Jag måste bli bättre på att handla…
Jag, Isak och Carolina (en annan svensk som jobbar på centret) var idag nere i gamla stan och köpte lite yemenitiska kläder med tillbehör. Vi är nämligen bjudna på bröllop av centrets yemenitiske vaktmästare, vars son skall gifta sig på söndag, och det är dresscode á la Yemen. Detta innebär en tygduk svept runt höften som en kjol, skjorta, huvudsjal och jambiya, den traditionella stora kniven som sitter mitt på magen i ett brett, sirligt bälte. Huvudduk och kjoltyg (hehe, ambiguöst) hade jag sedan tidigare, men tänkte ändå kolla efter något mer ifall det fanns något finare. Jag hade ett mörkt och ett lite ljusare tygstycke innan, så jag letade efter något vitt och hittade det också, tillsammans med en vit huvudsjal. Priset jag fick betala för det blev jag nöjd med, eftersom de sammanlagda priserna för de olika plaggen skulle enligt butiksinnehavarens första uppgift bli 10500 riyal (ungefär 420 kronor), men jag gav dem bara 5000, vilket är ungefär vad en yemenit skulle ha fått ge för dem. Som vit får man alltid räkna med att de försöker ta ut överpriser. De blir lite mer vänligt inställda när man klargör att man inte är amerikan, utan svensk, men man får fortfarande sätta ned foten och gå därifrån om de inte går med på det. Antingen hittar man ett annat ställe som går med på ens prisförslag eller så kommer de springande efter en och accepterar ens bud under mycket handviftande.
Däremot är jag inte nöjd med hur jag skötte förhandlingarna om jambiyan och bältet. Jag köpte dem för 8000, vilket var ett galet överpris, även fast jag hade fått ned det från 10000 (Isak köpte senare en i princip likadan för 4000). Omständigheterna runt köpet var väldigt hektiska, eftersom när man kommer till ett ställe och börjar visa intresse för något, så kommer alla föreståndare från omkringliggande butiker med sina varor i händerna och vill vara med och konkurrera. Jag hade tidigare varit på ett ställe en stund och kollat på vad de hade, men utbudet kändes inte helt klockrent och jag gillade inte färgen på skidorna, så jag gick vidare, varpå en massa butiksägare som hade pejlat in att jag kollade på jambiyor började svärma kring oss. I all uppståndelse bestämde jag mig för en som såg gammal och patinerad ut (killen som sålde den uppskattade att den var minst 100 år gammal, vilket man förmodligen inte kan lita helt hundraprocentigt på). Den är verkligen fin, ingen skitgrej, men när jag kom hem upptäckte jag att bältet inte går runt mig. Det är för litet. Det går att fixa genom att man flyttar på själva spännet, som inte sitter i slutet på bältet som på västerländska skärp, men det grämer mig att jag var så klantig som inte provade det och dessutom betalade överpris. Den får jag inte vara nöjd med.
Olof i Uppsala - en blond svennes reflektioner om kultur och dylikt 