Let me fill you in…

04 oktober 2009 at 18:47 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , , , , , , )

Efter fyra-fem dagar utan rinnande vatten har vi äntligen lyckats snickra ihop en lösning och jag har kunnat ta en underbar dusch. Turerna kring införskaffandet av en ny vattenpump har inbegripit en resa tur och retur till Aden (som jag själv inte kunde följa med på), montering och nedmontering på grund av elfel, konflikt om elfelets orsak med pumpförsäljaren, ett stycke demonstrativ övertalning och slutligen nymontering. Rinnande vatten är inte överskattat. Inte alls.

Annars är väl den största rubriken i mitt liv idag arbetsrelaterad. Jag satt idag under hela förmiddagen och förberedde min första lektion i engelska som jag skulle hålla klockan två idag. Redan innan idag hade jag lagt ned ett par timmar på att förbereda lite material, och åtskilliga minuter på telefonsamtal till mina elever. Medan jag satt här i soffan och kollade i materialet gick det upp för mig att den möda som jag höll på att lägga ned på två timmars lektion inte var en engångsföreteelse, utan skulle upprepas varje arbetsdag under min vistelse här. Vid klockan halv tolv var jag ännu inte färdig, fastän jag började mellan åtta och nio. Detta innebar att mina arbetsdagar skulle framöver se ut som följer: Upp så jag kan börja planera vid åtta, sitta och arbeta med det i lägenheten, avskild från allt och alla runt omkring, fixa lunch runt ett, undervisa mellan två och fyra samt på något sätt lyckas klämma in en timmes konversationsgrupp med upp till en timmes tillhörande planering innan fem.

Detta är visserligen en normal dag för en lärare. Men jag är inte här i egenskap av lärare. Jag är här som praktikant. Om jag skulle hålla fast vid läraruppgiften skulle jag missa hela mitt ursprungliga syfte med min resa hit; att uppleva och lära känna Yemen. Genom att begränsa mitt teoretiska arbete till konversationsgrupperna, och under dygnets övriga arbetstimmar ägna mig åt att hjälpa till med vaktmästarjobb eller vad som än behöver göras, kan jag uppnå mitt ursprungliga mål. De två senaste dagarna (den svenska helgen, den arabiska motsvarigheten till måndag-tisdag) är ett lysande exempel på detta: I går missade jag resan till Aden, och idag hade jag missat bröllopsmiddagen för den yemenitiske vaktmästaren Muhammeds bror.

Alltså har jag backat undan och lagt ifrån mig uppgiften som lärare, och allt praktiskt som det innebär har tagits om hand. Rigmor försäkrade mig om att det inte är särskilt synd om de som jag skulle ha haft som elever, eftersom hela arrangemanget med mig som lärare var bara en bonuskurs för att korta ned kön till skolan lite grand. Nu får dessa elever vänta som först i kön till nästa kurs, som börjar i mars, så som arrangemanget från början var. Allt löser sig, och jag anser inte att jag har misslyckats, utan att jag har lärt mig något om att tänka genom saker mer än två gånger innan jag fattar avgörande beslut. Har man lärt sig någonting, kan man inte säga att man har misslyckats. Anser jag.

Och ja, bröllopet. Det var egentligen ingen stor grej för oss. Vi var bara inbjudna som middagsgäster idag, vilket ju bara är en liten del av bröllopet som håller på i tre hela dagar. Dessutom var jag den av de som satt i det rummet och åt som var mest uppklädd. Isak blev sjuk under natten och orkade inte vara med, annars hade han sett likadan ut och då hade vi åtminstone varit två. Men nu blev det inte så, även om de andra besökarna skarpt uppskattade att jag var klädd som en yemenit. I rummet intill däremot, där ett annat gäng satt och tuggade qat fanns det åtskilliga herrar med liknande kläduppsättning som jag. Så det var en intressant upplevelse, men ingenting spektakulärt.

Bröllopsutstyrsel

DSCN2544

Jag var nere och fick bältet fixat i går kväll. Det sitter lite tight, men nu bryr jag mig inte längre. Nästa jag köper skall vara Kvalitet!

Direktlänk 2 kommentarer

Jag måste bli bättre på att handla…

01 oktober 2009 at 21:52 (Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Jag, Isak och Carolina (en annan svensk som jobbar på centret) var idag nere i gamla stan och köpte lite yemenitiska kläder med tillbehör. Vi är nämligen bjudna på bröllop av centrets yemenitiske vaktmästare, vars son skall gifta sig på söndag, och det är dresscode á la Yemen. Detta innebär en tygduk svept runt höften som en kjol, skjorta, huvudsjal och jambiya, den traditionella stora kniven som sitter mitt på magen i ett brett, sirligt bälte. Huvudduk och kjoltyg (hehe, ambiguöst) hade jag sedan tidigare, men tänkte ändå kolla efter något mer ifall det fanns något finare. Jag hade ett mörkt och ett lite ljusare tygstycke innan, så jag letade efter något vitt och hittade det också, tillsammans med en vit huvudsjal. Priset jag fick betala för det blev jag nöjd med, eftersom de sammanlagda priserna för de olika plaggen skulle enligt butiksinnehavarens första uppgift bli 10500 riyal (ungefär 420 kronor), men jag gav dem bara 5000, vilket är ungefär vad en yemenit skulle ha fått ge för dem. Som vit får man alltid räkna med att de försöker ta ut överpriser. De blir lite mer vänligt inställda när man klargör att man inte är amerikan, utan svensk, men man får fortfarande sätta ned foten och gå därifrån om de inte går med på det. Antingen hittar man ett annat ställe som går med på ens prisförslag eller så kommer de springande efter en och accepterar ens bud under mycket handviftande.

Däremot är jag inte nöjd med hur jag skötte förhandlingarna om jambiyan och bältet. Jag köpte dem för 8000, vilket var ett galet överpris, även fast jag hade fått ned det från 10000 (Isak köpte senare en i princip likadan för 4000). Omständigheterna runt köpet var väldigt hektiska, eftersom när man kommer till ett ställe och börjar visa intresse för något, så kommer alla föreståndare från omkringliggande butiker med sina varor i händerna och vill vara med och konkurrera. Jag hade tidigare varit på ett ställe en stund och kollat på vad de hade, men utbudet kändes inte helt klockrent och jag gillade inte färgen på skidorna, så jag gick vidare, varpå en massa butiksägare som hade pejlat in att jag kollade på jambiyor började svärma kring oss. I all uppståndelse bestämde jag mig för en som såg gammal och patinerad ut (killen som sålde den uppskattade att den var minst 100 år gammal, vilket man förmodligen inte kan lita helt hundraprocentigt på). Den är verkligen fin, ingen skitgrej, men när jag kom hem upptäckte jag att bältet inte går runt mig. Det är för litet. Det går att fixa genom att man flyttar på själva spännet, som inte sitter i slutet på bältet som på västerländska skärp, men det grämer mig att jag var så klantig som inte provade det och dessutom betalade överpris. Den får jag inte vara nöjd med.

Direktlänk 4 kommentarer