Bildinlägg

02 januari 2010 at 18:42 (Bilder, Yemenresan) (, , , , , , , , )

Ett litet inlägg för att hålla intresset uppe. Mer textmässiga inlägg kommer, bara inte just nu.

Annonser

Direktlänk Kommentera

Inspirerad jullovsysselsättning

21 december 2009 at 16:15 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , )

Eftersom jag har en del tid på mina händer just nu, medan jag väntar på att dagarna skall gå, så har jag kollat genom ett helt gäng bildbloggar på WordPress och andra nätverk samt kollat upp några gamla fotografiska genier (främst Henri Cartier-Bresson, som tog mängder av lysande bilder utan någon annan utrustning än en liten Leica med svartvit film och ett fast 50 millimeters objektiv) bara för mitt eget nöjes skull. Detta gjorde mig inspirerad, så jag gav mig ut på centret med min kamera och experimenterade lite med några inställningar jag hittills inte har prövat på. Resultaten följer:

Direktlänk 2 kommentarer

There and back again… Socotra!

08 december 2009 at 22:40 (Bilder, Semester, Yemenresan) (, , , , , , , , , , , , , , , )

Så var man då åter ”hemma” i Taiz efter en dryg veckas semester. Efter att i samband med förberedelserna inför invigningsfesten ha gått in i den vägg som kallas kulturchock, eller som jag själv vill kalla det eftersom det ger en mer rättvis beskrivning av mina känslor – kulturell frustration, såg jag fram emot denna vecka något oerhört. Den ort på vilken semestern skulle tillbringas var Socotra – en ö i Indiska oceanen strax öst om Afrikas horn. Jag och Isak har pratat om att besöka den här ön ända sedan i somras när vi först träffades på vår utsändningsorganisations förberedelseträff, eftersom han hade bekanta som hade tipsat honom om den, så att vi skulle besöka den var spikat redan innan vi kom. När och hur vi skulle åka var en annan fråga, och att samordna med de västerlänningar här i Taiz som också var sugna på att åka visade sig inte vara det lättaste. Till slut fick vi ihop ett gäng, och bestämde att vi skulle åka i samband med den helg som inföll för någon vecka sedan. Yemeniterna firade Eyd, som den här gången (det finns flera Eyd på året, den andra som jag känner till firas i slutet av Ramadan) firades till minne av att Abraham slapp slakta sin son (Isak enligt västerländsk tradition, Ismael enligt arabisk tradition) och i stället fick en get att slakta. Därför äter man getkött under denna högtid (i kopiösa mängder dessutom – man kunde se spår av getslakt nästan överallt).

Hur som helst så kom vi iväg förra söndagen, med Aden som första stopp. Ulf och Rigmor skulle inte med oss till Socotra, men de tänkte däremot passa på att ta en dag och sola och bada på f.d. Sheraton (numera The Golden Mohr, eftersom det inte uppfyllde Sheratons internationella standardkrav), så vi knölade in hela sällskapet (sex personer förutom Ulf och Rigmor) i centrets nyare Toyota Land Cruiser, snörade fast packningen på taket och gav oss av tidigt på söndagsmorgonen. Väl framme avnjöt vi vad Aden hade att erbjuda, vilket innefattade frukost på stranden, shopping i en luftkonditionerad galleria som sålde kläder med hysteriskt roliga tryck, lunch på Pizza Hut, förhandling om bokning av taxi till flygplatsen och övernattning i ett gästhus som ägs av en västerländsk biståndsorganisation.

Dagen därpå gällde det att den dabab som vi hade avtalat träff med dök upp. Vi väntade länge och väl i den fuktiga flugfyllda morgonen, och precis när vi hade gett upp och börjat vinka in taxibilar så kom han faktiskt! Vi var kloka nog att ha lite marginal, så vi anlände till flygplatsen i god tid innan avgång trots denna försening. Planet avgick, mellanlandade i Mukalla och satte därefter kurs mot Socotra.

Att ta sig dit ut är inte dyrt. Jag hade vid bokningstillfället ännu inte fått mitt arbetsvisum, som skulle ha gjort det billigare för mig, så jag reste på mitt tremånaders turistvisum, vilket gjorde att flygpriset uppgick tur och retur till 200 dollar. Socotra är ett bra alternativ för den som vill åka på solsemester till ett ställe som är billigt att ta sig till och befinna sig på och som dessutom inte är fullständigt nedlusat av turister. Visst, vi stötte på några andra resande (mestadels tjecker, av någon anledning), men de är få och de är väldigt glest mellan dem.

När vi hade landat på Socotra möttes vi av Matthew, en kille från Australien som har bott på Socotra i fyra år och undervisat engelska, och som dessförinnan bodde och arbetade en tid här i Taiz. Vi hade haft kontakt med honom på förhand, och han hade fixat chaufför och boende åt oss. Vi kom ut från flygplatsbyggnaden och möttes av en härlig syn – bilen som skulle hämta oss var en pickup! Senare visade det sig att vi skulle åka pickup varje dag när vi skulle till de olika utflyktsmålen, och att stå eller sitta på flaket var för den mesta en ren njutning, tack vare det varma vädret och den friska luften. Ibland gick solen i moln, och då blev det kallt, men dessa tillfällen kan räknas som undantag.

Att luften var frisk var en av de främsta fördelarna med ön för mig som varje dag de senaste månaderna har andats den förorenade stadsluften här i Taiz. Även om det fanns en del bilar i Hadibu, ”staden” (byn) där vi bodde, så fanns det inte ett spår av den tyngd som man kan känna i luften här. När vi sedan kom ut på landet var det en ren fröjd att bara ta djupa andetag utan att behöva känna sig lite illamående. En annan fördel som är relaterad till denna är frånvaron av skräp. På fastlandet ligger det skräp precis överallt. Man kan vara långt från närmaste by och ändå se rosa eller blå plastpåsar och Mountain Dew-burkar ligga slängda överallt. Så var inte fallet på Socotra – utanför Hadibu var skräp sällsynt, och vid de punkter vi nådde som ligger långt från vägarna kändes naturen ibland orörd. Inne i själva Hadibu ser det dock lite annorlunda ut – jag skulle vilja beskriva stället som en plan soptipp med hus och gator. Vid sidan av gatorna, där bilar kör och blåser undan skräpet ligger det som ett lager över marken. Plastpåsar, metallburkar, petflaskor, kartong, metallskrot, förpackningar och småsten täcker hela stället, och mitt i alltihop går getter och käkar kartong och plastpåsar. På riktigt. Jag har en bild på en get som äter en rosa plastpåse.

Getterna är ett kapitel för sig. De äter som sagt skräpet, men om de är öns enda renhållningsarbetare så är de grovt underbemannade. Ändå är de överallt, och vissa av dem har till och med satt i system att gå in på restauranger, ställa sig på bakbenen och äta upp matresterna samt bordsduken i plast. De som arbetar på restaurangerna gör vad de kan för att hålla dem borta, men de hinner inte alltid med. Det mest bisarra som hände på resan handlar också om getter. Sista dagen innan hemresan var vi på väg tillbaka från en strand där vi hade övernattat i en palmhydda (fantastiskt!) när vår chaufför plötsligt stannar bilen, hoppar ur och går fram till en stenhög. Vid det här laget har vi redan hört en killing bräka, men vi hade inte kunnat se någon get. Chauffören börjar gräva i stenhögen, och drar fram två killingar som har suttit instängda där. Han satte ett band runt deras halsar och lyfte upp dem på flaket där vi satt – de skulle fraktas tillbaka till Hadibu och slaktas åt några holländska turisters middag. Man kan säga att detta var ganska oväntat, och inte överdrivet välkommet, eftersom de två djuren på resan plötsligt bestämde sig att börja kissa på varandra. Allt klappande och kliande upphörde och linan som band fast de två sattes stadigt fast i räcket så att de inte skulle kunna komma alltför nära oss igen.

Resan hem tog ungefär en och en halv dag. Vi flög till Aden via Mukalla och stack fort som ögat till turistpolisen så snart vi hade landat för att hinna få ut ett resetillstånd innan det blev mörkt. Därefter skyndade vi till Peugeot-stationen (transport mellan orter i Yemen går till på två sätt – buss eller Peugeot-taxi. Taxialternativet är billigare och snabbare, men mycket mindre säkert och bekvämt, eftersom bilarna är gamla, trånga och inte ser ut att vara servade sedan de var fabriksnya, vilket inte var igår) för att säkra transport så att vi skulle kunna anlända till Taiz samma kväll. Allting gick som på räls ända tills vi kom till den första checkpointen utanför Aden. Där tog det tvärstopp. I en by på vägen pågick det nämligen oroligheter, enligt uppgick så skulle separatister (nere i sydväst är de inte så glada över toppstyret från Sana’a, och vill återgå till att sköta sig själva) ha blockerat vägen med brinnande däck och vakta blockaden med maskingevär. Militären vid checkpointen sade åt oss att vänta en timme och se om situationen skulle reda ut sig själv. Screw that, tänkte vi och försökte en annan väg i stället. Även där tog det dock stopp, för ingen vill släppa förbi västerlänningar ifall det finns minsta risk för oroligheter. De får för mycket skit ifall det skulle hända oss något på deras vakt för att det skall vara värt risken för dem. Så vi vände tillbaka till Aden, tog in på hotell, gick upp tidigt i morse och lyckades ta oss hela vägen fram. På vägen åkte vi genom byn där vägspärren hade varit, och det låg brända däckrester och glaskross överallt. När vi kom fram till Taiz fick vi veta att de till och med hade skjutit tre människor, så det var nog ganska bra att militären inte släppte genom oss.

Det finns mängder man skulle kunna säga om Socotra, men intrycken är fortfarande för många för att jag skall kunna reda ut dem i text. I stället drar jag upp ett gäng bilder som var och en får beskriva någonting av vad vi har upplevt. En sak skall jag bara säga, som jag insåg när jag gick längs med en bred strand, med finkornig vit sand och inte en människa på kilometers avstånd – jag skulle kunna säga att jag hade betalt för att vara där. Visst, det stämmer inte helt, men förutom flygbiljetten gjorde jag inte av med mycket mer pengar än vad jag skulle ha gjort en normal vecka i Taiz (och långt ifrån vad man gör av med på en motsvarande vecka i Sverige). Och till detta löjligt låga pris så hade jag och de jag reste med kilometerlånga sandstränder för oss själva, stränder av samma kaliber och slag som de stränder så många svenskar betalar tusentals kronor för att ligga packade som sardiner på så här års. Skadeglädje är måhända inte den bästa glädjen, som många hävdar, men den är ganska härlig att vara på rätt sida om. Nu blir det bilder!

Direktlänk 3 kommentarer

Galleri

27 november 2009 at 23:14 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , , )

Förra måndagen hade vi ett stort invigningsfirande för den nya byggnaden. Den har varit i bruk ett tag, men vi kunde först nu ta oss samman och få spektaklet att gå av stapeln. Alla elever var inbjudna, och totalt var cirka 200 personer på plats. Jag och Muhammed stod vid porten i solbrillor och kollade namnen på alla som ville in mot elevlistorna, och allt folket samlades på den centrala grusplanen. De delades upp i två grupper, som fick turas om att få en guidad tur av över- samt nedervåningen av den nya byggnaden. Därefter fanns det ett gäng tremeters rulltårtor som Rigmor hade bakat för allmän bespisning.

Ett par dagar senare gjorde samtliga svenskar på centret en utflykt till byn Ghubayra, där det har funnits ett projekt där centret har agerat medium för svenska donatorer som har skänkt getter till fattiga familjer. Nu skall projektet riktas mot att förse skolbarn med skolmateriel, något som det inte är så vansinnigt gott om eftersom skolorna är fattiga. Därför åkte vi ut för att fotografera lite så vi kan skicka bilder till donatorerna, och de yemeniter som administrerar projektet på plats passade på att ge oss en rundtur av byns odlingar för att visa några odlingsprojekt som de också vill ha stöd för. Det var ganska vackert runt odlingarna, som låg längs med en flodbädd som just nu bara har en liten rännil med vatten kvar (vi är mitt emellan regnperioder). Besöket avslutades med lunch à la Yemen hos rektorn för skolan vi planerar att stödja, och som även har varit vår kontaktperson för getprojektet.

Bara ett litet kort inlägg för att hålla bloggen uppdaterad. Mer subjektiva inlägg kommer, här ville jag mest bara få upp lite bilder.

Direktlänk Kommentera

Fåglar och berg

18 november 2009 at 12:45 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , )

 

Direktlänk 2 kommentarer

Min skrala kjol går åter opp, eländes klädkultur!

17 oktober 2009 at 07:57 (Bilder, Semester, Yemenresan) (, , , )

Denna helg (påminnelse – Arabisk helg = Torsdag-Fredag) passade yemeniterna på att ta långledigt i och med någon av regeringen utlyst helgdag i onsdags. Även centrets verksamhet stannade upp, vilket gav mig, Isak och Carolina ett utmärkt tillfälle att göra en längre utflykt. Efter lite rådslag med lite mer erfarna ”utlandsyemeniter” kom vi fram till att vi skulle åka till Al Khawkhah (uttalas chååcha), en liten fiskeort vid Röda havet där det ligger en turistby där vi kunde ta in.

Vi gav oss av vid sju på onsdagens morgon för att slippa undan middagshettan, och resan tog inte längre än att vi var framme vid någonstans strax efter klockan 10. Med hjälp av lite förberedande studier av Google Maps tillsammans med en som har varit där förut gick det utmärkt att hitta dit, det var bara att följa vägen tills en 90-graders-sväng och sedan följa den vägen tills den tar slut. Man behöver inte vara Tina Thörner för att memorera den vägbeskrivningen.

Turistbyn var inte världens fräschaste, men till dess försvar har inte Yemen varit ett internationellt resmål sedan inbördeskriget under första halvan av 90-talet, så eventuella besökare får nöja sig med vad som finns. Med detta i åtanke var det ett  bra ställe. Det fanns inte ström och därmed inte heller AC förrän vid klockan sex, och när man beställde mat i restaurangen var det väldigt lite av det som erbjöds på menyn som faktiskt fanns. Över lag hade vi problem med att fixa käk. Men de var vänliga och bjöd på te första dagen, och hela vistelsen var billig! Jag betalade 8000 riyal, vilket innefattar min del i ett fyrbäddsrum som vi tre sov två nätter i, två frukostar, en lunch och en middag. I svensk valuta blir detta ungefär 320 kronor – vilket man får vara mer än nöjd med!

Den största tjusningen med vistelsen där var ju Röda havet. Med en vattentemperatur på 26-30 grader, stekande hetta i luften och gassande sol var det en ren fröjd att simma omkring och bara njuta. Andra dagen blåste det väldigt mycket och vågorna gick höga, vilket var väldigt roligt att leka i. Vattnets sälta brände i halsen och sved i ögonen, men gjorde också att man flöt som en kork – i Östersjön kan jag inte flyta eftersom mina fötter sjunker ned hela tiden, men här var det inga som helst problem förutom det skvättande saltvattnet som hela tiden kom i ögonen. På andra dagens morgon åkte vi dessutom ut i en båt och snorklade vid ett korallrev, vilket var en ny upplevelse för mig och väldigt givande. Jag växlade mellan att flyta omkring och bara titta och att dyka ned och leka med fiskstimmen.

Första dagen försökte vi hitta någonting att äta i själva samhället, men eftersom vi är orutinerade nog att inte ta siestan med i beräkningen gjorde vi ju inte det förrän vid tretiden, då det inte går att hitta någonting som är öppet. I stället hittade vi en fransktalande yemenit som berättade att han hade arbetat som turistguide under åren innan inbördeskriget och som gärna skulle guida oss till lite ställen runt omkring, något som vi gärna gick med på. Så gör man här i Yemen – man accepterar varandras erbjudanden! Han visade oss till ett ställe utanför byn där det fanns en ruin av en moské som enligt guiden byggdes innan Islam, och därmed alltså från början var en kyrka. Därefter visade han oss en vacker strand med palmer och båtar, där vi gick en stund och fotograferade. På vägen tillbaka fick guiden plötsligt för sig att vi skulle köra på stranden resten av vägen tillbaka, eftersom vi ju hade en fyrhjulsdriven Toyota Land Cruiser (förmodligen den mest gångbara terrängbilen i detta land). Han övertalade oss, och efter en och en halv meters färd på stranden körde vi naturligtvis fast i sanden. Vi grävde och fixade i lite över en timme innan vi kom loss och guiden själv körde oss tillbaka till Khawkhah, hjälpte oss att hitta ett matställe och gick sedan hem utan att kräva betalning. Han tyckte nog att hela historien var lite pinsam, men vi betalade honom en liten symbolsumma i alla fall eftersom vi ändå hade fått ut en del av utbytet med honom. För min del var jag glad över att bara få användning för min franska, vilket var länge sedan. Varken Isak eller Carolina kan franska, så jag fick vara språkrör och tolk.

När vi tidigare i dag kom hem slogs vi alla av trötthet, och konstaterade att man nästan skulle ha behövt en dag att vila upp sig från vilan. Det har nog med den konstanta solexponeringen att göra. Vi tillbringade mycket tid i skuggan av palmbladstak som fanns på turistbyn, men värmen tar i längden ut sin rätt på en stackars svensk.

Jag har fått krångla otroligt mycket för att få upp dessa bilder, så håll till godo!

Direktlänk 3 kommentarer

Blandat

05 oktober 2009 at 19:28 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Direktlänk Kommentera

Let me fill you in…

04 oktober 2009 at 18:47 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , , , , , , )

Efter fyra-fem dagar utan rinnande vatten har vi äntligen lyckats snickra ihop en lösning och jag har kunnat ta en underbar dusch. Turerna kring införskaffandet av en ny vattenpump har inbegripit en resa tur och retur till Aden (som jag själv inte kunde följa med på), montering och nedmontering på grund av elfel, konflikt om elfelets orsak med pumpförsäljaren, ett stycke demonstrativ övertalning och slutligen nymontering. Rinnande vatten är inte överskattat. Inte alls.

Annars är väl den största rubriken i mitt liv idag arbetsrelaterad. Jag satt idag under hela förmiddagen och förberedde min första lektion i engelska som jag skulle hålla klockan två idag. Redan innan idag hade jag lagt ned ett par timmar på att förbereda lite material, och åtskilliga minuter på telefonsamtal till mina elever. Medan jag satt här i soffan och kollade i materialet gick det upp för mig att den möda som jag höll på att lägga ned på två timmars lektion inte var en engångsföreteelse, utan skulle upprepas varje arbetsdag under min vistelse här. Vid klockan halv tolv var jag ännu inte färdig, fastän jag började mellan åtta och nio. Detta innebar att mina arbetsdagar skulle framöver se ut som följer: Upp så jag kan börja planera vid åtta, sitta och arbeta med det i lägenheten, avskild från allt och alla runt omkring, fixa lunch runt ett, undervisa mellan två och fyra samt på något sätt lyckas klämma in en timmes konversationsgrupp med upp till en timmes tillhörande planering innan fem.

Detta är visserligen en normal dag för en lärare. Men jag är inte här i egenskap av lärare. Jag är här som praktikant. Om jag skulle hålla fast vid läraruppgiften skulle jag missa hela mitt ursprungliga syfte med min resa hit; att uppleva och lära känna Yemen. Genom att begränsa mitt teoretiska arbete till konversationsgrupperna, och under dygnets övriga arbetstimmar ägna mig åt att hjälpa till med vaktmästarjobb eller vad som än behöver göras, kan jag uppnå mitt ursprungliga mål. De två senaste dagarna (den svenska helgen, den arabiska motsvarigheten till måndag-tisdag) är ett lysande exempel på detta: I går missade jag resan till Aden, och idag hade jag missat bröllopsmiddagen för den yemenitiske vaktmästaren Muhammeds bror.

Alltså har jag backat undan och lagt ifrån mig uppgiften som lärare, och allt praktiskt som det innebär har tagits om hand. Rigmor försäkrade mig om att det inte är särskilt synd om de som jag skulle ha haft som elever, eftersom hela arrangemanget med mig som lärare var bara en bonuskurs för att korta ned kön till skolan lite grand. Nu får dessa elever vänta som först i kön till nästa kurs, som börjar i mars, så som arrangemanget från början var. Allt löser sig, och jag anser inte att jag har misslyckats, utan att jag har lärt mig något om att tänka genom saker mer än två gånger innan jag fattar avgörande beslut. Har man lärt sig någonting, kan man inte säga att man har misslyckats. Anser jag.

Och ja, bröllopet. Det var egentligen ingen stor grej för oss. Vi var bara inbjudna som middagsgäster idag, vilket ju bara är en liten del av bröllopet som håller på i tre hela dagar. Dessutom var jag den av de som satt i det rummet och åt som var mest uppklädd. Isak blev sjuk under natten och orkade inte vara med, annars hade han sett likadan ut och då hade vi åtminstone varit två. Men nu blev det inte så, även om de andra besökarna skarpt uppskattade att jag var klädd som en yemenit. I rummet intill däremot, där ett annat gäng satt och tuggade qat fanns det åtskilliga herrar med liknande kläduppsättning som jag. Så det var en intressant upplevelse, men ingenting spektakulärt.

Bröllopsutstyrsel

DSCN2544

Jag var nere och fick bältet fixat i går kväll. Det sitter lite tight, men nu bryr jag mig inte längre. Nästa jag köper skall vara Kvalitet!

Direktlänk 2 kommentarer

Bildkomplement till föregående inlägg

18 september 2009 at 22:43 (Bilder, Yemenresan) (, , , )

Jag tog även en film på när kanonen avfyrades; den ligger uppe på Youtube.

Direktlänk Kommentera

Upptäcktsfärd nedför berget

18 september 2009 at 15:50 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, )

Direktlänk Kommentera

Next page »