Gym och transport

14 november 2009 at 10:47 (Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Jag och Isak gymmar tre gånger i veckan. Det är riktigt gött, gymmet är härligt sunkigt (Isak har skrivit mer utförligt om det) och man har konstant en go träningsvärk någonstans. Förutom de senaste dagarna. Träningsvärken som jag har haft i går och idag är outhärdlig. Senast jag var på gymmet tränade jag vadmusklerna, och tyckte att jag stretchade ordentligt. Antingen misslyckades jag fullständigt med detta, eller så har någonting annat gått snett, för nu känns det hela tiden som att jag har kramp där nere! När jag står upp med raka knän och fötterna platt på marken gör det så vansinnigt ont och känns som att jag stretchar ut den muskeln över dess maxgräns. Detta får till resultat att när jag går ser jag ut som att jag har tappat tvålen, så jag försöker hålla mig stilla så mycket som möjligt i offentliga sammanhang. Det är något bättre idag än vad det var igår, så jag hoppas på att kunna gå normalt med enbart lite träningsvärk i morgon. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag skall åka till gymmet i kväll.

Sättet på vilket man tar sig till gymmet är värt en liten redogörelse för sig. Vi brukar ta en ”dabab”, en av de otaliga minibussar som agerar blodomlopp på stadens vägar. Man kan ta sig nästan överallt med dessa bussar, om man vet vilken rutt varje linje tar. Och anledningen till varför man tar dessa bussar är givetvis priset – 20 riyal kostar det att ta sig var som helst i staden. Om man tänker på att 1 krona är cirka 29 riyal så förstår man genast varför detta är ekonomiskt gångbart. Men allt är inte fröjd och solsken ens med dessa bussar, särskilt inte för en skandinavier på 195 cm som jag. För att kunna få in så många som möjligt på en gång så har de knökat in ett extra säte, så att när bussen är full med människor i yemenitstorlek så kan 9-10 människor sitta tätt inpå varandra, men ändå någorlunda bekvämt. Och här nere har man inte samma enorma ”personal space” som vi svenskar har, så lite kroppskontakt på bussen är bara trevligt. Om det kommer in kvinnor i en buss där det innan bara suttit män, måste en kort stund ägnas åt omarrangemang så att mittensätet är förbehållet kvinnorna, eftersom män och kvinnor inte får röra vid varandra (som jag har förstått det). För mig kan en dababresa vara ganska smärtsam, då jag inte endast behöver fälla in benen till max och oftast sitta snett, utan även måste böja på nacken eftersom det är så lågt i tak. Och eftersom chauffören oftast kör ganska ryckigt, vägen är ojämn och det tar lång tid att ta sig dit man ska så brukar jag vara ganska stel i nacken när vi kommer fram. Men ekonomiskt sett så är det värt det, jämfört med att ta en av centrets bilar.

Direktlänk 8 kommentarer