Kortfattad julanalys

31 december 2011 at 10:51 (Bloggning, Filosoferande, Vardag) (, , , , , , )

Jul. Humbug eller fröjd? Fröjd, skulle nog svaret bli för många, humbug för en påtagligt talrik skara. Man utbyter gåvor, äter gott och umgås med betoning på mys och gemyt med vänner, släkt och familj. Eller så stressar man, försöker uppfylla en traditionsgiven norm och påtvingar en atmosfär av låtsad trevnad. Det jag vill göra med denna text, är att dela mina tankar om hur man kan bena ut vad som gör att vissa finner julen behaglig medan den hos andra bara skapar ångest.

Som jag ser det, så kan man dela upp julens beståndsdelar i en trappliknande struktur, lik Mazlows behovstrappa inom psykologin. Tanken med den modellen är att ju längre ned på trappan en företeelse hamnar, desto mer grundläggande är den för att skapa lycka. Man kan inte vara lycklig om ens liv uppfyller kriterier som står högt upp på trappan, som till exempel att ha fina kläder, om mer grundläggande (och därmed lägre placerade) behov inte redan är uppfyllda, som mat, närhet och värme.
På liknande sätt anser jag att man kan dela upp vad det är som gör julen attraktiv för vissa, medan den är rena pesten för andra. Vad utgörs julen av? (Eftersom denna analys helt och hållet är gjord i mitt huvud medan mina händer sysslade med annat, så innehåller den bara två punkter. Förhoppningsvis skall det räcka för att demonstrera min poäng.)
Ytligt sett har vi alla saker som gör att det inte går att undgå att notera när julen närmar sig; förekomsten av jul-dekorationer, -musik, -kalendrar, -mat, -godis, -klappar, -kläder (?) och så vidare. Om man som utomstående betraktare observerar det svenska samhället i december så skulle man förmodligen konstatera att denna tid handlar om att omgärda sig med saker och kulturella yttringar som har temat ”jul”. Skulle en svensk julfirare säga att det är dessa saker som julen går ut på, att de utgör dess kärna? Utan att ha gjort några ingående undersökningar, skulle jag vilja säga nej.
De allra flesta skulle nog påstå någonting i stil med att julens kärna, själva anledningen till att vi i vår kultur fortsätter att fira den efter att vi har slutat tro på dess gamla religiösa innebörd, är att få umgås och ha trevligt med nära och kära. Tittar man på resebolagens bokningssidor, så är det överallt fullständigt fullsatt på de allra flesta kollektiva transportmedel under denna tid, vilket tydligt talar för att folk gör sig gärna besvär för att ta sig från sitt vanliga uppehälle till ett annat över jul- och nyårshelgerna. På så vis återförenas de med folk från sitt förflutna, och kan tillbringa några dagar med dem. Alla de saker som står listade ovan, fyller här sin funktion som medel för den stämning som de vill uppnå i sitt umgänge. Om vi återvänder till vår trappstruktur, så gör ju detta att vi kan se att umgänget står lägre än alla materiella och kommersiella medel som finns runt omkring, och därmed är mer grundläggande och närmare julens kärna.

För att utifrån ovanstående kriterier försöka analysera varför vissa inte gillar julen alls, medan andra helhjärtat älskar den, måste man komma ihåg att det inte är en fullständig bild. En sådan sak som en perfekt metafor existerar inte.
Utifrån detta, ser vi alltså att om det lägre kriteriet (trevligt umgänge och närhet) är uppfyllt, då blir det övre kriteriet (de jul-specifika ting som skapar den distinkta stämning som förväntas vid denna årstid) ett medel för att underlätta och förstärka umgänget. I detta fall är blir det förståeligt att folk står ut med att lyssna på samma sånger år efter år, eftersom de bildar en bekant bakgrund till det sociala – där det egentliga fokuset ligger. Utan denna insikt kan det vara förbryllande att julsånger är långsiktigt uthärdliga, medan exempelvis sommarplågor sällan överlever längre än några månader. Man skulle, med lite fantasi, kunna säga att det är ett fall av att ändamålen helgar medlen.
Men vad händer om det lägre kriteriet inte är uppfyllt? Om man inte har en familj eller vänner att kalla sina, som räknar med att man skall dyka upp och vara en del av umgänget? Eller om gamla relationer är så sönderslagna att alla sken av trevnad bara är krystade, och julumgänget bara blir en tom tradition? Då blir de företeelser som utgör det högre kriteriet odrägliga påminnelser om att man inte har det lika bra som andra, eller som man en gång kunde ha. För dessa personer blir varje adventsljusstake ett hån, varje julsång en plåga och julhelgen ett ångestfyllt gatlopp av ensamhet.

Jag valde detta år att för min skraltiga ekonomis skull arbeta över julhelgen, och på mitt jobb har man många uppgifter som ger en tid att tänka, och därav kommer denna analys. Min slutsats är att oavsett vilken sida av skalan man befinner sig på, så borde julens fokus skiftas mer mot solidaritet med dem som hamnar utanför de varma gemenskaper som helgen kan erbjuda, än mot slutet umgänge och konsumtion. Hur detta skulle göras, och vilket uttryck det skulle ta sig kan jag inte ge svar eller tankar om, men jag skulle sälla mig till den skara som önskar att julens gamla paradigm ”på jorden frid åt alla människor” skulle vara mindre av en klyscha, och mer av en realitet. Och alla realiteter skapas av människor i samspel, inte önsketänkande.

Direktlänk 10 kommentarer

Final lap

12 december 2009 at 15:41 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , , )

Idag är det en månad tills jag beger mig tillbaka till Sverige! Isak ger sig av redan om en vecka.

Det skall bli väldigt skönt att få sluta med konversationskursen och tillbringa de tre sista veckorna med att mestadels kunna vara fri att själv bestämma vad man skall göra. Visst, konversationsgruppen har till stora delar varit rolig och intressant, men den har spelat stor roll för min kulturella frustration och jag har inte alltid varit sugen på att gå och ha den om dagarna. Desto roligare har det varit att arbeta med Mohammed och hjälpa honom med vaktmästarsysslorna, eller att hjälpa till på kontoret. Det är alltid kul att sitta på kontoret och jobba med något, eftersom det är centrets nav. Det dröjer vanligtvis inte länge innan det händer någonting intressant där. Men även här får man ibland spatt på vissa saker som man önskar fungerade lite mer som de gör hemma, till exempel när man beställer någonting och man aldrig får rätt grejer, det tar en evighet att få grejerna samt att de försöker pressa ut ett överpris från oss (den så kallade hudfärgsskatten).

Även innan den kulturella frustrationen kickade in saknade jag dock faktiskt Sverige, inte så mycket så att man skulle kunna kalla det hemlängtan, men en saknad fanns ändå där. Mestadels handlade det om avsaknaden av mina vanliga fritidsaktiviteter (och ett urval av fritidsaktiviteter över huvud taget). Många västerlänningar som jag har träffat här nere har löst det problemet genom att försöka se till att vara så upptagna att de har så lite fritid som möjligt, något som jag inte skulle gilla, och inte heller har så väldigt stor möjlighet att göra (såvida jag inte tog på mig engelskkursen som jag nästan tog i början). Nu har detta utvecklats till en längtan efter en miljö där saker fungerar som jag förväntar mig att de ska, eftersom saker i detta land vanligtvis inte fungerar som de gör i Sverige över huvud taget. I egenskap av infödd svensk tror jag att denna reaktion är fullständigt naturlig, men jag måste ändå vara försiktig med hur jag hanterar dessa känslor, så att de inte kontaminerar den permanenta bild av detta samhälle som jag kommer att ha när jag kommer hem. Känslor är flyktiga, och när man är i kulturchock ser man nästan bara det negativa i allting. Därför är en bild som är målad av en som är i kulturchock inte så tillförlitlig som man skulle kunna önska, så därför avhåller jag mig från att i nuläget försöka skriva något beskrivande eller analytiskt om landet.  Jag bevarar de enskilda händelser och episoder som verkar betydelsefulla i mitt minne, låter dem vila tills jag har kommit ur detta negativa tillstånd, och planerar att sedan ta fram dem igen för att se dem i ett nytt ljus.

Så ligger det till. En sak i taget, kort sagt.

Direktlänk 3 kommentarer

Good cop / Bad cop

16 november 2009 at 19:10 (Vardag, Yemenresan) (, , )

Vaktmästaren på det här stället, Muhammed, är en fantastisk man. Han har enligt uppgift jobbat med svenskar i 14 år, så han har snappat upp en del svenska ord. När jag och Isak pratade om någonting som handlade om skola en gång medan vi hjälpte Muhammed dra lite rör utbrast Muhammed plötsligt ”skola!”, för att visa att han kände igen det. Allra roligast var när vi på engelska frågade honom hur det gick med något arbete han höll på med och han vände sig mot oss med ett enormt leende och sade ”fina fisken!”.

Han är en riktig alltiallo, och även om det ibland kan ta lite tid och hans metoder ibland kan ifrågasättas så får han saker fixade. Han ser dessutom till att det inte befinner sig några obehöriga på boendeområdet på centret, och agerar ibland språkrör när vi har ringt upp en elev och någon som inte kan engelska svarar.

Häromdagen gjorde han det roligaste grejen hittills. Jag, Rigmor och några till befann oss uppe på kontoret när vi genom det öppna fönstret hörde Muhammed ropa ”Rigmor! Rigmor!”. Vi tittade ut, och precis nedanför fönstret stod han med 5 barn militäriskt uppradade och ville att Rigmor skulle komma ned. Vi har haft lite problem med att barn springer in och busar runt och spelar boll, och Ulf och Rigmor har sagt att vi helst inte skall ha några barn på området. Så de fick en tillsägning och försvann från området. Men senare på dagen kom Muhammed upp på kontoret med ytterligare tre ungar, som hade sprungit omkring inne på området och tittat in genom fönstren på våra lägenheter. Detta får de verkligen inte göra, så Muhammed tänkte se till att de inte gjorde om det. Han tog upp dem på kontoret och spelade väldigt sträng och sade åt dem att skriva sina pappors namn och telefonnummer, så skulle han minsann ringa dem och tala om vad deras pojkar har för sig när de borde vara i skolan. En av de yemenitiska lärarna kom förbi och spelade med, och sade åt Muhammed att inte vara så hård, men Muhammed svarade att barnen måste disciplineras. Ungarna skrev upp allt som Muhammed bad dem att skriva, och en av dem var väldigt nära till gråt innan Muhammed släppte iväg dem. De visste att om deras pappor skulle få reda på vad de hade haft för sig så skulle de säkert få spö. Men Muhammed hade aldrig för avsikt att ringa några föräldrar, vilket den andre läraren förstod. Han ville bara se till att vi inte har samma problem med just dessa ungar igen – och mycket riktigt har vi inte sett till dem igen!

Uppdatering 17/11! I dag var Muhammed rolig igen. Vi gick förbi några yemenitiska elever, och han vände sig mot dem, pekade på dem och sade ”Fina fisken!”. Jag skrattade, och svarade ”fina fisken” och vi gick vidare. Eleverna satt där och stirrade efter oss och trodde att vi hade sagt något om dem på svenska.

Direktlänk Kommentera

Gym och transport

14 november 2009 at 10:47 (Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Jag och Isak gymmar tre gånger i veckan. Det är riktigt gött, gymmet är härligt sunkigt (Isak har skrivit mer utförligt om det) och man har konstant en go träningsvärk någonstans. Förutom de senaste dagarna. Träningsvärken som jag har haft i går och idag är outhärdlig. Senast jag var på gymmet tränade jag vadmusklerna, och tyckte att jag stretchade ordentligt. Antingen misslyckades jag fullständigt med detta, eller så har någonting annat gått snett, för nu känns det hela tiden som att jag har kramp där nere! När jag står upp med raka knän och fötterna platt på marken gör det så vansinnigt ont och känns som att jag stretchar ut den muskeln över dess maxgräns. Detta får till resultat att när jag går ser jag ut som att jag har tappat tvålen, så jag försöker hålla mig stilla så mycket som möjligt i offentliga sammanhang. Det är något bättre idag än vad det var igår, så jag hoppas på att kunna gå normalt med enbart lite träningsvärk i morgon. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag skall åka till gymmet i kväll.

Sättet på vilket man tar sig till gymmet är värt en liten redogörelse för sig. Vi brukar ta en ”dabab”, en av de otaliga minibussar som agerar blodomlopp på stadens vägar. Man kan ta sig nästan överallt med dessa bussar, om man vet vilken rutt varje linje tar. Och anledningen till varför man tar dessa bussar är givetvis priset – 20 riyal kostar det att ta sig var som helst i staden. Om man tänker på att 1 krona är cirka 29 riyal så förstår man genast varför detta är ekonomiskt gångbart. Men allt är inte fröjd och solsken ens med dessa bussar, särskilt inte för en skandinavier på 195 cm som jag. För att kunna få in så många som möjligt på en gång så har de knökat in ett extra säte, så att när bussen är full med människor i yemenitstorlek så kan 9-10 människor sitta tätt inpå varandra, men ändå någorlunda bekvämt. Och här nere har man inte samma enorma ”personal space” som vi svenskar har, så lite kroppskontakt på bussen är bara trevligt. Om det kommer in kvinnor i en buss där det innan bara suttit män, måste en kort stund ägnas åt omarrangemang så att mittensätet är förbehållet kvinnorna, eftersom män och kvinnor inte får röra vid varandra (som jag har förstått det). För mig kan en dababresa vara ganska smärtsam, då jag inte endast behöver fälla in benen till max och oftast sitta snett, utan även måste böja på nacken eftersom det är så lågt i tak. Och eftersom chauffören oftast kör ganska ryckigt, vägen är ojämn och det tar lång tid att ta sig dit man ska så brukar jag vara ganska stel i nacken när vi kommer fram. Men ekonomiskt sett så är det värt det, jämfört med att ta en av centrets bilar.

Direktlänk 8 kommentarer

Allmänt om Yemen… So far.

04 november 2009 at 20:54 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , )

Nu när jag har varit här nere ett tag tänkte jag att det kunde vara dags att börja göra lite subjektiva observationer, eftersom det mesta har hunnit sjunka in och det jag hittills har berättat om mestadels har handlat om vad som äger rum innanför centrets murar, eller väder och vind et cetera.

Eftersom idag var sista dagen av konversationsgruppens första uppsättning bad jag mina elever att utvärdera kursen och ge kritik (något de inte är vana vid, och som jag har uppmanat dem att göra via några olika samtalsövningar). Mot slutet ställde en av mina elever mig frågan, om vad jag tyckte om Yemen. Mitt svar var kortfattat och ganska intetsägande, men jag har funderat lite på det sedan dess och har kommit fram till en något mer uttömmande formulering.

Min omedelbara reaktion när jag funderar på vad jag tycker om Yemen är att det finns mycket som är konstigt, vissa saker som är dåliga samt vissa goda sidor. Den bästa av de goda sidorna är gästfriheten. De allra flesta yemeniter älskar att få besök från utlandet (i varje fall varenda en jag har talat med om saken har uttryckt sig så), och är upprörda över de ”crazy people” som får västerlänningar att vara rädda för att åka till ett muslimskt land. Alltså är extremistiska våldshandlingar inte uppskattade av den stora massan, som ibland gnistrar till och uppvisar en lysande syn på tillvaron. Jag minns inga konkreta exempel på detta, men jag minns åtskilliga tillfällen i konversationsgruppen där jag har blivit positivt överraskad av saker som de har sagt. Med detta sagt, så finns det ganska många (varav vissa uppenbara) aspekter av en yemenits vardagsliv och allmänna åsikter som jag inte håller med om, och ibland blir förskräckt över.

Vissa av dessa saker får inte tigas om. Två saker tänker jag ta upp här: kvinnors klädsel och roll, samt synen på judar och Israel / Palestina-konflikten. Kvinnors klädsel är väl en av de saker som svenskar förknippar mest med araber och Islam, och jag anser att det absolut är ett förtryck att tvinga ett helt kön att klä sig och bete sig på ett visst sätt för att uppfylla det andra könets villkor (ja, ja, denna kamp finns givetvis också i svensk och västerländsk kultur, bara i annan, mer subtil form). Det skrämmande i det hela är att detta system är så indoktrinerat att de flesta kvinnor inte vill gå utanför sitt hem utan niqab (huvudbonad som täcker ansiktet så att endast ögonen syns; ej att förväxla med burqa, som dessutom har ett nätgaller eller ett tunt heltäckande skynke över ögonen), även om det enligt Koranen är tillåtet att skippa ansiktstäckelsen, så länge håret är täckt. Håret måste alltid vara täckt av en makrama. Anledningen är att de känner sig obekväma med det sätt männen tittar på dem om de inte täcker ansiktet, vilket jag mycket väl kan förstå eftersom jag har ständigt har sett hur männen stirrar på våra obeslöjade svenska kollegor. Dessa kvinnor har vuxit upp med att dölja sig och smälta in, så det är fullt förståeligt att de inte vill utmärka sig genom att klä sig annorlunda än de flesta andra. Detta gör det hela inte mer försvarbart, utan i min mening är det tvärtom – denna situation visar hur skruvad hela saken är! Män och kvinnor lever sina liv nästan helt utan mänsklig kontakt med varandra, och när männen ser kvinnorna obeslöjade händer det saker i dem som de inte vet hur de skall kontrollera, eftersom de aldrig fick en chans att ”öva sig” under de kritiska tonåren. Vissa kvinnor använder ändå inte ansiktstäckelsen, och det verkar fungera för dem så vitt jag har sett. Men att ha ett system som vid granskning ser ut att vara till för att skydda en grupp människor mot sina känslor och som begränsar den andra gruppen något så oerhört som detta gör är fel. Anser jag.

Kvinnors ställning i övrigt lämnar också mycket att önska. När man diskuterar kvinnor på arbetsmarknaden så poängteras ofta att hustrun endast skall arbeta om mannen inte klarar av att försörja familjen. Äktenskapssystemet skulle kunna ses som ett system av omtanke från mannen mot hustrun; alltså att han skall tillgodose alla hennes och familjens ekonomiska behov, medan skötseln av hemmet och barnen är kvinnans uppgift. Tyvärr gör detta att många yemenitiska män inte vill låta sina kvinnor utbilda sig, eftersom det skulle innebära att de måste tillbringa tid borta från hemmet och därmed kanske inte kunna uppfylla sina ”plikter”, eller att de helt enkelt ger sin tid åt något annat än sin make. Detta innebär att de flesta kvinnor inte ha andra ambitioner än de som rör familj och hushåll, och eftersom kvinnor ju bara är lämpade för vissa jobb så kan hon på sin höjd kanske bli lärare eller sekreterare. Jo, för kvinnor är ju nämligen sköra, känsliga varelser, med långt större förmåga till empati och social smidighet än vad män är. Det vet ju alla.

Det finns hyllmeter med observationer man skulle kunna göra om detta, men tydligt är att om man ser det hela som ett problem så är det gruvligt svårt att hitta en lösning.

Den andra negativa observationen jag skulle göra var den om synen på judar. Det är bekant för de flesta att judar och araber inte direkt är de såtaste av vänner, och även om man inte ser det ifall man bara tittar på sina vardagliga upplevelser på stan så stöter man på denna konflikt djupt rotad i påståenden och åsikter när man samtalar med folk. Mina observationer bygger förstås på samtal från min konversationsgrupp, där ämnet för dagen en gång var terrorism. Jag hade dumt nog inte förberett mig så noga, eftersom jag tänkte att ett ämne som detta måste vara något som de har många åsikter om, och jag förberedde mig vanligtvis endast när jag hade ett ämne som jag trodde skulle gå lite trögt, så att jag skulle kunna ställa eggande följdfrågor. Den här gången visade det sig vara ett misstag att inte kunna styra debatten, för de hade inte diskuterat länge förrän de hade kommit fram till att terrorismens orsak var Israels existens och USAs uppbackning av dem. Jag försökte få dem att överväga andra alternativ, för jag insåg att detta inte var en produktiv väg att gå, men drogs in i en jag-mot-dem-situation. Nu är jag inte så överdrivet pro-Israel, då jag inte helt har tagit ställning till konflikten, men även denna hållning verkar extremt Israelvänlig om man jämför med mina elevers åsikter. Sammanfattningsvis kan man säga att deras argument gick ut på att Israel kom och stal land som inte var deras, satte sig själva som härskare över befolkningen där, och med amerikanska medel förstärkte och solifierade de sin position och sitt förtryck. Konflikten kan inte lösas med mindre än att Israel och alla som bekänner sig till den staten på ett eller annat sätt försvinner därifrån. Palestinierna är oskyldiga offer som är helt lämnade åt sig själva och inte har mer än pinnar och stenar att sätta in mot Israels flygvapen och pansarförband (som ju är finansierade av USA eller i själva verket är den amerikanska armén under Israels flagg). Media i väst berättar inte sanningen om situationen, medan vissa arabiska media, till exempel det privat finansierade Al Jazeera är fullständigt, 100 % objektiva i sina rapporter om Israels grymheter och övergrepp. En kille sade till och med att judar styr västvärldens media för att propagera för Israel (The Protocols of the Elders of Zion, någon?).

Klart är i alla fall att här i Yemen finns det knappt några judar kvar alls. Det skall ha funnits en gammal judisk population här, med rötter tillbaka till Salomons tid, men idag har de allra flesta lämnat landet. Här om dagen läste jag en artikel från Wall Street Journal om en amerikansk räddningsaktion för att föra ut en grupp judar från en del av landet som ligger en bit norr om huvudstaden (se artikeln för karta). Om artikeln är trovärdig så kan man anta att de som utfört de aktiva handlingarna som drivit judarna på flykt tillhör den extremistiska klicken, vilket innebär att den övriga befolkningen lät det hända. Om så är fallet vet jag inte, men om så vore skulle det inte förvåna mig, med tanke på de påståenden som cirkulerar angående judar.

Kvinnoförtryck och läskiga åsikter till trots så trivs jag ändå bra. Det som gör tillvaron jobbig är saker som dåligt internet, bristen på möjlighet att hitta en cheeseburgare, enformigt väder, luftföroreningar och oljud från trafiken. Det som lättar upp livet är folkets öppenhet och uppriktiga gästfrihet (så länge du inte befinner dig i en köp/sälj-situation; har du ljus hy så kommer de att göra allt för att klämma ur lite extra pengar ur dig), fiskrestaurangen nere på stan, vacker natur när man kommit ut ur staden och billig bensin (hmm, möjligtvis sammankopplat med luftföroreningar? Hmm.).

Det var allt jag hade denna gång.

Eller, nej förresten. Jag hade ju ett yemenitiskt skämt! Det verkar som att vissa stereotyper går att hitta i alla kulturer. Till exempel så finns det en region som heter Hadramut. Uppenbarligen är detta Yemens motsvarighet till Småland; dess invånare skall visst vara väldigt snåla! Jag fick skämtet översatt åt mig, och det går så här:

En hadramit hade ramlat ned i en brunn. Eftersom brunnen var djup kunde han inte ta sig upp själv, utan behövde hjälp.

Den första personen som kom förbi var en sanaanit. Han sträckte ned sin hand och sade ”Ge mig din hand!”. Hadramiten korsade armarna och sade ”Nej.”. Förvånad över hadramitens svar, blev sanaaniten sur och gick därifrån.

Nästa person som kom förbi var en adenit. Även han sträckte ned sin hand i brunnen och sade till hadramiten ”Ge mig din hand!”. Även denna gång vägrade hadramiten, och adeniten gick sin väg.

Sedan kom en taizit förbi. När han såg hadramiten i brunnen sträckte han ned sin hand, och sade ”Ta min hand!”. Denna gång accepterade hadramiten erbjudandet och fick äntligen komma upp ur brunnen.

Taiziten fick spela den smarta rollen, eftersom jag hörde historien från en taizit, och här i Taiz vet alla att taiziter självklart är smartare än andra yemeniter.

The Protocols of the Elders of Zion

Direktlänk 16 kommentarer

Öppen inbjudan!

10 oktober 2009 at 12:30 (Yemenresan) (, , , , )

Nu när ni vet någon som är i Yemen, varför inte passa på att komma och hälsa på? Flygresan kan man komma billigt undan med, Isaks föräldrar hittade biljetter med Turkish Airlines för under 8000 kronor, tur och retur för två personer.

Här finns rum, faciliteter och folk som kan hjälpa er att ta sig fram i landet. Möjligheten att uppleva Yemen kommer kanske aldrig mer att vara så uppenbar!

Direktlänk 4 kommentarer

Blandat

05 oktober 2009 at 19:28 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Direktlänk Kommentera

Let me fill you in…

04 oktober 2009 at 18:47 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , , , , , , )

Efter fyra-fem dagar utan rinnande vatten har vi äntligen lyckats snickra ihop en lösning och jag har kunnat ta en underbar dusch. Turerna kring införskaffandet av en ny vattenpump har inbegripit en resa tur och retur till Aden (som jag själv inte kunde följa med på), montering och nedmontering på grund av elfel, konflikt om elfelets orsak med pumpförsäljaren, ett stycke demonstrativ övertalning och slutligen nymontering. Rinnande vatten är inte överskattat. Inte alls.

Annars är väl den största rubriken i mitt liv idag arbetsrelaterad. Jag satt idag under hela förmiddagen och förberedde min första lektion i engelska som jag skulle hålla klockan två idag. Redan innan idag hade jag lagt ned ett par timmar på att förbereda lite material, och åtskilliga minuter på telefonsamtal till mina elever. Medan jag satt här i soffan och kollade i materialet gick det upp för mig att den möda som jag höll på att lägga ned på två timmars lektion inte var en engångsföreteelse, utan skulle upprepas varje arbetsdag under min vistelse här. Vid klockan halv tolv var jag ännu inte färdig, fastän jag började mellan åtta och nio. Detta innebar att mina arbetsdagar skulle framöver se ut som följer: Upp så jag kan börja planera vid åtta, sitta och arbeta med det i lägenheten, avskild från allt och alla runt omkring, fixa lunch runt ett, undervisa mellan två och fyra samt på något sätt lyckas klämma in en timmes konversationsgrupp med upp till en timmes tillhörande planering innan fem.

Detta är visserligen en normal dag för en lärare. Men jag är inte här i egenskap av lärare. Jag är här som praktikant. Om jag skulle hålla fast vid läraruppgiften skulle jag missa hela mitt ursprungliga syfte med min resa hit; att uppleva och lära känna Yemen. Genom att begränsa mitt teoretiska arbete till konversationsgrupperna, och under dygnets övriga arbetstimmar ägna mig åt att hjälpa till med vaktmästarjobb eller vad som än behöver göras, kan jag uppnå mitt ursprungliga mål. De två senaste dagarna (den svenska helgen, den arabiska motsvarigheten till måndag-tisdag) är ett lysande exempel på detta: I går missade jag resan till Aden, och idag hade jag missat bröllopsmiddagen för den yemenitiske vaktmästaren Muhammeds bror.

Alltså har jag backat undan och lagt ifrån mig uppgiften som lärare, och allt praktiskt som det innebär har tagits om hand. Rigmor försäkrade mig om att det inte är särskilt synd om de som jag skulle ha haft som elever, eftersom hela arrangemanget med mig som lärare var bara en bonuskurs för att korta ned kön till skolan lite grand. Nu får dessa elever vänta som först i kön till nästa kurs, som börjar i mars, så som arrangemanget från början var. Allt löser sig, och jag anser inte att jag har misslyckats, utan att jag har lärt mig något om att tänka genom saker mer än två gånger innan jag fattar avgörande beslut. Har man lärt sig någonting, kan man inte säga att man har misslyckats. Anser jag.

Och ja, bröllopet. Det var egentligen ingen stor grej för oss. Vi var bara inbjudna som middagsgäster idag, vilket ju bara är en liten del av bröllopet som håller på i tre hela dagar. Dessutom var jag den av de som satt i det rummet och åt som var mest uppklädd. Isak blev sjuk under natten och orkade inte vara med, annars hade han sett likadan ut och då hade vi åtminstone varit två. Men nu blev det inte så, även om de andra besökarna skarpt uppskattade att jag var klädd som en yemenit. I rummet intill däremot, där ett annat gäng satt och tuggade qat fanns det åtskilliga herrar med liknande kläduppsättning som jag. Så det var en intressant upplevelse, men ingenting spektakulärt.

Bröllopsutstyrsel

DSCN2544

Jag var nere och fick bältet fixat i går kväll. Det sitter lite tight, men nu bryr jag mig inte längre. Nästa jag köper skall vara Kvalitet!

Direktlänk 2 kommentarer

Jag måste bli bättre på att handla…

01 oktober 2009 at 21:52 (Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Jag, Isak och Carolina (en annan svensk som jobbar på centret) var idag nere i gamla stan och köpte lite yemenitiska kläder med tillbehör. Vi är nämligen bjudna på bröllop av centrets yemenitiske vaktmästare, vars son skall gifta sig på söndag, och det är dresscode á la Yemen. Detta innebär en tygduk svept runt höften som en kjol, skjorta, huvudsjal och jambiya, den traditionella stora kniven som sitter mitt på magen i ett brett, sirligt bälte. Huvudduk och kjoltyg (hehe, ambiguöst) hade jag sedan tidigare, men tänkte ändå kolla efter något mer ifall det fanns något finare. Jag hade ett mörkt och ett lite ljusare tygstycke innan, så jag letade efter något vitt och hittade det också, tillsammans med en vit huvudsjal. Priset jag fick betala för det blev jag nöjd med, eftersom de sammanlagda priserna för de olika plaggen skulle enligt butiksinnehavarens första uppgift bli 10500 riyal (ungefär 420 kronor), men jag gav dem bara 5000, vilket är ungefär vad en yemenit skulle ha fått ge för dem. Som vit får man alltid räkna med att de försöker ta ut överpriser. De blir lite mer vänligt inställda när man klargör att man inte är amerikan, utan svensk, men man får fortfarande sätta ned foten och gå därifrån om de inte går med på det. Antingen hittar man ett annat ställe som går med på ens prisförslag eller så kommer de springande efter en och accepterar ens bud under mycket handviftande.

Däremot är jag inte nöjd med hur jag skötte förhandlingarna om jambiyan och bältet. Jag köpte dem för 8000, vilket var ett galet överpris, även fast jag hade fått ned det från 10000 (Isak köpte senare en i princip likadan för 4000). Omständigheterna runt köpet var väldigt hektiska, eftersom när man kommer till ett ställe och börjar visa intresse för något, så kommer alla föreståndare från omkringliggande butiker med sina varor i händerna och vill vara med och konkurrera. Jag hade tidigare varit på ett ställe en stund och kollat på vad de hade, men utbudet kändes inte helt klockrent och jag gillade inte färgen på skidorna, så jag gick vidare, varpå en massa butiksägare som hade pejlat in att jag kollade på jambiyor började svärma kring oss. I all uppståndelse bestämde jag mig för en som såg gammal och patinerad ut (killen som sålde den uppskattade att den var minst 100 år gammal, vilket man förmodligen inte kan lita helt hundraprocentigt på). Den är verkligen fin, ingen skitgrej, men när jag kom hem upptäckte jag att bältet inte går runt mig. Det är för litet. Det går att fixa genom att man flyttar på själva spännet, som inte sitter i slutet på bältet som på västerländska skärp, men det grämer mig att jag var så klantig som inte provade det och dessutom betalade överpris. Den får jag inte vara nöjd med.

Direktlänk 4 kommentarer

Vid liv

29 september 2009 at 17:16 (Vardag, Yemenresan) (, )

Jag har just åkt bil med en yemenit. Han körde.

Det var… spännande. Minst sagt.

Direktlänk 4 kommentarer

Next page »