Öppen inbjudan!

10 oktober 2009 at 12:30 (Yemenresan) (, , , , )

Nu när ni vet någon som är i Yemen, varför inte passa på att komma och hälsa på? Flygresan kan man komma billigt undan med, Isaks föräldrar hittade biljetter med Turkish Airlines för under 8000 kronor, tur och retur för två personer.

Här finns rum, faciliteter och folk som kan hjälpa er att ta sig fram i landet. Möjligheten att uppleva Yemen kommer kanske aldrig mer att vara så uppenbar!

Direktlänk 4 kommentarer

Let me fill you in…

04 oktober 2009 at 18:47 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , , , , , , )

Efter fyra-fem dagar utan rinnande vatten har vi äntligen lyckats snickra ihop en lösning och jag har kunnat ta en underbar dusch. Turerna kring införskaffandet av en ny vattenpump har inbegripit en resa tur och retur till Aden (som jag själv inte kunde följa med på), montering och nedmontering på grund av elfel, konflikt om elfelets orsak med pumpförsäljaren, ett stycke demonstrativ övertalning och slutligen nymontering. Rinnande vatten är inte överskattat. Inte alls.

Annars är väl den största rubriken i mitt liv idag arbetsrelaterad. Jag satt idag under hela förmiddagen och förberedde min första lektion i engelska som jag skulle hålla klockan två idag. Redan innan idag hade jag lagt ned ett par timmar på att förbereda lite material, och åtskilliga minuter på telefonsamtal till mina elever. Medan jag satt här i soffan och kollade i materialet gick det upp för mig att den möda som jag höll på att lägga ned på två timmars lektion inte var en engångsföreteelse, utan skulle upprepas varje arbetsdag under min vistelse här. Vid klockan halv tolv var jag ännu inte färdig, fastän jag började mellan åtta och nio. Detta innebar att mina arbetsdagar skulle framöver se ut som följer: Upp så jag kan börja planera vid åtta, sitta och arbeta med det i lägenheten, avskild från allt och alla runt omkring, fixa lunch runt ett, undervisa mellan två och fyra samt på något sätt lyckas klämma in en timmes konversationsgrupp med upp till en timmes tillhörande planering innan fem.

Detta är visserligen en normal dag för en lärare. Men jag är inte här i egenskap av lärare. Jag är här som praktikant. Om jag skulle hålla fast vid läraruppgiften skulle jag missa hela mitt ursprungliga syfte med min resa hit; att uppleva och lära känna Yemen. Genom att begränsa mitt teoretiska arbete till konversationsgrupperna, och under dygnets övriga arbetstimmar ägna mig åt att hjälpa till med vaktmästarjobb eller vad som än behöver göras, kan jag uppnå mitt ursprungliga mål. De två senaste dagarna (den svenska helgen, den arabiska motsvarigheten till måndag-tisdag) är ett lysande exempel på detta: I går missade jag resan till Aden, och idag hade jag missat bröllopsmiddagen för den yemenitiske vaktmästaren Muhammeds bror.

Alltså har jag backat undan och lagt ifrån mig uppgiften som lärare, och allt praktiskt som det innebär har tagits om hand. Rigmor försäkrade mig om att det inte är särskilt synd om de som jag skulle ha haft som elever, eftersom hela arrangemanget med mig som lärare var bara en bonuskurs för att korta ned kön till skolan lite grand. Nu får dessa elever vänta som först i kön till nästa kurs, som börjar i mars, så som arrangemanget från början var. Allt löser sig, och jag anser inte att jag har misslyckats, utan att jag har lärt mig något om att tänka genom saker mer än två gånger innan jag fattar avgörande beslut. Har man lärt sig någonting, kan man inte säga att man har misslyckats. Anser jag.

Och ja, bröllopet. Det var egentligen ingen stor grej för oss. Vi var bara inbjudna som middagsgäster idag, vilket ju bara är en liten del av bröllopet som håller på i tre hela dagar. Dessutom var jag den av de som satt i det rummet och åt som var mest uppklädd. Isak blev sjuk under natten och orkade inte vara med, annars hade han sett likadan ut och då hade vi åtminstone varit två. Men nu blev det inte så, även om de andra besökarna skarpt uppskattade att jag var klädd som en yemenit. I rummet intill däremot, där ett annat gäng satt och tuggade qat fanns det åtskilliga herrar med liknande kläduppsättning som jag. Så det var en intressant upplevelse, men ingenting spektakulärt.

Bröllopsutstyrsel

DSCN2544

Jag var nere och fick bältet fixat i går kväll. Det sitter lite tight, men nu bryr jag mig inte längre. Nästa jag köper skall vara Kvalitet!

Direktlänk 2 kommentarer

Gästfrihet i ordets sanna bemärkelse

18 september 2009 at 22:06 (Vardag, Yemenresan) (, , )

Tidigare i kväll var jag, Isak, Rigmor, en kille vid namn Miguel som bor på centret och hans flickvän Ann(e?) uppe på berget som ligger söder om staden och som staden delvis är byggd på. Där uppe finns ett hus där det står en gammal kanon vänd ut mot staden. Under Ramadan avfyras den kanonen varje kväll när solen har gått ned för att markera att fastan är bruten, varefter alla stadens minareter sätter igång med sina böneutrop. Huset på vars gård kanonen står ägs av en vanlig yemenitisk familj som Miguel och Rigmor tycks känna, så vi blev insläppta och välkomnade.

Efter att kanonen avfyrats bjöd familjen oss på sin mat, och vilken mat sedan. Nu är jag medveten om att jag ännu är ny i denna kultur, och allt är fortfarande nytt och spännande (the honeymoon phase), men jag gillade verkligen maten och sättet på vilket man äter den. Det fanns flera rätter jag inte ens kan beskriva, för jag begrep inte vad de var för något, men det fanns ris, kyckling, tunt bröd som man använde för att plocka upp maten, någon slags gröt gjord på något sädesslag och vi hade fruktsallad med oss som vi lade till (för att döva våra samveten; de bjuder på sitt finaste fastän de kanske inte har så mycket, men fruktsallad är en bra kompensation eftersom det är lite lyxigt med frukt här nere).  Kvinnorna syns dock inte till under måltiden, för de äter separat från männen, och som det verkade så fick de äta det som blev över från männens måltid. Vi såg därför till att inte hugga in alldeles för vilt.

Det hela summerade ihop sig till en fantastisk kväll. Isak blev visad hur man knyter huvudsjalar, jag fick ett arabiskt namn (Amir, vilket betyder prins) och vyerna över staden var smått fantastiska. Jag skall följa upp detta inlägg med ett bildinlägg, så ni kan få ett hum om hur det såg ut och hur den här familjen bor.

Direktlänk Kommentera