A little something…

28 oktober 2009 at 09:23 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , )

Kaffekopp vid träbord på stålram i baden-baden-stol. Det är vad jag vanligtvis förknippar morgnar (även om det börjar närma sig förmiddag nu) med den här temperaturen med. Å andra sidan störs den illusionen av bristen på lugn och ro på grund av trafiken utanför, samt att jag inte har en kaffebryggare. Och att jag sitter inomhus.

De senaste dagarna har min online-aktivitet varit låg, och detta beror på att min dator har fått problem. Den har slutat starta, i bootningsprocessen kommer den aldrig så långt som att starta skärmen utan står bara där och låter hårddisken snurra och fläkten gå. Jag har lämnat in den på reparation, och fått det preliminära beskedet att den har moderkortsproblem. Eftersom moderkortet är den mest centrala delen i en dator så är att byta ut det likvärdigt med att köpa en ny (som jag har förstått det). Detta gör mig nedslagen, eftersom jag hade hoppats och trott att min dator skulle överleva länge nog för att jag skall ta mig hem från Yemen och spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa en MacBook Pro. Nu verkar det som att jag ställs inför omedelbara åtgärdskostnader som antingen skaffar mig en helt ny PC (för jag kan inte hitta någon Mac i Taiz, möjligen i Sanaa, men jag har ändå inte råd just nu) eller byter moderkort på min gamla. Det ena alternativet är en långsiktig lösning som jag inte vill ha, och det andra är en kortsiktig lösning som är väldigt dyr. Jag inväntar vidare besked om min dators tillstånd innan jag fattar något beslut. Just nu sitter jag på Isaks dator, som jag har lånat medan han är i Sanaa och hämtar sin familj som kommer på besök.

Arbetet med konversationsgrupperna går bra, även om jag nu, vid den sista dagen av den näst sista veckan av den första omgången varje dag den senaste veckan haft problem att komma på nya ämnen. Det svåra med att komma på samtalsämnen är att de måste vara intressanta nog för att mina elever skall kunna diskutera det i minst en timme, och de gånger jag inte väljer provocerande ämnen som jag vet att de har olika uppfattningar och åsikter om börjar diskussionen bli krystad och dö ut efter en halvtimme. Oavsett om jag är förberedd eller ej. Det andra som är svårt med gruppen är att få dem att diskutera med varandra i stället för att förklara saker för mig. Till och med när de är inne i en het debatt med vitt skilda åsikter, är de beroende av min tysta feedback. De håller hela tiden ett öga på mig för att få någon slags godkännande. Om jag riktar uppmärksamheten någon annan stans, till exempel mot mina anteckningar för att fundera ut nästa steg i debatten, blir de osäkra och kommer av sig. De talar inte till varandra, utan vänder sig mot mig och pratar om sin motståndare i tredje person, vilket är oerhört frustrerande. ”Don’t address me” har blivit en ganska utsliten fras från min sida. Andra ämnen kan ställa mig mot dem, vilket totalt missar poängen med gruppen och sätter mig i en väldigt obekväm sits. Det bästa exemplet på detta var när Israel/Palestina-frågan kom upp, och mina elever med rörande enighet förklarade för mig att Israel är mördare som inte förtjänar att bo i det landet. Samt att judar styr världens media för att propagera för Israel. Jag hade velat tala om för dem att jag tror att de media som de grundar sina åsikter på förmodligen är styrda av en annan faktion, men i brist på bevis (vilket inte hindrar dem från att yttra ogrundade påståenden) så höll jag tyst om det.

Förra veckan någon gång kom det in en man till Rigmor på kontoret. Han var en yemenitisk doktorand vid den humanistiska institutionen på något universitet i Rabat i Marocko, och han höll på med sitt fil. kand.-arbete som handlade om användning av artighetsstrategier i engelska, talad av arabiska modersmålstalare i jämförelse med de strategier som samma talare använde i sitt modersmål. Han hade via sina kontakter på Utbildningsministeriet (som vi står direkt under) hört talas om att vi på vårt center höll på med konversationsgrupper, och kom därför hit för att be oss om hjälp. Han skulle arrangera en session där en grupp lärare och skolinspektörer som kunde prata engelska först skulle diskutera frågan om kvinnors plats på arbetsmarknaden i Yemen (ett ganska hett ämne) på engelska, och sedan på arabiska. För detta behövde han en moderator till den engelska sessionen, så han kom till oss för att höra om vi hade någon som var intresserad. Eftersom jag omedelbart hakade på hans ämne (killen är ju lingvist, för bövelen!) och jag dessutom var den enda av oss konversationslärare som var kvar på centret igår så ställde jag upp. Jag fick materialet ett par dagar i förväg, testade det på min egen konversationsgrupp och konstaterade att de frågor som killen hade formulerat fungerade utmärkt. Själva sessionen gick bra, men var oerhört tröttande på grund av de krav på kvalitet och engagemang som ställdes. Det är betydligt lättare att få en grupp som man är van vid att konversera sins emellan, än att få en helt ny grupp att omedelbart göra detsamma, för även denna grupp av lärare och uppsatta tjänstemän tenderade att rikta sig till mig i sina uttalanden.

Om du troget har läst detta från början till slut så får jag tacka för uppmärksamheten. Du får en internetkaka som belöning. Nu kommer jag inte på något mer intressant som har hänt sedan mitt senaste inlägg.

Annonser

Direktlänk 11 kommentarer