Lägenhetsjakt (see what I did there? A play on words!)
Så jag får fem mail från Studentstaden om att jag har fått erbjudande om att flytta in i lika många lägenheter; fyra stycken 13-kvadratsrum med tvättställ och ett 17-kvadratsrum med tvättställ. Om jag inte har tackat jag senast 4 mars anses jag ha tackat nej.
Detta är all information jag får. Ingen planritning över rummet, inga ytterligare specifikationer, ingen visningstid och inget alls. Så jag stövlar iväg på brakande snö till adressen för 17-kvadrataren för att se vad den har att erbjuda.
Först är det ren tur att jag tar mig in i byggnaden över huvud taget. Därefter ligger lägenheten högst upp i huset, och givetvis finns ingen hiss. Sedan är det ingen hemma. Jag knackar och känner på dörren, men får vända hem. På vägen ut kollar jag på förra ägarens postfack och noterar dennes namn. Jag går hem igen och googlar upp namnet, och då det visserligen finns en person med det namnet i Uppsala, så stämmer inte adressen. Jag skickar ett sms i alla fall och låter det vara upp till mottagaren att svara om denne känner för det.
Annars kommer jag anses ha tackat nej.
Gym och transport
Jag och Isak gymmar tre gånger i veckan. Det är riktigt gött, gymmet är härligt sunkigt (Isak har skrivit mer utförligt om det) och man har konstant en go träningsvärk någonstans. Förutom de senaste dagarna. Träningsvärken som jag har haft i går och idag är outhärdlig. Senast jag var på gymmet tränade jag vadmusklerna, och tyckte att jag stretchade ordentligt. Antingen misslyckades jag fullständigt med detta, eller så har någonting annat gått snett, för nu känns det hela tiden som att jag har kramp där nere! När jag står upp med raka knän och fötterna platt på marken gör det så vansinnigt ont och känns som att jag stretchar ut den muskeln över dess maxgräns. Detta får till resultat att när jag går ser jag ut som att jag har tappat tvålen, så jag försöker hålla mig stilla så mycket som möjligt i offentliga sammanhang. Det är något bättre idag än vad det var igår, så jag hoppas på att kunna gå normalt med enbart lite träningsvärk i morgon. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag skall åka till gymmet i kväll.
Sättet på vilket man tar sig till gymmet är värt en liten redogörelse för sig. Vi brukar ta en ”dabab”, en av de otaliga minibussar som agerar blodomlopp på stadens vägar. Man kan ta sig nästan överallt med dessa bussar, om man vet vilken rutt varje linje tar. Och anledningen till varför man tar dessa bussar är givetvis priset – 20 riyal kostar det att ta sig var som helst i staden. Om man tänker på att 1 krona är cirka 29 riyal så förstår man genast varför detta är ekonomiskt gångbart. Men allt är inte fröjd och solsken ens med dessa bussar, särskilt inte för en skandinavier på 195 cm som jag. För att kunna få in så många som möjligt på en gång så har de knökat in ett extra säte, så att när bussen är full med människor i yemenitstorlek så kan 9-10 människor sitta tätt inpå varandra, men ändå någorlunda bekvämt. Och här nere har man inte samma enorma ”personal space” som vi svenskar har, så lite kroppskontakt på bussen är bara trevligt. Om det kommer in kvinnor i en buss där det innan bara suttit män, måste en kort stund ägnas åt omarrangemang så att mittensätet är förbehållet kvinnorna, eftersom män och kvinnor inte får röra vid varandra (som jag har förstått det). För mig kan en dababresa vara ganska smärtsam, då jag inte endast behöver fälla in benen till max och oftast sitta snett, utan även måste böja på nacken eftersom det är så lågt i tak. Och eftersom chauffören oftast kör ganska ryckigt, vägen är ojämn och det tar lång tid att ta sig dit man ska så brukar jag vara ganska stel i nacken när vi kommer fram. Men ekonomiskt sett så är det värt det, jämfört med att ta en av centrets bilar.
Kulturanpassning: In progress…
I natt blev böneutropen ett problem för första gången. Föregående nätter har jag varit så trött att dessa ljud inte kunnat störa mig, men i natt var det helt annorlunda. Dessutom har jag haft ont i halsen hela natten, vilket ju inte har underlättat.
Efter att ha inte fått något annat än sådan där värdelös halvsömn hela natten fick jag vid fyra-tiden nog och satte i öronproppar. Dessa proppar är extremt effektiva, och tillåter mig att sova nästan oavsett mängden ljud runt omkring. Därför vill jag egentligen inte använda dem, eftersom jag sover för länge. Idag vaknade jag klockan 12.
Bara lite gnäll så här på den tidiga eftermiddagen.
Olof i Uppsala - en blond svennes reflektioner om kultur och dylikt 