Borta bra…
Jag skall inleda detta inlägg med en liten övning i kopiera & klistra in – det är nämligen så att jag försökte skriva ett inlägg när jag satt på flygplatsen i Doha när jag var på väg hem, men den internetuppkoppling som jag skriver om visade sig inte vara så stabil som jag trodde. Därför kunde jag inte lägga upp inlägget, utan sparade det i en fil på datorn för senare publicering. Inlägget följer nedan.
________________________________________________________________________________________________________
Jag sitter nu med fötterna en aning obekvämt upplagda på ett järnräcke, men jag måste få veckla ut knäna efter den plågsamma flygningen hit från Sana’a. Jag, ni läste rätt, jag är inte längre i vare sig Taiz eller Sana’a – jag är i Doha. Här skall jag vänta i ytterligare 6 timmar, och sedan går minsann flyget hem till Sverige!
Som man kan förstå av vissa föregående inlägg (om man inte är exceptionellt dålig på att läsa på och mellan raderna) så är detta en efterlängtad dag. Det var sorgligt att lämna centret och de som jobbar där, men jag sörjer inte över att behöva lämna landet. Kulturchocken är fortfarande för nära för att en mer ingående analys skall vara lämplig vid denna tidpunkt, så jag skall fortsätta att låta bli att försöka mig på en sådan, för att den skall bli så rättvis och balanserad som möjligt när den väl blir av.
Jag gick upp klockan 6 i morse (lokal tid, svensk tid 4), och har varit på resande fot hela tiden sedan dess – och har ännu inte lämnat Arabiska Halvön! Då jag hittills bara har haft ett byte, så har större delen av den tiden ägnats åt väntan på Sana’a obeskrivligt lama flygplats. Mitt plan är planerat att anlända till Arlanda klockan 06:10 i morgon bitti, men eftersom Qatar Airways har varit – hör och häpna, tidiga (!) tre av de tre gånger jag har flugit så kanske man kan räkna med uppåt en halvtimme dessförinnan. Totalt skulle jag i alla fall komma upp i cirka 26 restimmar (då inte räknat den tid det tar att åka till Uppsala, dit jag blir skjutsad av några eminenta vänner som kommer och möter mig), något jag på förhand gruvade mig väldigt mycket för. Nu när mer än hälften av väntetimmarna är tillryggalagda, och jag har Internet hela tiden fram till avgångsdags så känns det som en baggis. Vi får se om jag säger samma sak i morgon.
Nu när jag inte längre är i Yemen, så kunde man möjligtvis tycka att jag skall byta ut bloggens titel – men det är faktiskt inte dags för det riktigt ännu. Jag har ju alla efterrapporter kvar (inklusive sen ovan nämnda analysen), så bloggen kommer nog att ha främst Yemenrelaterat material ett tag till. Så småningom blir det givetvis namnbyte av.
______________________________________________________________________________________________________________
Nu har jag varit i Sverige sedan i onsdags morse. Resan gick smärtfritt och snabbt och helt som planerat, och det blev fjärde gången gillt vad gäller flygbolagets tidighet. Att vara tillbaka i Sverige känns… obeskrivligt. Nu menar jag inte obeskrivligt som obeskrivligt skönt, lättande, obekvämt, tråkigt, roligt eller vilket adjektiv man än kan tänkas vilja tolka in därefter, utan bara obeskrivligt i ordets mest basala innebörd – jag kan inte beskriva det. Jag är visserligen glad att vara i en kultur där jag vet hur saker och ting fungerar, och den växande distansen till Yemen gör att jag kan vaska fram korn efter korn av analytisk erfarenhet. Snart har jag nog tillräckligt för att kunna göra ett givande blogginlägg om saken, men ännu än gång får jag säga: inte än. Hur som helst så är jag tillbaka, och än en gång är jag min egen man som har möjlighet att välja sin egen framtid och sysselsättning, något som jag nu ägnar dagarna åt med spänning och intresse. Mer om detta kanske senare, om efterfrågan finns.
Angående efterfrågan, så funderar jag lite över bloggens framtida vara eller icke vara. Nu när jag inte längre är mitt uppe i en intressant situation riskerar bloggen att bli en av många för den stora massan ointressanta internetupprabblingar av någon slumpmässig persons liv, något jag inte är intresserad av att hålla på med. Om jag har några läsare, så ber jag er att ge aktiv feedback på de saker jag publicerar. Jag kanske experimenterar lite med vad jag lägger upp, så får vi se vad som blir bäst. Hur som helst så stämmer fortfarande titeln, eftersom jag ännu inte har knutit ihop Yemensäcken på ett något så när tillfredsställande vis.
Om någon är intresserad av fortsatt läsning om upplevelser i Yemen, så finns det en ny bloggare på det svenska centret. Han har bara varit där i några veckor, och har redan lyckats formulera en riktigt snygg beskrivning av vardagen på Taiz gator. Så om min blogg har varit av intresse, så kommer Yemenity2010 inte göra er besvikna.
Insikt!
Eftersom FRA-lagen, som jag har förstått det, främst handlar om att övervaka internettrafik som rör sig över Sveriges gränser, så lär ju all min trafik (bloggen inkluderad) vara riktigt hett material för dem! Kära någon vad besvikna de blir när de ser att mina mest besökta sidor är i stil med www.icanhascheezburger.com , och inte något mer kontroversiellt.
Nu vet jag ju inte hur Svenska staten prioriterar sina profiler för utländska hot, men ifall deras policy är att hoppa på den internationella västerländska hypen mot arabländer så lär ju en Yementaggad IP-adress vara en riktigt het potatis. Är det någon som vet någonting om detta?
Kul i alla fall att man kanske orsakar huvudbry för någon stackare som tvingas verkställa en så omåttligt inpopulär lag. Till er säger jag: Ni kan med tillförsikt tagga min IP-adress som ofarlig. Jag har nog aldrig varit mer vänligt inställd till mitt hemland än vad jag är nu, på grund av diverse kulturell frustration. Och ni vet att det är sant eftersom jag skriver det på internet (för internet är ju som alla vet serious business). Jag lovar till och med.
Olof i Uppsala - en blond svennes reflektioner om kultur och dylikt 
