There and back again… Socotra!
Så var man då åter ”hemma” i Taiz efter en dryg veckas semester. Efter att i samband med förberedelserna inför invigningsfesten ha gått in i den vägg som kallas kulturchock, eller som jag själv vill kalla det eftersom det ger en mer rättvis beskrivning av mina känslor – kulturell frustration, såg jag fram emot denna vecka något oerhört. Den ort på vilken semestern skulle tillbringas var Socotra – en ö i Indiska oceanen strax öst om Afrikas horn. Jag och Isak har pratat om att besöka den här ön ända sedan i somras när vi först träffades på vår utsändningsorganisations förberedelseträff, eftersom han hade bekanta som hade tipsat honom om den, så att vi skulle besöka den var spikat redan innan vi kom. När och hur vi skulle åka var en annan fråga, och att samordna med de västerlänningar här i Taiz som också var sugna på att åka visade sig inte vara det lättaste. Till slut fick vi ihop ett gäng, och bestämde att vi skulle åka i samband med den helg som inföll för någon vecka sedan. Yemeniterna firade Eyd, som den här gången (det finns flera Eyd på året, den andra som jag känner till firas i slutet av Ramadan) firades till minne av att Abraham slapp slakta sin son (Isak enligt västerländsk tradition, Ismael enligt arabisk tradition) och i stället fick en get att slakta. Därför äter man getkött under denna högtid (i kopiösa mängder dessutom – man kunde se spår av getslakt nästan överallt).
Hur som helst så kom vi iväg förra söndagen, med Aden som första stopp. Ulf och Rigmor skulle inte med oss till Socotra, men de tänkte däremot passa på att ta en dag och sola och bada på f.d. Sheraton (numera The Golden Mohr, eftersom det inte uppfyllde Sheratons internationella standardkrav), så vi knölade in hela sällskapet (sex personer förutom Ulf och Rigmor) i centrets nyare Toyota Land Cruiser, snörade fast packningen på taket och gav oss av tidigt på söndagsmorgonen. Väl framme avnjöt vi vad Aden hade att erbjuda, vilket innefattade frukost på stranden, shopping i en luftkonditionerad galleria som sålde kläder med hysteriskt roliga tryck, lunch på Pizza Hut, förhandling om bokning av taxi till flygplatsen och övernattning i ett gästhus som ägs av en västerländsk biståndsorganisation.
Dagen därpå gällde det att den dabab som vi hade avtalat träff med dök upp. Vi väntade länge och väl i den fuktiga flugfyllda morgonen, och precis när vi hade gett upp och börjat vinka in taxibilar så kom han faktiskt! Vi var kloka nog att ha lite marginal, så vi anlände till flygplatsen i god tid innan avgång trots denna försening. Planet avgick, mellanlandade i Mukalla och satte därefter kurs mot Socotra.
Att ta sig dit ut är inte dyrt. Jag hade vid bokningstillfället ännu inte fått mitt arbetsvisum, som skulle ha gjort det billigare för mig, så jag reste på mitt tremånaders turistvisum, vilket gjorde att flygpriset uppgick tur och retur till 200 dollar. Socotra är ett bra alternativ för den som vill åka på solsemester till ett ställe som är billigt att ta sig till och befinna sig på och som dessutom inte är fullständigt nedlusat av turister. Visst, vi stötte på några andra resande (mestadels tjecker, av någon anledning), men de är få och de är väldigt glest mellan dem.
När vi hade landat på Socotra möttes vi av Matthew, en kille från Australien som har bott på Socotra i fyra år och undervisat engelska, och som dessförinnan bodde och arbetade en tid här i Taiz. Vi hade haft kontakt med honom på förhand, och han hade fixat chaufför och boende åt oss. Vi kom ut från flygplatsbyggnaden och möttes av en härlig syn – bilen som skulle hämta oss var en pickup! Senare visade det sig att vi skulle åka pickup varje dag när vi skulle till de olika utflyktsmålen, och att stå eller sitta på flaket var för den mesta en ren njutning, tack vare det varma vädret och den friska luften. Ibland gick solen i moln, och då blev det kallt, men dessa tillfällen kan räknas som undantag.
Att luften var frisk var en av de främsta fördelarna med ön för mig som varje dag de senaste månaderna har andats den förorenade stadsluften här i Taiz. Även om det fanns en del bilar i Hadibu, ”staden” (byn) där vi bodde, så fanns det inte ett spår av den tyngd som man kan känna i luften här. När vi sedan kom ut på landet var det en ren fröjd att bara ta djupa andetag utan att behöva känna sig lite illamående. En annan fördel som är relaterad till denna är frånvaron av skräp. På fastlandet ligger det skräp precis överallt. Man kan vara långt från närmaste by och ändå se rosa eller blå plastpåsar och Mountain Dew-burkar ligga slängda överallt. Så var inte fallet på Socotra – utanför Hadibu var skräp sällsynt, och vid de punkter vi nådde som ligger långt från vägarna kändes naturen ibland orörd. Inne i själva Hadibu ser det dock lite annorlunda ut – jag skulle vilja beskriva stället som en plan soptipp med hus och gator. Vid sidan av gatorna, där bilar kör och blåser undan skräpet ligger det som ett lager över marken. Plastpåsar, metallburkar, petflaskor, kartong, metallskrot, förpackningar och småsten täcker hela stället, och mitt i alltihop går getter och käkar kartong och plastpåsar. På riktigt. Jag har en bild på en get som äter en rosa plastpåse.
Getterna är ett kapitel för sig. De äter som sagt skräpet, men om de är öns enda renhållningsarbetare så är de grovt underbemannade. Ändå är de överallt, och vissa av dem har till och med satt i system att gå in på restauranger, ställa sig på bakbenen och äta upp matresterna samt bordsduken i plast. De som arbetar på restaurangerna gör vad de kan för att hålla dem borta, men de hinner inte alltid med. Det mest bisarra som hände på resan handlar också om getter. Sista dagen innan hemresan var vi på väg tillbaka från en strand där vi hade övernattat i en palmhydda (fantastiskt!) när vår chaufför plötsligt stannar bilen, hoppar ur och går fram till en stenhög. Vid det här laget har vi redan hört en killing bräka, men vi hade inte kunnat se någon get. Chauffören börjar gräva i stenhögen, och drar fram två killingar som har suttit instängda där. Han satte ett band runt deras halsar och lyfte upp dem på flaket där vi satt – de skulle fraktas tillbaka till Hadibu och slaktas åt några holländska turisters middag. Man kan säga att detta var ganska oväntat, och inte överdrivet välkommet, eftersom de två djuren på resan plötsligt bestämde sig att börja kissa på varandra. Allt klappande och kliande upphörde och linan som band fast de två sattes stadigt fast i räcket så att de inte skulle kunna komma alltför nära oss igen.
Resan hem tog ungefär en och en halv dag. Vi flög till Aden via Mukalla och stack fort som ögat till turistpolisen så snart vi hade landat för att hinna få ut ett resetillstånd innan det blev mörkt. Därefter skyndade vi till Peugeot-stationen (transport mellan orter i Yemen går till på två sätt – buss eller Peugeot-taxi. Taxialternativet är billigare och snabbare, men mycket mindre säkert och bekvämt, eftersom bilarna är gamla, trånga och inte ser ut att vara servade sedan de var fabriksnya, vilket inte var igår) för att säkra transport så att vi skulle kunna anlända till Taiz samma kväll. Allting gick som på räls ända tills vi kom till den första checkpointen utanför Aden. Där tog det tvärstopp. I en by på vägen pågick det nämligen oroligheter, enligt uppgick så skulle separatister (nere i sydväst är de inte så glada över toppstyret från Sana’a, och vill återgå till att sköta sig själva) ha blockerat vägen med brinnande däck och vakta blockaden med maskingevär. Militären vid checkpointen sade åt oss att vänta en timme och se om situationen skulle reda ut sig själv. Screw that, tänkte vi och försökte en annan väg i stället. Även där tog det dock stopp, för ingen vill släppa förbi västerlänningar ifall det finns minsta risk för oroligheter. De får för mycket skit ifall det skulle hända oss något på deras vakt för att det skall vara värt risken för dem. Så vi vände tillbaka till Aden, tog in på hotell, gick upp tidigt i morse och lyckades ta oss hela vägen fram. På vägen åkte vi genom byn där vägspärren hade varit, och det låg brända däckrester och glaskross överallt. När vi kom fram till Taiz fick vi veta att de till och med hade skjutit tre människor, så det var nog ganska bra att militären inte släppte genom oss.
Det finns mängder man skulle kunna säga om Socotra, men intrycken är fortfarande för många för att jag skall kunna reda ut dem i text. I stället drar jag upp ett gäng bilder som var och en får beskriva någonting av vad vi har upplevt. En sak skall jag bara säga, som jag insåg när jag gick längs med en bred strand, med finkornig vit sand och inte en människa på kilometers avstånd – jag skulle kunna säga att jag hade betalt för att vara där. Visst, det stämmer inte helt, men förutom flygbiljetten gjorde jag inte av med mycket mer pengar än vad jag skulle ha gjort en normal vecka i Taiz (och långt ifrån vad man gör av med på en motsvarande vecka i Sverige). Och till detta löjligt låga pris så hade jag och de jag reste med kilometerlånga sandstränder för oss själva, stränder av samma kaliber och slag som de stränder så många svenskar betalar tusentals kronor för att ligga packade som sardiner på så här års. Skadeglädje är måhända inte den bästa glädjen, som många hävdar, men den är ganska härlig att vara på rätt sida om. Nu blir det bilder!
Olof i Uppsala - en blond svennes reflektioner om kultur och dylikt 