We have liftoff… Soon.
Denna eftermiddag och 4 dagar kvar till hemfärd… För en gångs skull har jag lyckats ta tag i något jag egentligen inte vill ta itu med i god tid och fått riktigt bra ordning på min packning. Nu ligger allting samlat i sorterade staplar och väntar på att jag skall besluta vad som skall hamna i vilken väska, för att sedan hamna där för ett tidigt vägningstest, så jag vet om jag måste göra mig av med lite grejer eller om det är lugnt. Flygbolaget tillåter 35 kilo förutom handbagage, vars vikt vanligtvis inte kollas, så jag kanske kan lägga ett par små tunga saker där om jag måste.
Yemen har de senaste veckorna fått mycket rampljus i västvärldens media av den ena efter den andra orsaken. Allt man läser och hör gör att det har varit lite mer spännande, men om man kliver utanför centrets murar och beger sig ut i Taiz så märks ingen skillnad. För några dagar sedan var det någon som hade slagit larm om att någon går omkring med ett bombbälte på sig nere på stan, så myndigheterna kontaktade alla västerländska centra och varnade oss. Ingenting hände dock, antingen var det ingen bomb eller så blev han infångad. Vi har hur som helst inte fått veta hur det gick med den saken.
För min del gillar jag den ökade spänningen, det nyanserar vardagen lite grann (fast den största skillnaden ju har skett i mitt huvud eftersom jag har läst om vad som har hänt i andra delar av landet, inte på grund av saker jag själv har observerat). Det är ganska intressant att vara i (närheten av) ett nyhetsskede, eftersom man får se så många fler aspekter. Ett bra exempel är den amerikanska inblandningen i den yemenitiska regeringens attacker mot mål inne i landet. Innan Obama offentliggjorde sitt understöd så hade vi västerlänningar på ryktesvägen redan fått veta detta. Just nu spelar den yemenitiska regeringen ett balansspel, där den å ena sidan säger till media i väst att den välkomnar amerikanernas hjälp och å andra sidan förnekar deras inblandning för sitt folk. Många yemeniter är oroliga att Yemen skall bli nästa Afghanistan eller Irak, och är verkligen inte sugna på att få in amerikansk militär, så på en viss nivå kan man förstå regeringen. Jag hoppas bara att deras balansakt inte skiter sig, för det verkar finnas avgrunder på båda sidor.
Roligheten att vara med om detta till trots kan jag knappt bärga mig tills jag får åka hem. Härom natten hade jag en rolig dröm som beskrev för mig hur gärna jag ville komma hem. Jag drömde att jag blev hämtad på flygplatsen i Sverige av några polare, åkte hem till dem och tillbringade större delen av dagen att träffa folk, och kvällen med att slappna av. När jag drömmer den här typen av tydliga, detaljerade drömmar brukar jag rätt snabbt inse att det är en dröm, och ofta kunna välja mellan att ta kontroll över drömmen eller vakna upp. Just den här drömmen var dock så realistisk att jag inte för en sekund tvekade på att den var verklig. Vanligtvis när jag inser att en dröm är en dröm så är det på grund av någonting som har hänt som inte stämmer överens med verkligheten. I denna dröm dröjde denna avslöjande faktor ända till kvällen, när jag satte mig för att spela Xbox. Jag satte in spelet Halo 3: ODST och visste ungefär vad jag kunde vänta mig; producentens och Microsofts loggor och lite trevlig musik, men i stället började någon slags abstrakt tecknad film med streckgubbar spelas upp. Det var vid det här laget jag insåg att ”Ååååh nej, det är en dröm!” och beslutade mig för att vakna upp, bara för att vara säker. Mycket riktigt var jag fortfarande kvar här. Det var väldigt frustrerande.
Men nu har ytterligare 40 minuter gått av den här eftermiddagen, så snart är det dags.
Olof i Uppsala - en blond svennes reflektioner om kultur och dylikt 