Bildinlägg

02 januari 2010 at 18:42 (Bilder, Yemenresan) (, , , , , , , , )

Ett litet inlägg för att hålla intresset uppe. Mer textmässiga inlägg kommer, bara inte just nu.

Annonser

Direktlänk Kommentera

Min skrala kjol går åter opp, eländes klädkultur!

17 oktober 2009 at 07:57 (Bilder, Semester, Yemenresan) (, , , )

Denna helg (påminnelse – Arabisk helg = Torsdag-Fredag) passade yemeniterna på att ta långledigt i och med någon av regeringen utlyst helgdag i onsdags. Även centrets verksamhet stannade upp, vilket gav mig, Isak och Carolina ett utmärkt tillfälle att göra en längre utflykt. Efter lite rådslag med lite mer erfarna ”utlandsyemeniter” kom vi fram till att vi skulle åka till Al Khawkhah (uttalas chååcha), en liten fiskeort vid Röda havet där det ligger en turistby där vi kunde ta in.

Vi gav oss av vid sju på onsdagens morgon för att slippa undan middagshettan, och resan tog inte längre än att vi var framme vid någonstans strax efter klockan 10. Med hjälp av lite förberedande studier av Google Maps tillsammans med en som har varit där förut gick det utmärkt att hitta dit, det var bara att följa vägen tills en 90-graders-sväng och sedan följa den vägen tills den tar slut. Man behöver inte vara Tina Thörner för att memorera den vägbeskrivningen.

Turistbyn var inte världens fräschaste, men till dess försvar har inte Yemen varit ett internationellt resmål sedan inbördeskriget under första halvan av 90-talet, så eventuella besökare får nöja sig med vad som finns. Med detta i åtanke var det ett  bra ställe. Det fanns inte ström och därmed inte heller AC förrän vid klockan sex, och när man beställde mat i restaurangen var det väldigt lite av det som erbjöds på menyn som faktiskt fanns. Över lag hade vi problem med att fixa käk. Men de var vänliga och bjöd på te första dagen, och hela vistelsen var billig! Jag betalade 8000 riyal, vilket innefattar min del i ett fyrbäddsrum som vi tre sov två nätter i, två frukostar, en lunch och en middag. I svensk valuta blir detta ungefär 320 kronor – vilket man får vara mer än nöjd med!

Den största tjusningen med vistelsen där var ju Röda havet. Med en vattentemperatur på 26-30 grader, stekande hetta i luften och gassande sol var det en ren fröjd att simma omkring och bara njuta. Andra dagen blåste det väldigt mycket och vågorna gick höga, vilket var väldigt roligt att leka i. Vattnets sälta brände i halsen och sved i ögonen, men gjorde också att man flöt som en kork – i Östersjön kan jag inte flyta eftersom mina fötter sjunker ned hela tiden, men här var det inga som helst problem förutom det skvättande saltvattnet som hela tiden kom i ögonen. På andra dagens morgon åkte vi dessutom ut i en båt och snorklade vid ett korallrev, vilket var en ny upplevelse för mig och väldigt givande. Jag växlade mellan att flyta omkring och bara titta och att dyka ned och leka med fiskstimmen.

Första dagen försökte vi hitta någonting att äta i själva samhället, men eftersom vi är orutinerade nog att inte ta siestan med i beräkningen gjorde vi ju inte det förrän vid tretiden, då det inte går att hitta någonting som är öppet. I stället hittade vi en fransktalande yemenit som berättade att han hade arbetat som turistguide under åren innan inbördeskriget och som gärna skulle guida oss till lite ställen runt omkring, något som vi gärna gick med på. Så gör man här i Yemen – man accepterar varandras erbjudanden! Han visade oss till ett ställe utanför byn där det fanns en ruin av en moské som enligt guiden byggdes innan Islam, och därmed alltså från början var en kyrka. Därefter visade han oss en vacker strand med palmer och båtar, där vi gick en stund och fotograferade. På vägen tillbaka fick guiden plötsligt för sig att vi skulle köra på stranden resten av vägen tillbaka, eftersom vi ju hade en fyrhjulsdriven Toyota Land Cruiser (förmodligen den mest gångbara terrängbilen i detta land). Han övertalade oss, och efter en och en halv meters färd på stranden körde vi naturligtvis fast i sanden. Vi grävde och fixade i lite över en timme innan vi kom loss och guiden själv körde oss tillbaka till Khawkhah, hjälpte oss att hitta ett matställe och gick sedan hem utan att kräva betalning. Han tyckte nog att hela historien var lite pinsam, men vi betalade honom en liten symbolsumma i alla fall eftersom vi ändå hade fått ut en del av utbytet med honom. För min del var jag glad över att bara få användning för min franska, vilket var länge sedan. Varken Isak eller Carolina kan franska, så jag fick vara språkrör och tolk.

När vi tidigare i dag kom hem slogs vi alla av trötthet, och konstaterade att man nästan skulle ha behövt en dag att vila upp sig från vilan. Det har nog med den konstanta solexponeringen att göra. Vi tillbringade mycket tid i skuggan av palmbladstak som fanns på turistbyn, men värmen tar i längden ut sin rätt på en stackars svensk.

Jag har fått krångla otroligt mycket för att få upp dessa bilder, så håll till godo!

Direktlänk 3 kommentarer

Öppen inbjudan!

10 oktober 2009 at 12:30 (Yemenresan) (, , , , )

Nu när ni vet någon som är i Yemen, varför inte passa på att komma och hälsa på? Flygresan kan man komma billigt undan med, Isaks föräldrar hittade biljetter med Turkish Airlines för under 8000 kronor, tur och retur för två personer.

Här finns rum, faciliteter och folk som kan hjälpa er att ta sig fram i landet. Möjligheten att uppleva Yemen kommer kanske aldrig mer att vara så uppenbar!

Direktlänk 4 kommentarer

Let me fill you in…

04 oktober 2009 at 18:47 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , , , , , , )

Efter fyra-fem dagar utan rinnande vatten har vi äntligen lyckats snickra ihop en lösning och jag har kunnat ta en underbar dusch. Turerna kring införskaffandet av en ny vattenpump har inbegripit en resa tur och retur till Aden (som jag själv inte kunde följa med på), montering och nedmontering på grund av elfel, konflikt om elfelets orsak med pumpförsäljaren, ett stycke demonstrativ övertalning och slutligen nymontering. Rinnande vatten är inte överskattat. Inte alls.

Annars är väl den största rubriken i mitt liv idag arbetsrelaterad. Jag satt idag under hela förmiddagen och förberedde min första lektion i engelska som jag skulle hålla klockan två idag. Redan innan idag hade jag lagt ned ett par timmar på att förbereda lite material, och åtskilliga minuter på telefonsamtal till mina elever. Medan jag satt här i soffan och kollade i materialet gick det upp för mig att den möda som jag höll på att lägga ned på två timmars lektion inte var en engångsföreteelse, utan skulle upprepas varje arbetsdag under min vistelse här. Vid klockan halv tolv var jag ännu inte färdig, fastän jag började mellan åtta och nio. Detta innebar att mina arbetsdagar skulle framöver se ut som följer: Upp så jag kan börja planera vid åtta, sitta och arbeta med det i lägenheten, avskild från allt och alla runt omkring, fixa lunch runt ett, undervisa mellan två och fyra samt på något sätt lyckas klämma in en timmes konversationsgrupp med upp till en timmes tillhörande planering innan fem.

Detta är visserligen en normal dag för en lärare. Men jag är inte här i egenskap av lärare. Jag är här som praktikant. Om jag skulle hålla fast vid läraruppgiften skulle jag missa hela mitt ursprungliga syfte med min resa hit; att uppleva och lära känna Yemen. Genom att begränsa mitt teoretiska arbete till konversationsgrupperna, och under dygnets övriga arbetstimmar ägna mig åt att hjälpa till med vaktmästarjobb eller vad som än behöver göras, kan jag uppnå mitt ursprungliga mål. De två senaste dagarna (den svenska helgen, den arabiska motsvarigheten till måndag-tisdag) är ett lysande exempel på detta: I går missade jag resan till Aden, och idag hade jag missat bröllopsmiddagen för den yemenitiske vaktmästaren Muhammeds bror.

Alltså har jag backat undan och lagt ifrån mig uppgiften som lärare, och allt praktiskt som det innebär har tagits om hand. Rigmor försäkrade mig om att det inte är särskilt synd om de som jag skulle ha haft som elever, eftersom hela arrangemanget med mig som lärare var bara en bonuskurs för att korta ned kön till skolan lite grand. Nu får dessa elever vänta som först i kön till nästa kurs, som börjar i mars, så som arrangemanget från början var. Allt löser sig, och jag anser inte att jag har misslyckats, utan att jag har lärt mig något om att tänka genom saker mer än två gånger innan jag fattar avgörande beslut. Har man lärt sig någonting, kan man inte säga att man har misslyckats. Anser jag.

Och ja, bröllopet. Det var egentligen ingen stor grej för oss. Vi var bara inbjudna som middagsgäster idag, vilket ju bara är en liten del av bröllopet som håller på i tre hela dagar. Dessutom var jag den av de som satt i det rummet och åt som var mest uppklädd. Isak blev sjuk under natten och orkade inte vara med, annars hade han sett likadan ut och då hade vi åtminstone varit två. Men nu blev det inte så, även om de andra besökarna skarpt uppskattade att jag var klädd som en yemenit. I rummet intill däremot, där ett annat gäng satt och tuggade qat fanns det åtskilliga herrar med liknande kläduppsättning som jag. Så det var en intressant upplevelse, men ingenting spektakulärt.

Bröllopsutstyrsel

DSCN2544

Jag var nere och fick bältet fixat i går kväll. Det sitter lite tight, men nu bryr jag mig inte längre. Nästa jag köper skall vara Kvalitet!

Direktlänk 2 kommentarer

Vid liv

29 september 2009 at 17:16 (Vardag, Yemenresan) (, )

Jag har just åkt bil med en yemenit. Han körde.

Det var… spännande. Minst sagt.

Direktlänk 4 kommentarer

Gästfrihet i ordets sanna bemärkelse

18 september 2009 at 22:06 (Vardag, Yemenresan) (, , )

Tidigare i kväll var jag, Isak, Rigmor, en kille vid namn Miguel som bor på centret och hans flickvän Ann(e?) uppe på berget som ligger söder om staden och som staden delvis är byggd på. Där uppe finns ett hus där det står en gammal kanon vänd ut mot staden. Under Ramadan avfyras den kanonen varje kväll när solen har gått ned för att markera att fastan är bruten, varefter alla stadens minareter sätter igång med sina böneutrop. Huset på vars gård kanonen står ägs av en vanlig yemenitisk familj som Miguel och Rigmor tycks känna, så vi blev insläppta och välkomnade.

Efter att kanonen avfyrats bjöd familjen oss på sin mat, och vilken mat sedan. Nu är jag medveten om att jag ännu är ny i denna kultur, och allt är fortfarande nytt och spännande (the honeymoon phase), men jag gillade verkligen maten och sättet på vilket man äter den. Det fanns flera rätter jag inte ens kan beskriva, för jag begrep inte vad de var för något, men det fanns ris, kyckling, tunt bröd som man använde för att plocka upp maten, någon slags gröt gjord på något sädesslag och vi hade fruktsallad med oss som vi lade till (för att döva våra samveten; de bjuder på sitt finaste fastän de kanske inte har så mycket, men fruktsallad är en bra kompensation eftersom det är lite lyxigt med frukt här nere).  Kvinnorna syns dock inte till under måltiden, för de äter separat från männen, och som det verkade så fick de äta det som blev över från männens måltid. Vi såg därför till att inte hugga in alldeles för vilt.

Det hela summerade ihop sig till en fantastisk kväll. Isak blev visad hur man knyter huvudsjalar, jag fick ett arabiskt namn (Amir, vilket betyder prins) och vyerna över staden var smått fantastiska. Jag skall följa upp detta inlägg med ett bildinlägg, så ni kan få ett hum om hur det såg ut och hur den här familjen bor.

Direktlänk Kommentera