Kortfattad julanalys

31 december 2011 at 10:51 (Bloggning, Filosoferande, Vardag) (, , , , , , )

Jul. Humbug eller fröjd? Fröjd, skulle nog svaret bli för många, humbug för en påtagligt talrik skara. Man utbyter gåvor, äter gott och umgås med betoning på mys och gemyt med vänner, släkt och familj. Eller så stressar man, försöker uppfylla en traditionsgiven norm och påtvingar en atmosfär av låtsad trevnad. Det jag vill göra med denna text, är att dela mina tankar om hur man kan bena ut vad som gör att vissa finner julen behaglig medan den hos andra bara skapar ångest.

Som jag ser det, så kan man dela upp julens beståndsdelar i en trappliknande struktur, lik Mazlows behovstrappa inom psykologin. Tanken med den modellen är att ju längre ned på trappan en företeelse hamnar, desto mer grundläggande är den för att skapa lycka. Man kan inte vara lycklig om ens liv uppfyller kriterier som står högt upp på trappan, som till exempel att ha fina kläder, om mer grundläggande (och därmed lägre placerade) behov inte redan är uppfyllda, som mat, närhet och värme.
På liknande sätt anser jag att man kan dela upp vad det är som gör julen attraktiv för vissa, medan den är rena pesten för andra. Vad utgörs julen av? (Eftersom denna analys helt och hållet är gjord i mitt huvud medan mina händer sysslade med annat, så innehåller den bara två punkter. Förhoppningsvis skall det räcka för att demonstrera min poäng.)
Ytligt sett har vi alla saker som gör att det inte går att undgå att notera när julen närmar sig; förekomsten av jul-dekorationer, -musik, -kalendrar, -mat, -godis, -klappar, -kläder (?) och så vidare. Om man som utomstående betraktare observerar det svenska samhället i december så skulle man förmodligen konstatera att denna tid handlar om att omgärda sig med saker och kulturella yttringar som har temat ”jul”. Skulle en svensk julfirare säga att det är dessa saker som julen går ut på, att de utgör dess kärna? Utan att ha gjort några ingående undersökningar, skulle jag vilja säga nej.
De allra flesta skulle nog påstå någonting i stil med att julens kärna, själva anledningen till att vi i vår kultur fortsätter att fira den efter att vi har slutat tro på dess gamla religiösa innebörd, är att få umgås och ha trevligt med nära och kära. Tittar man på resebolagens bokningssidor, så är det överallt fullständigt fullsatt på de allra flesta kollektiva transportmedel under denna tid, vilket tydligt talar för att folk gör sig gärna besvär för att ta sig från sitt vanliga uppehälle till ett annat över jul- och nyårshelgerna. På så vis återförenas de med folk från sitt förflutna, och kan tillbringa några dagar med dem. Alla de saker som står listade ovan, fyller här sin funktion som medel för den stämning som de vill uppnå i sitt umgänge. Om vi återvänder till vår trappstruktur, så gör ju detta att vi kan se att umgänget står lägre än alla materiella och kommersiella medel som finns runt omkring, och därmed är mer grundläggande och närmare julens kärna.

För att utifrån ovanstående kriterier försöka analysera varför vissa inte gillar julen alls, medan andra helhjärtat älskar den, måste man komma ihåg att det inte är en fullständig bild. En sådan sak som en perfekt metafor existerar inte.
Utifrån detta, ser vi alltså att om det lägre kriteriet (trevligt umgänge och närhet) är uppfyllt, då blir det övre kriteriet (de jul-specifika ting som skapar den distinkta stämning som förväntas vid denna årstid) ett medel för att underlätta och förstärka umgänget. I detta fall är blir det förståeligt att folk står ut med att lyssna på samma sånger år efter år, eftersom de bildar en bekant bakgrund till det sociala – där det egentliga fokuset ligger. Utan denna insikt kan det vara förbryllande att julsånger är långsiktigt uthärdliga, medan exempelvis sommarplågor sällan överlever längre än några månader. Man skulle, med lite fantasi, kunna säga att det är ett fall av att ändamålen helgar medlen.
Men vad händer om det lägre kriteriet inte är uppfyllt? Om man inte har en familj eller vänner att kalla sina, som räknar med att man skall dyka upp och vara en del av umgänget? Eller om gamla relationer är så sönderslagna att alla sken av trevnad bara är krystade, och julumgänget bara blir en tom tradition? Då blir de företeelser som utgör det högre kriteriet odrägliga påminnelser om att man inte har det lika bra som andra, eller som man en gång kunde ha. För dessa personer blir varje adventsljusstake ett hån, varje julsång en plåga och julhelgen ett ångestfyllt gatlopp av ensamhet.

Jag valde detta år att för min skraltiga ekonomis skull arbeta över julhelgen, och på mitt jobb har man många uppgifter som ger en tid att tänka, och därav kommer denna analys. Min slutsats är att oavsett vilken sida av skalan man befinner sig på, så borde julens fokus skiftas mer mot solidaritet med dem som hamnar utanför de varma gemenskaper som helgen kan erbjuda, än mot slutet umgänge och konsumtion. Hur detta skulle göras, och vilket uttryck det skulle ta sig kan jag inte ge svar eller tankar om, men jag skulle sälla mig till den skara som önskar att julens gamla paradigm ”på jorden frid åt alla människor” skulle vara mindre av en klyscha, och mer av en realitet. Och alla realiteter skapas av människor i samspel, inte önsketänkande.

Annonser

10 kommentarer

  1. Sven Englund said,

    Word.

  2. Krille said,

    Jag tycker du har intressanta tankar och att din slutsats om solidaritet med de nödlidande är mycket eftersträvansvärd. Det är väl egentligen något att sträva efter alla dagar på året, men om julen kan bli en dag är ju det bättre än inget.
    Nu ger du ju inte sken av att detta skulle vara det slutgiltiga svaret på varför vissa njuter och andra lider vid jul. En sak du inte tog upp som jag skulle vilja lägga till är att jag tror mycket ligger hos individen själv, beroende på vilka krav man ställer på sig själv och omgivningen. För jag tror att mycket av den Julstress och oro/ångest inte kommer från att man bara försöker ge sken av att allt är bra när det egentligen inte är det.

    Julklappshandlingen är ett typiskt exempel som har potential att generera stress. Är man ute i god tid, gillar att handla julklappar, har tillräckligt med pengar och inte har alltför höga krav på att gåvan ska vara perfekt skulle jag tro att både stress och oro i princip är obefintlig.
    Om någon däremot har känslan av att allt måste vara perfekt kommer alla sekundära saker troligtvis att uppta så mycket av tankeverksamheten att man inte lyckas njuta av ”det lägsta trappsteget” speciellt mycket.

    • anurlaiqar said,

      Bra inflikning! Jag skulle dock säga att individens undantryckande av att allt inte är bra ingår i att det lägsta steget inte är uppfyllt. Om man har en optimal gemenskap att se fram emot, borde man ju ha klart för sig att julklappar inte är huvudsaken, vilket borde lätta stressen. Strävan efter den perfekta julen faller i mitt tycke av denna anledning också inom samma kategori.

      • Krille said,

        Hmm, jag måste säga att jag är tveksam till att det måste vara så. I en familj eller julfirande gemenskap kan det finnas en person som lider mycket medan alla andra njuter av gemenskapen.

        Nu vet jag inte vad du menar med en optimal gemenskap, men jag håller med om att om någon lider så av julkraven så borde man ju prata om detta och komma fram till ett sätt att få bort denna stress.

        För att sammanfatta så tror jag att man både kan känna en stor längtan och glädje över att komma ”hem” till julen och samtidigt känna Julstress över allt som ska göras. Hur man hanterar dessa motstridiga känslor kommer ju sedan påverka ens intryck av julen som helhet.

    • anurlaiqar said,

      Men, analysen är förstås inte fullständig. Texten var ju från början inte avsedd för publicering, utan bara ett utlopp för mina tankar. Sedan råkade jag bara bli så nöjd med den att den hamnade här. ^^

      • Krille said,

        Gillas 🙂

  3. Krille said,

    Skulle vilja sammanfatta föregående inlägg med att jag tror att om man upplevt denna julstress tidigare år och man tror det kommer bli så varje jul är det klart man börjar ogilla julen då den först och främst förknippas med krav. I dessa fall tror jag många kämpar emot aversionen som skapas av de övre trappstegen därför att man ser det lägsta trappsteget som jätteviktigt.

  4. Otto said,

    ”True that”
    Jag spenderade en Jul (för några år sedan) i själv vald ensamhet för att få känna på något av vad människor som lever i utanförskap, enligt julens alla regler, får uppleva. Och omän jag sätter en viss stolthet i att kunna vara ensam (generellt) och desutom har jobbat många julkvällar utan problem, så var denna jul av ett annat slag. Jul timmarna mellan 16-24 så fyllda av negativa tankar och avund att det shockade mig. Bara att sitta ensam i min lägenhet och se andra familjer genom fönstret sammlas var en klar 6 av 10 på smärt skalan. Och om jag tillät mig att följa med negativa tankar som att: nu har alla någon att vara med utom jag. så var det inte så lång sträcka till att fälla en tår.(pinsamt nog)

    Och detta var en själv vald isolering, hur mycket störe är trycket på dem som inte får välja men lever i detta, år efter år.

    Man kan inte bjuda in alla, men kanske någon som man känner, när vi frågar varandra vad vi ska göra till jul. Och den som är ensam: skulle ju kunna våga fråga om inte några runt omkring som känner lika dant. är med på att dra ihop en egen julfest.
    Jag tror att vi alla skulle må bra av att avdramatisera de strikta familje reglerna runtomkring högtiderna och bjuda med vänner och bekanta. så att inte folk upplever sig tvingade att åka genom halva sverige bara för att inte behöva sitta ensama. Typist oss att göra en dag tänkt åt gemenskap till en dag av isolering.

    Vi i-länderna kan verkligen missa poängen ibland.

    • anurlaiqar said,

      Avdramatisering; klockrent nyckelord för vad en åtgärd skulle kunna innebära.

  5. annaenglund said,

    Hej Olof, hamnade här efter att klickat på länk från Svens blogg. Det som kommer upp var just om julen. Alla som på något sätt firar jul förknippar det med ordet ”gemenskap”, att dela tid med någon som uppskattar min närvaro. Bara att ge av sin tid kan bli en ovärderlig gåva. Det måste ju inte vara jul för att dela tid med någon, det bör man ju göra när som helst på året. Men när något är riktigt bra, är väl uttrycket ”Det känns som julafton” relevant. Mina tankar om storhelgen http://www.annaenlund.se/Julafton 2011

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: