Bladet i revolutionen, käppen i hjulet?

23 februari 2011 at 17:04 (Filosoferande, Yemenresan) (, , , , )

De senaste veckorna har varit intressanta. Genom hela den arabiska världen sprider sig demonstrationer och uppror så snabbt att traditionella media inte hinner följa upp revolutionens eftersvallningar i ett specifikt land innan det händer på nytt någon annan stans. Yemen, min vistelseort i fyra månader från september 2009 till januari 2010, är inte ett undantag. Då täckningen av protester i detta land har varit svag och sporadisk i svensk media, har jag följt händelseförloppet genom Twitter, som, ifall man följer rätt personer, är en utmärkt källa till nyheter och information i realtid (efter att man har lärt sig att sovra lite).

Jag har från flera svenskar hört yttras kommentarer om de olika revolutionerna som uttrycker oro för att händelserna vid revolutionen i Iran 1978-1979 skall upprepas; att reaktionen på långt envåldsstyre skall vara ett religiöst ledarskap som i slutänden inte visar sig vara ett så mycket bättre alternativ än den omkullkastade regimen. Jag är inte vidare insatt i de inrikespolitiska affärerna i något av de berörda länderna förutom Yemen, så jag har inget att säga i svar till ovan stående farhåga vad gäller dessa länder. När det kommer till Yemen är ett potentiellt mullastyre något som jag håller högst osannolikt, då jag under hela min vistelse där och i allt jag har läst från folk som är kvar där efter min hemkomst aldrig har hört en önskan om ett sådant styre yttras. Vid samtal med yemeniter på plats yttrades ofta en önskan om regimskifte, men målet med den förändringen verkade alltid rikta sig mot ökad rättssäkerhet, pålitliga offentliga tjänstemän,  minskad arbetslöshet och allmän samhällelig stabilitet. Religionen är en oerhört stark kraft i folkets vardagliga liv, men inte en enda gång hörde jag någon yttra en önskan om att upprätta sharia-aktigt system. I fallet Yemen skulle mitt svar till farhågorna om ett upprepat Iran alltså vara att jag inte för ett ögonblick håller det som ett troligt scenario. Demonstrationerna i Sana’a har uteslutande handlat om folkets missnöje med president Saleh och hans administration.

Detta konstaterande till trots så finns det ett samhällsproblem i Yemen som protesterna misslyckas med att ta hänsyn till. Detta är drogen qat. Utifrån mina observationer i landet under min korta vistelse där, är jag rädd att den förändring som demonstranterna vill få till är omöjlig utan att först ta itu med odlingen och missbruket av denna amfetaminliknande drog.

Så gott som alla yemenitiska män brukar qat. På tidig eftermiddag sätter de sig med en påse kvistar med späda gröna blad, sorterar ut de spädaste, gnider bort det värsta av resterna av besprutningsmedlen med tummen, tuggar sönder bladet, och stoppar upp den gröna massan i kinden i en boll som växer sig allt större allt eftersom nya blad förs in och tuggas. Där kan de sitta större delen av resten av dagen. Effekten som drogen verkar få är att de blir lite dåsiga, samtidigt som den verkar pigga upp på ett sätt som kanske kan jämföras med kaffe – studenter som måste plugga sent på natten eller långfärdschaufförer använder gärna qat för att hålla sig vakna. Argument för qat inkluderar även att man blir mindre rädd, och därför kan användas av byggarbetare som saknar skyddutrustning, samt att det slappnar av musklerna tillräckligt för att minska risken för allvarliga skador vid fall. Qat räknas som både mindre skadligt och mindre beroendeframkallande än både cannabis, tobak och alkohol, så varför postulerar jag det som ett så stort problem som en käpp i hjulet för den pågående revolutionen?

Själv har jag inte provat att tugga qat. Jag hade kanske kunnat tänka mig att prova på det, om det inte hade varit för alla bekämpningsmedel som vräks över plantorna för att hålla skadedjur borta. Om man observerar en qattuggande man så ser man efter en kort stund att hans tummar är svarta av att ha gnidits mot bladen, och att han efter ett tag bara smetar ut giftet ännu mer. Detta leder naturligtvis till hälsoproblem, särskilt med tanke på att lagstiftningen om besprutningsmedel i Yemen är väldigt liberal – inte ens mardrömsmedlet DDT är explicit förbjudet, enligt muntliga källor i landet. Tuggandet är alltså ett folkhälsoproblem, ett faktum som visserligen inte gör det till det stora hinder jag ser det som, men som absolut befogar oro.

Qat är även ett ekologiskt problem. Landet är redan drabbat av stora problem med grundvattentillgång och jorderosion, och odlingen av qat förvärrar båda dessa problem. Eftersom det är mycket mindre lönsamt för jordbrukare att odla konventionella grödor (så pass mycket mindre att många odlare inte kan försörja sig på enbart sådan odling) än att odla qat har qatodlingarna blivit en mycket välbekant syn på Yemens odlingsterasstäta landsbygd. I jämförelse med traditionella grödor erbjuder qat så gott som inget skydd och ingen bindning till jorden, vilket markant ökar takten i vilken den utarmas och eroderar. Dessutom kräver odling av qat bevattning i mycket större mängd än normalt, och plantan ger minimalt tillbaka till jorden.

Den höga tillgången till trots, kostar qat förhållandevis mycket för konsumenten. Eftersom det är mannen som har hand om familjens ekonomi, och det inte är socialt accepterat för kvinnor att tugga, är det alltså vanligt att han lägger större delen av hushållets kassa på qat, vilket i många fall lämnar hela släkter i fattigdom. I samarbete med låga löner och oförmånliga anställningsformer utövar qatbrukande män strategier för att dryga ut qatkassan utifrån bästa förmåga. Det är här som det stora hindret för protesterna ligger. Jag skulle utifrån mina egna observationer säga att större delen av all korruption i landet är qatrelaterad. Exempelvis råder det inget tvivel om att vi, när vi skulle skaffa körkort vid fordonsmyndigheten, hade kunnat komma därifrån med våra laminerade körkort på en bråkdel av tiden om vi hade lagt fram en massa pengar till de tjänstemän som satt med sina qatbollar i kinderna och skickade oss fram och tillbaka mellan kontoren.

Demonstranterna vill ha ett samhälle vars administration inte försöker utnyttja sin maktposition för att pressa medborgarna på pengar till qat, men på de allra flesta bilder från protesterna som jag har sett så förekommer tuggande. Oavsett om president Saleh avgår och en helt ny, fullständigt demokratisk administration sätts på plats i hans ställe, så kommer byråkrater att fortsätta tillskansa sig mutor, om qatbruket får fortgå så ohindrat som det gör. Jag ser qat som en del av grunden till de ekonomiska och sociala problemen i Yemen, och jag är förhållandevis säker på att en revolution vars medlemmar inte ifrågasätter drogens delaktighet inte kommer uppnå de resultat som den önskar, utan bara låta saker och ting fortsätta som tidigare.

Direktlänk 1 kommentar

Artikel om Yemen

18 februari 2010 at 14:37 (Uppsala Universitet, Yemenresan) (, , , , , )

Följande text skrev jag i samband kursen Professional Writing när vi fick i uppgift att skriva en ”feature article”. Eftersom Yemen fortfarande är ganska färskt i mitt minne valde jag att skriva om Yemen och den medieuppmärksamhet landet fick i samband med ”kalsongbombaren” på juldagen. Därmed är sagda text även lämplig för bloggen! Den är lite spretig, och ganska vinklad för att passa instruktionerna i uppgiften vi fick, men den duger.

The serene Yemeni countrysideYemeni People and the Medial War on Terrorism

Yemen is a relatively small country that usually goes unnoticed in the blur of news stories and reports that comprise the mainstream media. It is a Muslim nation, situated just south of Saudi Arabia, with a population that ranges somewhere between 22 and 26 million, depending on your sources. In reality, the actual number is anybody’s guess, since the rural parts of the country are either hard to reach or have restricted access for outsiders and the cities are sprawling labyrinths of seemingly never ending growth and confusion. The Yemeni people themselves don’t really care much for figures and statistics – they just try to live their lives.

Lately, however, this slow-paced country has gained interest with the international community. On Christmas Day in 2009, an attempted bombing of an airliner heading for Detroit drew attention to the location of the potential terrorist’s training, which turned out to be Yemen. The subsequent stream of international media coverage concerning domestic affairs surpassed anything that Yemen had experienced since the civil war in the mid-nineties. The world learned that Yemen is the new terrorist refuge, heard the name of President Ali Abdullah Saleh, and learned of his joint efforts with the United States to suppress said terrorism. The world learned that the Yemeni military had wiped out a village of terrorists, killing 20 al-Qaeda operatives. Those in Yemen who care about such things knew about this strike, weeks before the rest of the world, and they also knew that it was American cruise missiles that had done the job – the Yemeni military had merely pointed them in the right direction. President Saleh played a game of delicate balance, proclaiming his cooperation with the U.S. to the world, while simultaneously reassuring the Yemeni people that no American involvement in the country’s internal affairs would be allowed.

So what impact did all this have on the daily routine of the average Yemeni? The answer is minor to none. Those who read national newspapers – which are all government-approved – and also watch news channels such as CNN or BBC could discern the difference in policies. This group however, is very limited. All others, who watch Al-Jazeera or simply listen to the rumor of the day, kept living their lives just as they had done the day before. The authorities were noticeably more nervous concerning the safety of westerners living in Yemen, which resulted in an increased presence of police in the cities and military checkpoints in the countryside – but other than that, no difference could be discerned when looking at the daily flow of people.

Basically, Yemen could be seen as a medieval country with modern technologies. Some of its people are connected to the outside world, but they don’t feel the need to interact. Their business is their own, and according to them, so should everybody else’s be. Maybe there is something for us to learn from this. Maybe the rhetoric behind the war on terror is providing a bad bias against a people that only wants to be left alone.

Direktlänk Kommentera

Borta bra…

19 januari 2010 at 15:14 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , , , , , )

Jag skall inleda detta inlägg med en liten övning i kopiera & klistra in – det är nämligen så att jag försökte skriva ett inlägg när jag satt på flygplatsen i Doha när jag var på väg hem, men den internetuppkoppling som jag skriver om visade sig inte vara så stabil som jag trodde. Därför kunde jag inte lägga upp inlägget, utan sparade det i en fil på datorn för senare publicering. Inlägget följer nedan.

________________________________________________________________________________________________________

Jag sitter nu med fötterna en aning obekvämt upplagda på ett järnräcke, men jag måste få veckla ut knäna efter den plågsamma flygningen hit från Sana’a. Jag, ni läste rätt, jag är inte längre i vare sig Taiz eller Sana’a – jag är i Doha. Här skall jag vänta i ytterligare 6 timmar, och sedan går minsann flyget hem till Sverige!

Som man kan förstå av vissa föregående inlägg (om man inte är exceptionellt dålig på att läsa på och mellan raderna) så är detta en efterlängtad dag. Det var sorgligt att lämna centret och de som jobbar där, men jag sörjer inte över att behöva lämna landet. Kulturchocken är fortfarande för nära för att en mer ingående analys skall vara lämplig vid denna tidpunkt, så jag skall fortsätta att låta bli att försöka mig på en sådan, för att den skall bli så rättvis och balanserad som möjligt när den väl blir av.

Jag gick upp klockan 6 i morse (lokal tid, svensk tid 4), och har varit på resande fot hela tiden sedan dess – och har ännu inte lämnat Arabiska Halvön! Då jag hittills bara har haft ett byte, så har större delen av den tiden ägnats åt väntan på Sana’a obeskrivligt lama flygplats. Mitt plan är planerat att anlända till Arlanda klockan 06:10 i morgon bitti, men eftersom Qatar Airways har varit – hör och häpna, tidiga (!) tre av de tre gånger jag har flugit så kanske man kan räkna med uppåt en halvtimme dessförinnan. Totalt skulle jag i alla fall komma upp i cirka 26 restimmar (då inte räknat den tid det tar att åka till Uppsala, dit jag blir skjutsad av några eminenta vänner som kommer och möter mig), något jag på förhand gruvade mig väldigt mycket för. Nu när mer än hälften av väntetimmarna är tillryggalagda, och jag har Internet hela tiden fram till avgångsdags så känns det som en baggis. Vi får se om jag säger samma sak i morgon.

Nu när jag inte längre är i Yemen, så kunde man möjligtvis tycka att jag skall byta ut bloggens titel – men det är faktiskt inte dags för det riktigt ännu. Jag har ju alla efterrapporter kvar (inklusive sen ovan nämnda analysen), så bloggen kommer nog att ha främst Yemenrelaterat material ett tag till. Så småningom blir det givetvis namnbyte av.

______________________________________________________________________________________________________________

Nu har jag varit i Sverige sedan i onsdags morse. Resan gick smärtfritt och snabbt och helt som planerat, och det blev fjärde gången gillt vad gäller flygbolagets tidighet. Att vara tillbaka i Sverige känns… obeskrivligt. Nu menar jag inte obeskrivligt som obeskrivligt skönt, lättande, obekvämt, tråkigt, roligt eller vilket adjektiv man än kan tänkas vilja tolka in därefter, utan bara obeskrivligt i ordets mest basala innebörd – jag kan inte beskriva det. Jag är visserligen glad att vara i en kultur där jag vet hur saker och ting fungerar, och den växande distansen till Yemen gör att jag kan vaska fram korn efter korn av analytisk erfarenhet. Snart har jag nog tillräckligt för att kunna göra ett givande blogginlägg om saken, men ännu än gång får jag säga: inte än. Hur som helst så är jag tillbaka, och än en gång är jag min egen man som har möjlighet att välja sin egen framtid och sysselsättning, något som jag nu ägnar dagarna åt med spänning och intresse. Mer om detta kanske senare, om efterfrågan finns.

Angående efterfrågan, så funderar jag lite över bloggens framtida vara eller icke vara. Nu när jag inte längre är mitt uppe i en intressant situation riskerar bloggen att bli en av många för den stora massan ointressanta internetupprabblingar av någon slumpmässig persons liv, något jag inte är intresserad av att hålla på med. Om jag har några läsare, så ber jag er att ge aktiv feedback på de saker jag publicerar. Jag kanske experimenterar lite med vad jag lägger upp, så får vi se vad som blir bäst. Hur som helst så stämmer fortfarande titeln, eftersom jag ännu inte har knutit ihop Yemensäcken på ett något så när tillfredsställande vis.

Om någon är intresserad av fortsatt läsning om upplevelser i Yemen, så finns det en ny bloggare på det svenska centret. Han har bara varit där i några veckor, och har redan lyckats formulera en riktigt snygg beskrivning av vardagen på Taiz gator. Så om min blogg har varit av intresse, så kommer Yemenity2010 inte göra er besvikna.

Direktlänk 3 kommentarer

We have liftoff… Soon.

07 januari 2010 at 15:48 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , , )

Denna eftermiddag och 4 dagar kvar till hemfärd… För en gångs skull har jag lyckats ta tag i något jag egentligen inte vill ta itu med i god tid och fått riktigt bra ordning på min packning. Nu ligger allting samlat i sorterade staplar och väntar på att jag skall besluta vad som skall hamna i vilken väska, för att sedan hamna där för ett tidigt vägningstest, så jag vet om jag måste göra mig av med lite grejer eller om det är lugnt. Flygbolaget tillåter 35 kilo förutom handbagage, vars vikt vanligtvis inte kollas, så jag kanske kan lägga ett par små tunga saker där om jag måste.

Yemen har de senaste veckorna fått mycket rampljus i västvärldens media av den ena efter den andra orsaken. Allt man läser och hör gör att det har varit lite mer spännande, men om man kliver utanför centrets murar och beger sig ut i Taiz så märks ingen skillnad. För några dagar sedan var det någon som hade slagit larm om att någon går omkring med ett bombbälte på sig nere på stan, så myndigheterna kontaktade alla västerländska centra och varnade oss. Ingenting hände dock, antingen var det ingen bomb eller så blev han infångad. Vi har hur som helst inte fått veta hur det gick med den saken.

För min del gillar jag den ökade spänningen, det nyanserar vardagen lite grann (fast den största skillnaden ju har skett i mitt huvud eftersom jag har läst om vad som har hänt i andra delar av landet, inte på grund av saker jag själv har observerat). Det är ganska intressant att vara i (närheten av) ett nyhetsskede, eftersom man får se så många fler aspekter. Ett bra exempel är den amerikanska inblandningen i den yemenitiska regeringens attacker mot mål inne i landet. Innan Obama offentliggjorde sitt understöd så hade vi västerlänningar på ryktesvägen redan fått veta detta. Just nu spelar den yemenitiska regeringen ett balansspel, där den å ena sidan säger till media i väst att den välkomnar amerikanernas hjälp och å andra sidan förnekar deras inblandning för sitt folk. Många yemeniter är oroliga att Yemen skall bli nästa Afghanistan eller Irak, och är verkligen inte sugna på att få in amerikansk militär, så på en viss nivå kan man förstå regeringen. Jag hoppas bara att deras balansakt inte skiter sig, för det verkar finnas avgrunder på båda sidor.

Roligheten att vara med om detta till trots kan jag knappt bärga mig tills jag får åka hem. Härom natten hade jag en rolig dröm som beskrev för mig hur gärna jag ville komma hem. Jag drömde att jag blev hämtad på flygplatsen i Sverige av några polare, åkte hem till dem och tillbringade större delen av dagen att träffa folk, och kvällen med att slappna av. När jag drömmer den här typen av tydliga, detaljerade drömmar brukar jag rätt snabbt inse att det är en dröm, och ofta kunna välja mellan att ta kontroll över drömmen eller vakna upp. Just den här drömmen var dock så realistisk att jag inte för en sekund tvekade på att den var verklig. Vanligtvis när jag inser att en dröm är en dröm så är det på grund av någonting som har hänt som inte stämmer överens med verkligheten. I denna dröm dröjde denna avslöjande faktor ända till kvällen, när jag satte mig för att spela Xbox. Jag satte in spelet Halo 3: ODST och visste ungefär vad jag kunde vänta mig; producentens och Microsofts loggor och lite trevlig musik, men i stället började någon slags abstrakt tecknad film med streckgubbar spelas upp. Det var vid det här laget jag insåg att ”Ååååh nej, det är en dröm!” och beslutade mig för att vakna upp, bara för att vara säker. Mycket riktigt var jag fortfarande kvar här. Det var väldigt frustrerande.

Men nu har ytterligare 40 minuter gått av den här eftermiddagen, så snart är det dags.

Direktlänk 1 kommentar

Bildinlägg

02 januari 2010 at 18:42 (Bilder, Yemenresan) (, , , , , , , , )

Ett litet inlägg för att hålla intresset uppe. Mer textmässiga inlägg kommer, bara inte just nu.

Direktlänk Kommentera

Inspirerad jullovsysselsättning

21 december 2009 at 16:15 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , )

Eftersom jag har en del tid på mina händer just nu, medan jag väntar på att dagarna skall gå, så har jag kollat genom ett helt gäng bildbloggar på WordPress och andra nätverk samt kollat upp några gamla fotografiska genier (främst Henri Cartier-Bresson, som tog mängder av lysande bilder utan någon annan utrustning än en liten Leica med svartvit film och ett fast 50 millimeters objektiv) bara för mitt eget nöjes skull. Detta gjorde mig inspirerad, så jag gav mig ut på centret med min kamera och experimenterade lite med några inställningar jag hittills inte har prövat på. Resultaten följer:

Direktlänk 2 kommentarer

Final lap

12 december 2009 at 15:41 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , , )

Idag är det en månad tills jag beger mig tillbaka till Sverige! Isak ger sig av redan om en vecka.

Det skall bli väldigt skönt att få sluta med konversationskursen och tillbringa de tre sista veckorna med att mestadels kunna vara fri att själv bestämma vad man skall göra. Visst, konversationsgruppen har till stora delar varit rolig och intressant, men den har spelat stor roll för min kulturella frustration och jag har inte alltid varit sugen på att gå och ha den om dagarna. Desto roligare har det varit att arbeta med Mohammed och hjälpa honom med vaktmästarsysslorna, eller att hjälpa till på kontoret. Det är alltid kul att sitta på kontoret och jobba med något, eftersom det är centrets nav. Det dröjer vanligtvis inte länge innan det händer någonting intressant där. Men även här får man ibland spatt på vissa saker som man önskar fungerade lite mer som de gör hemma, till exempel när man beställer någonting och man aldrig får rätt grejer, det tar en evighet att få grejerna samt att de försöker pressa ut ett överpris från oss (den så kallade hudfärgsskatten).

Även innan den kulturella frustrationen kickade in saknade jag dock faktiskt Sverige, inte så mycket så att man skulle kunna kalla det hemlängtan, men en saknad fanns ändå där. Mestadels handlade det om avsaknaden av mina vanliga fritidsaktiviteter (och ett urval av fritidsaktiviteter över huvud taget). Många västerlänningar som jag har träffat här nere har löst det problemet genom att försöka se till att vara så upptagna att de har så lite fritid som möjligt, något som jag inte skulle gilla, och inte heller har så väldigt stor möjlighet att göra (såvida jag inte tog på mig engelskkursen som jag nästan tog i början). Nu har detta utvecklats till en längtan efter en miljö där saker fungerar som jag förväntar mig att de ska, eftersom saker i detta land vanligtvis inte fungerar som de gör i Sverige över huvud taget. I egenskap av infödd svensk tror jag att denna reaktion är fullständigt naturlig, men jag måste ändå vara försiktig med hur jag hanterar dessa känslor, så att de inte kontaminerar den permanenta bild av detta samhälle som jag kommer att ha när jag kommer hem. Känslor är flyktiga, och när man är i kulturchock ser man nästan bara det negativa i allting. Därför är en bild som är målad av en som är i kulturchock inte så tillförlitlig som man skulle kunna önska, så därför avhåller jag mig från att i nuläget försöka skriva något beskrivande eller analytiskt om landet.  Jag bevarar de enskilda händelser och episoder som verkar betydelsefulla i mitt minne, låter dem vila tills jag har kommit ur detta negativa tillstånd, och planerar att sedan ta fram dem igen för att se dem i ett nytt ljus.

Så ligger det till. En sak i taget, kort sagt.

Direktlänk 3 kommentarer

There and back again… Socotra!

08 december 2009 at 22:40 (Bilder, Semester, Yemenresan) (, , , , , , , , , , , , , , , )

Så var man då åter ”hemma” i Taiz efter en dryg veckas semester. Efter att i samband med förberedelserna inför invigningsfesten ha gått in i den vägg som kallas kulturchock, eller som jag själv vill kalla det eftersom det ger en mer rättvis beskrivning av mina känslor – kulturell frustration, såg jag fram emot denna vecka något oerhört. Den ort på vilken semestern skulle tillbringas var Socotra – en ö i Indiska oceanen strax öst om Afrikas horn. Jag och Isak har pratat om att besöka den här ön ända sedan i somras när vi först träffades på vår utsändningsorganisations förberedelseträff, eftersom han hade bekanta som hade tipsat honom om den, så att vi skulle besöka den var spikat redan innan vi kom. När och hur vi skulle åka var en annan fråga, och att samordna med de västerlänningar här i Taiz som också var sugna på att åka visade sig inte vara det lättaste. Till slut fick vi ihop ett gäng, och bestämde att vi skulle åka i samband med den helg som inföll för någon vecka sedan. Yemeniterna firade Eyd, som den här gången (det finns flera Eyd på året, den andra som jag känner till firas i slutet av Ramadan) firades till minne av att Abraham slapp slakta sin son (Isak enligt västerländsk tradition, Ismael enligt arabisk tradition) och i stället fick en get att slakta. Därför äter man getkött under denna högtid (i kopiösa mängder dessutom – man kunde se spår av getslakt nästan överallt).

Hur som helst så kom vi iväg förra söndagen, med Aden som första stopp. Ulf och Rigmor skulle inte med oss till Socotra, men de tänkte däremot passa på att ta en dag och sola och bada på f.d. Sheraton (numera The Golden Mohr, eftersom det inte uppfyllde Sheratons internationella standardkrav), så vi knölade in hela sällskapet (sex personer förutom Ulf och Rigmor) i centrets nyare Toyota Land Cruiser, snörade fast packningen på taket och gav oss av tidigt på söndagsmorgonen. Väl framme avnjöt vi vad Aden hade att erbjuda, vilket innefattade frukost på stranden, shopping i en luftkonditionerad galleria som sålde kläder med hysteriskt roliga tryck, lunch på Pizza Hut, förhandling om bokning av taxi till flygplatsen och övernattning i ett gästhus som ägs av en västerländsk biståndsorganisation.

Dagen därpå gällde det att den dabab som vi hade avtalat träff med dök upp. Vi väntade länge och väl i den fuktiga flugfyllda morgonen, och precis när vi hade gett upp och börjat vinka in taxibilar så kom han faktiskt! Vi var kloka nog att ha lite marginal, så vi anlände till flygplatsen i god tid innan avgång trots denna försening. Planet avgick, mellanlandade i Mukalla och satte därefter kurs mot Socotra.

Att ta sig dit ut är inte dyrt. Jag hade vid bokningstillfället ännu inte fått mitt arbetsvisum, som skulle ha gjort det billigare för mig, så jag reste på mitt tremånaders turistvisum, vilket gjorde att flygpriset uppgick tur och retur till 200 dollar. Socotra är ett bra alternativ för den som vill åka på solsemester till ett ställe som är billigt att ta sig till och befinna sig på och som dessutom inte är fullständigt nedlusat av turister. Visst, vi stötte på några andra resande (mestadels tjecker, av någon anledning), men de är få och de är väldigt glest mellan dem.

När vi hade landat på Socotra möttes vi av Matthew, en kille från Australien som har bott på Socotra i fyra år och undervisat engelska, och som dessförinnan bodde och arbetade en tid här i Taiz. Vi hade haft kontakt med honom på förhand, och han hade fixat chaufför och boende åt oss. Vi kom ut från flygplatsbyggnaden och möttes av en härlig syn – bilen som skulle hämta oss var en pickup! Senare visade det sig att vi skulle åka pickup varje dag när vi skulle till de olika utflyktsmålen, och att stå eller sitta på flaket var för den mesta en ren njutning, tack vare det varma vädret och den friska luften. Ibland gick solen i moln, och då blev det kallt, men dessa tillfällen kan räknas som undantag.

Att luften var frisk var en av de främsta fördelarna med ön för mig som varje dag de senaste månaderna har andats den förorenade stadsluften här i Taiz. Även om det fanns en del bilar i Hadibu, ”staden” (byn) där vi bodde, så fanns det inte ett spår av den tyngd som man kan känna i luften här. När vi sedan kom ut på landet var det en ren fröjd att bara ta djupa andetag utan att behöva känna sig lite illamående. En annan fördel som är relaterad till denna är frånvaron av skräp. På fastlandet ligger det skräp precis överallt. Man kan vara långt från närmaste by och ändå se rosa eller blå plastpåsar och Mountain Dew-burkar ligga slängda överallt. Så var inte fallet på Socotra – utanför Hadibu var skräp sällsynt, och vid de punkter vi nådde som ligger långt från vägarna kändes naturen ibland orörd. Inne i själva Hadibu ser det dock lite annorlunda ut – jag skulle vilja beskriva stället som en plan soptipp med hus och gator. Vid sidan av gatorna, där bilar kör och blåser undan skräpet ligger det som ett lager över marken. Plastpåsar, metallburkar, petflaskor, kartong, metallskrot, förpackningar och småsten täcker hela stället, och mitt i alltihop går getter och käkar kartong och plastpåsar. På riktigt. Jag har en bild på en get som äter en rosa plastpåse.

Getterna är ett kapitel för sig. De äter som sagt skräpet, men om de är öns enda renhållningsarbetare så är de grovt underbemannade. Ändå är de överallt, och vissa av dem har till och med satt i system att gå in på restauranger, ställa sig på bakbenen och äta upp matresterna samt bordsduken i plast. De som arbetar på restaurangerna gör vad de kan för att hålla dem borta, men de hinner inte alltid med. Det mest bisarra som hände på resan handlar också om getter. Sista dagen innan hemresan var vi på väg tillbaka från en strand där vi hade övernattat i en palmhydda (fantastiskt!) när vår chaufför plötsligt stannar bilen, hoppar ur och går fram till en stenhög. Vid det här laget har vi redan hört en killing bräka, men vi hade inte kunnat se någon get. Chauffören börjar gräva i stenhögen, och drar fram två killingar som har suttit instängda där. Han satte ett band runt deras halsar och lyfte upp dem på flaket där vi satt – de skulle fraktas tillbaka till Hadibu och slaktas åt några holländska turisters middag. Man kan säga att detta var ganska oväntat, och inte överdrivet välkommet, eftersom de två djuren på resan plötsligt bestämde sig att börja kissa på varandra. Allt klappande och kliande upphörde och linan som band fast de två sattes stadigt fast i räcket så att de inte skulle kunna komma alltför nära oss igen.

Resan hem tog ungefär en och en halv dag. Vi flög till Aden via Mukalla och stack fort som ögat till turistpolisen så snart vi hade landat för att hinna få ut ett resetillstånd innan det blev mörkt. Därefter skyndade vi till Peugeot-stationen (transport mellan orter i Yemen går till på två sätt – buss eller Peugeot-taxi. Taxialternativet är billigare och snabbare, men mycket mindre säkert och bekvämt, eftersom bilarna är gamla, trånga och inte ser ut att vara servade sedan de var fabriksnya, vilket inte var igår) för att säkra transport så att vi skulle kunna anlända till Taiz samma kväll. Allting gick som på räls ända tills vi kom till den första checkpointen utanför Aden. Där tog det tvärstopp. I en by på vägen pågick det nämligen oroligheter, enligt uppgick så skulle separatister (nere i sydväst är de inte så glada över toppstyret från Sana’a, och vill återgå till att sköta sig själva) ha blockerat vägen med brinnande däck och vakta blockaden med maskingevär. Militären vid checkpointen sade åt oss att vänta en timme och se om situationen skulle reda ut sig själv. Screw that, tänkte vi och försökte en annan väg i stället. Även där tog det dock stopp, för ingen vill släppa förbi västerlänningar ifall det finns minsta risk för oroligheter. De får för mycket skit ifall det skulle hända oss något på deras vakt för att det skall vara värt risken för dem. Så vi vände tillbaka till Aden, tog in på hotell, gick upp tidigt i morse och lyckades ta oss hela vägen fram. På vägen åkte vi genom byn där vägspärren hade varit, och det låg brända däckrester och glaskross överallt. När vi kom fram till Taiz fick vi veta att de till och med hade skjutit tre människor, så det var nog ganska bra att militären inte släppte genom oss.

Det finns mängder man skulle kunna säga om Socotra, men intrycken är fortfarande för många för att jag skall kunna reda ut dem i text. I stället drar jag upp ett gäng bilder som var och en får beskriva någonting av vad vi har upplevt. En sak skall jag bara säga, som jag insåg när jag gick längs med en bred strand, med finkornig vit sand och inte en människa på kilometers avstånd – jag skulle kunna säga att jag hade betalt för att vara där. Visst, det stämmer inte helt, men förutom flygbiljetten gjorde jag inte av med mycket mer pengar än vad jag skulle ha gjort en normal vecka i Taiz (och långt ifrån vad man gör av med på en motsvarande vecka i Sverige). Och till detta löjligt låga pris så hade jag och de jag reste med kilometerlånga sandstränder för oss själva, stränder av samma kaliber och slag som de stränder så många svenskar betalar tusentals kronor för att ligga packade som sardiner på så här års. Skadeglädje är måhända inte den bästa glädjen, som många hävdar, men den är ganska härlig att vara på rätt sida om. Nu blir det bilder!

Direktlänk 3 kommentarer

Galleri

27 november 2009 at 23:14 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , , )

Förra måndagen hade vi ett stort invigningsfirande för den nya byggnaden. Den har varit i bruk ett tag, men vi kunde först nu ta oss samman och få spektaklet att gå av stapeln. Alla elever var inbjudna, och totalt var cirka 200 personer på plats. Jag och Muhammed stod vid porten i solbrillor och kollade namnen på alla som ville in mot elevlistorna, och allt folket samlades på den centrala grusplanen. De delades upp i två grupper, som fick turas om att få en guidad tur av över- samt nedervåningen av den nya byggnaden. Därefter fanns det ett gäng tremeters rulltårtor som Rigmor hade bakat för allmän bespisning.

Ett par dagar senare gjorde samtliga svenskar på centret en utflykt till byn Ghubayra, där det har funnits ett projekt där centret har agerat medium för svenska donatorer som har skänkt getter till fattiga familjer. Nu skall projektet riktas mot att förse skolbarn med skolmateriel, något som det inte är så vansinnigt gott om eftersom skolorna är fattiga. Därför åkte vi ut för att fotografera lite så vi kan skicka bilder till donatorerna, och de yemeniter som administrerar projektet på plats passade på att ge oss en rundtur av byns odlingar för att visa några odlingsprojekt som de också vill ha stöd för. Det var ganska vackert runt odlingarna, som låg längs med en flodbädd som just nu bara har en liten rännil med vatten kvar (vi är mitt emellan regnperioder). Besöket avslutades med lunch à la Yemen hos rektorn för skolan vi planerar att stödja, och som även har varit vår kontaktperson för getprojektet.

Bara ett litet kort inlägg för att hålla bloggen uppdaterad. Mer subjektiva inlägg kommer, här ville jag mest bara få upp lite bilder.

Direktlänk Kommentera

Insikt!

26 november 2009 at 22:40 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Eftersom FRA-lagen, som jag har förstått det, främst handlar om att övervaka internettrafik som rör sig över Sveriges gränser, så lär ju all min trafik (bloggen inkluderad) vara riktigt hett material för dem! Kära någon vad besvikna de blir när de ser att mina mest besökta sidor är i stil med www.icanhascheezburger.com , och inte något mer kontroversiellt.

Nu vet jag ju inte hur Svenska staten prioriterar sina profiler för utländska hot, men ifall deras policy är att hoppa på den internationella västerländska hypen mot arabländer så lär ju en Yementaggad IP-adress vara en riktigt het potatis. Är det någon som vet någonting om detta?

Kul i alla fall att man kanske orsakar huvudbry för någon stackare som tvingas verkställa en så omåttligt inpopulär lag. Till er säger jag: Ni kan med tillförsikt tagga min IP-adress som ofarlig. Jag har nog aldrig varit mer vänligt inställd till mitt hemland än vad jag är nu, på grund av diverse kulturell frustration. Och ni vet att det är sant eftersom jag skriver det på internet (för internet är ju som alla vet serious business). Jag lovar till och med.

Direktlänk 3 kommentarer

Next page »