyhetsskede, eftersom man får se så många fler aspekter. Ett bra exempel är den amerikanska inblandningen i den yemenitiska regeringens attacker mot mål inne i landet. Innan Obama offentliggjorde sitt understöd så hade vi västerlänningar på ryktesvägen redan fått veta detta. Just nu spelar den yemenitiska regeringen ett balansspel, där den å ena sidan säger till media i väst att den välkomnar amerikanernas hjälp och å andra sidan förnekar deras inblandning för sitt folk. Många yemeniter är oroliga att Yemen skall bli nästa Afghanistan eller Irak, och är verkligen inte sugna på att få in amerikansk militär, så på en viss nivå kan man förstå regeringen. Jag hoppas bara att deras balansakt inte skiter sig, för det verkar finnas avgrunder på båda sidor.

Roligheten att vara med om detta till trots kan jag knappt bärga mig tills jag får åka hem. Härom natten hade jag en rolig dröm som beskrev för mig hur gärna jag ville komma hem. Jag drömde att jag blev hämtad på flygplatsen i Sverige av några polare, åkte hem till dem och tillbringade större delen av dagen att träffa folk, och kvällen med att slappna av. När jag drömmer den här typen av tydliga, detaljerade drömmar brukar jag rätt snabbt inse att det är en dröm, och ofta kunna välja mellan att ta kontroll över drömmen eller vakna upp. Just den här drömmen var dock så realistisk att jag inte för en sekund tvekade på att den var verklig. Vanligtvis när jag inser att en dröm är en dröm så är det på grund av någonting som har hänt som inte stämmer överens med verkligheten. I denna dröm dröjde denna avslöjande faktor ända till kvällen, när jag satte mig för att spela Xbox. Jag satte in spelet Halo 3: ODST och visste ungefär vad jag kunde vänta mig; producentens och Microsofts loggor och lite trevlig musik, men i stället började någon slags abstrakt tecknad film med streckgubbar spelas upp. Det var vid det här laget jag insåg att ”Ååååh nej, det är en dröm!” och beslutade mig för att vakna upp, bara för att vara säker. Mycket riktigt var jag fortfarande kvar här. Det var väldigt frustrerande.

Men nu har ytterligare 40 minuter gått av den här eftermiddagen, så snart är det dags.

Direktlänk 1 kommentar

Inspirerad jullovsysselsättning

21 december 2009 at 16:15 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , )

Eftersom jag har en del tid på mina händer just nu, medan jag väntar på att dagarna skall gå, så har jag kollat genom ett helt gäng bildbloggar på WordPress och andra nätverk samt kollat upp några gamla fotografiska genier (främst Henri Cartier-Bresson, som tog mängder av lysande bilder utan någon annan utrustning än en liten Leica med svartvit film och ett fast 50 millimeters objektiv) bara för mitt eget nöjes skull. Detta gjorde mig inspirerad, så jag gav mig ut på centret med min kamera och experimenterade lite med några inställningar jag hittills inte har prövat på. Resultaten följer:

Direktlänk 2 kommentarer

Final lap

12 december 2009 at 15:41 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , , )

Idag är det en månad tills jag beger mig tillbaka till Sverige! Isak ger sig av redan om en vecka.

Det skall bli väldigt skönt att få sluta med konversationskursen och tillbringa de tre sista veckorna med att mestadels kunna vara fri att själv bestämma vad man skall göra. Visst, konversationsgruppen har till stora delar varit rolig och intressant, men den har spelat stor roll för min kulturella frustration och jag har inte alltid varit sugen på att gå och ha den om dagarna. Desto roligare har det varit att arbeta med Mohammed och hjälpa honom med vaktmästarsysslorna, eller att hjälpa till på kontoret. Det är alltid kul att sitta på kontoret och jobba med något, eftersom det är centrets nav. Det dröjer vanligtvis inte länge innan det händer någonting intressant där. Men även här får man ibland spatt på vissa saker som man önskar fungerade lite mer som de gör hemma, till exempel när man beställer någonting och man aldrig får rätt grejer, det tar en evighet att få grejerna samt att de försöker pressa ut ett överpris från oss (den så kallade hudfärgsskatten).

Även innan den kulturella frustrationen kickade in saknade jag dock faktiskt Sverige, inte så mycket så att man skulle kunna kalla det hemlängtan, men en saknad fanns ändå där. Mestadels handlade det om avsaknaden av mina vanliga fritidsaktiviteter (och ett urval av fritidsaktiviteter över huvud taget). Många västerlänningar som jag har träffat här nere har löst det problemet genom att försöka se till att vara så upptagna att de har så lite fritid som möjligt, något som jag inte skulle gilla, och inte heller har så väldigt stor möjlighet att göra (såvida jag inte tog på mig engelskkursen som jag nästan tog i början). Nu har detta utvecklats till en längtan efter en miljö där saker fungerar som jag förväntar mig att de ska, eftersom saker i detta land vanligtvis inte fungerar som de gör i Sverige över huvud taget. I egenskap av infödd svensk tror jag att denna reaktion är fullständigt naturlig, men jag måste ändå vara försiktig med hur jag hanterar dessa känslor, så att de inte kontaminerar den permanenta bild av detta samhälle som jag kommer att ha när jag kommer hem. Känslor är flyktiga, och när man är i kulturchock ser man nästan bara det negativa i allting. Därför är en bild som är målad av en som är i kulturchock inte så tillförlitlig som man skulle kunna önska, så därför avhåller jag mig från att i nuläget försöka skriva något beskrivande eller analytiskt om landet.  Jag bevarar de enskilda händelser och episoder som verkar betydelsefulla i mitt minne, låter dem vila tills jag har kommit ur detta negativa tillstånd, och planerar att sedan ta fram dem igen för att se dem i ett nytt ljus.

Så ligger det till. En sak i taget, kort sagt.

Direktlänk 3 kommentarer

Galleri

27 november 2009 at 23:14 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , , )

Förra måndagen hade vi ett stort invigningsfirande för den nya byggnaden. Den har varit i bruk ett tag, men vi kunde först nu ta oss samman och få spektaklet att gå av stapeln. Alla elever var inbjudna, och totalt var cirka 200 personer på plats. Jag och Muhammed stod vid porten i solbrillor och kollade namnen på alla som ville in mot elevlistorna, och allt folket samlades på den centrala grusplanen. De delades upp i två grupper, som fick turas om att få en guidad tur av över- samt nedervåningen av den nya byggnaden. Därefter fanns det ett gäng tremeters rulltårtor som Rigmor hade bakat för allmän bespisning.

Ett par dagar senare gjorde samtliga svenskar på centret en utflykt till byn Ghubayra, där det har funnits ett projekt där centret har agerat medium för svenska donatorer som har skänkt getter till fattiga familjer. Nu skall projektet riktas mot att förse skolbarn med skolmateriel, något som det inte är så vansinnigt gott om eftersom skolorna är fattiga. Därför åkte vi ut för att fotografera lite så vi kan skicka bilder till donatorerna, och de yemeniter som administrerar projektet på plats passade på att ge oss en rundtur av byns odlingar för att visa några odlingsprojekt som de också vill ha stöd för. Det var ganska vackert runt odlingarna, som låg längs med en flodbädd som just nu bara har en liten rännil med vatten kvar (vi är mitt emellan regnperioder). Besöket avslutades med lunch à la Yemen hos rektorn för skolan vi planerar att stödja, och som även har varit vår kontaktperson för getprojektet.

Bara ett litet kort inlägg för att hålla bloggen uppdaterad. Mer subjektiva inlägg kommer, här ville jag mest bara få upp lite bilder.

Direktlänk Kommentera

Insikt!

26 november 2009 at 22:40 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Eftersom FRA-lagen, som jag har förstått det, främst handlar om att övervaka internettrafik som rör sig över Sveriges gränser, så lär ju all min trafik (bloggen inkluderad) vara riktigt hett material för dem! Kära någon vad besvikna de blir när de ser att mina mest besökta sidor är i stil med www.icanhascheezburger.com , och inte något mer kontroversiellt.

Nu vet jag ju inte hur Svenska staten prioriterar sina profiler för utländska hot, men ifall deras policy är att hoppa på den internationella västerländska hypen mot arabländer så lär ju en Yementaggad IP-adress vara en riktigt het potatis. Är det någon som vet någonting om detta?

Kul i alla fall att man kanske orsakar huvudbry för någon stackare som tvingas verkställa en så omåttligt inpopulär lag. Till er säger jag: Ni kan med tillförsikt tagga min IP-adress som ofarlig. Jag har nog aldrig varit mer vänligt inställd till mitt hemland än vad jag är nu, på grund av diverse kulturell frustration. Och ni vet att det är sant eftersom jag skriver det på internet (för internet är ju som alla vet serious business). Jag lovar till och med.

Direktlänk 3 kommentarer

Fåglar och berg

18 november 2009 at 12:45 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , )

 

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »