Kortfattad julanalys

31 december 2011 at 10:51 (Bloggning, Filosoferande, Vardag) (, , , , , , )

Jul. Humbug eller fröjd? Fröjd, skulle nog svaret bli för många, humbug för en påtagligt talrik skara. Man utbyter gåvor, äter gott och umgås med betoning på mys och gemyt med vänner, släkt och familj. Eller så stressar man, försöker uppfylla en traditionsgiven norm och påtvingar en atmosfär av låtsad trevnad. Det jag vill göra med denna text, är att dela mina tankar om hur man kan bena ut vad som gör att vissa finner julen behaglig medan den hos andra bara skapar ångest.

Som jag ser det, så kan man dela upp julens beståndsdelar i en trappliknande struktur, lik Mazlows behovstrappa inom psykologin. Tanken med den modellen är att ju längre ned på trappan en företeelse hamnar, desto mer grundläggande är den för att skapa lycka. Man kan inte vara lycklig om ens liv uppfyller kriterier som står högt upp på trappan, som till exempel att ha fina kläder, om mer grundläggande (och därmed lägre placerade) behov inte redan är uppfyllda, som mat, närhet och värme.
På liknande sätt anser jag att man kan dela upp vad det är som gör julen attraktiv för vissa, medan den är rena pesten för andra. Vad utgörs julen av? (Eftersom denna analys helt och hållet är gjord i mitt huvud medan mina händer sysslade med annat, så innehåller den bara två punkter. Förhoppningsvis skall det räcka för att demonstrera min poäng.)
Ytligt sett har vi alla saker som gör att det inte går att undgå att notera när julen närmar sig; förekomsten av jul-dekorationer, -musik, -kalendrar, -mat, -godis, -klappar, -kläder (?) och så vidare. Om man som utomstående betraktare observerar det svenska samhället i december så skulle man förmodligen konstatera att denna tid handlar om att omgärda sig med saker och kulturella yttringar som har temat ”jul”. Skulle en svensk julfirare säga att det är dessa saker som julen går ut på, att de utgör dess kärna? Utan att ha gjort några ingående undersökningar, skulle jag vilja säga nej.
De allra flesta skulle nog påstå någonting i stil med att julens kärna, själva anledningen till att vi i vår kultur fortsätter att fira den efter att vi har slutat tro på dess gamla religiösa innebörd, är att få umgås och ha trevligt med nära och kära. Tittar man på resebolagens bokningssidor, så är det överallt fullständigt fullsatt på de allra flesta kollektiva transportmedel under denna tid, vilket tydligt talar för att folk gör sig gärna besvär för att ta sig från sitt vanliga uppehälle till ett annat över jul- och nyårshelgerna. På så vis återförenas de med folk från sitt förflutna, och kan tillbringa några dagar med dem. Alla de saker som står listade ovan, fyller här sin funktion som medel för den stämning som de vill uppnå i sitt umgänge. Om vi återvänder till vår trappstruktur, så gör ju detta att vi kan se att umgänget står lägre än alla materiella och kommersiella medel som finns runt omkring, och därmed är mer grundläggande och närmare julens kärna.

För att utifrån ovanstående kriterier försöka analysera varför vissa inte gillar julen alls, medan andra helhjärtat älskar den, måste man komma ihåg att det inte är en fullständig bild. En sådan sak som en perfekt metafor existerar inte.
Utifrån detta, ser vi alltså att om det lägre kriteriet (trevligt umgänge och närhet) är uppfyllt, då blir det övre kriteriet (de jul-specifika ting som skapar den distinkta stämning som förväntas vid denna årstid) ett medel för att underlätta och förstärka umgänget. I detta fall är blir det förståeligt att folk står ut med att lyssna på samma sånger år efter år, eftersom de bildar en bekant bakgrund till det sociala – där det egentliga fokuset ligger. Utan denna insikt kan det vara förbryllande att julsånger är långsiktigt uthärdliga, medan exempelvis sommarplågor sällan överlever längre än några månader. Man skulle, med lite fantasi, kunna säga att det är ett fall av att ändamålen helgar medlen.
Men vad händer om det lägre kriteriet inte är uppfyllt? Om man inte har en familj eller vänner att kalla sina, som räknar med att man skall dyka upp och vara en del av umgänget? Eller om gamla relationer är så sönderslagna att alla sken av trevnad bara är krystade, och julumgänget bara blir en tom tradition? Då blir de företeelser som utgör det högre kriteriet odrägliga påminnelser om att man inte har det lika bra som andra, eller som man en gång kunde ha. För dessa personer blir varje adventsljusstake ett hån, varje julsång en plåga och julhelgen ett ångestfyllt gatlopp av ensamhet.

Jag valde detta år att för min skraltiga ekonomis skull arbeta över julhelgen, och på mitt jobb har man många uppgifter som ger en tid att tänka, och därav kommer denna analys. Min slutsats är att oavsett vilken sida av skalan man befinner sig på, så borde julens fokus skiftas mer mot solidaritet med dem som hamnar utanför de varma gemenskaper som helgen kan erbjuda, än mot slutet umgänge och konsumtion. Hur detta skulle göras, och vilket uttryck det skulle ta sig kan jag inte ge svar eller tankar om, men jag skulle sälla mig till den skara som önskar att julens gamla paradigm ”på jorden frid åt alla människor” skulle vara mindre av en klyscha, och mer av en realitet. Och alla realiteter skapas av människor i samspel, inte önsketänkande.

Direktlänk 10 kommentarer

Bladet i revolutionen, käppen i hjulet?

23 februari 2011 at 17:04 (Filosoferande, Yemenresan) (, , , , )

De senaste veckorna har varit intressanta. Genom hela den arabiska världen sprider sig demonstrationer och uppror så snabbt att traditionella media inte hinner följa upp revolutionens eftersvallningar i ett specifikt land innan det händer på nytt någon annan stans. Yemen, min vistelseort i fyra månader från september 2009 till januari 2010, är inte ett undantag. Då täckningen av protester i detta land har varit svag och sporadisk i svensk media, har jag följt händelseförloppet genom Twitter, som, ifall man följer rätt personer, är en utmärkt källa till nyheter och information i realtid (efter att man har lärt sig att sovra lite).

Jag har från flera svenskar hört yttras kommentarer om de olika revolutionerna som uttrycker oro för att händelserna vid revolutionen i Iran 1978-1979 skall upprepas; att reaktionen på långt envåldsstyre skall vara ett religiöst ledarskap som i slutänden inte visar sig vara ett så mycket bättre alternativ än den omkullkastade regimen. Jag är inte vidare insatt i de inrikespolitiska affärerna i något av de berörda länderna förutom Yemen, så jag har inget att säga i svar till ovan stående farhåga vad gäller dessa länder. När det kommer till Yemen är ett potentiellt mullastyre något som jag håller högst osannolikt, då jag under hela min vistelse där och i allt jag har läst från folk som är kvar där efter min hemkomst aldrig har hört en önskan om ett sådant styre yttras. Vid samtal med yemeniter på plats yttrades ofta en önskan om regimskifte, men målet med den förändringen verkade alltid rikta sig mot ökad rättssäkerhet, pålitliga offentliga tjänstemän,  minskad arbetslöshet och allmän samhällelig stabilitet. Religionen är en oerhört stark kraft i folkets vardagliga liv, men inte en enda gång hörde jag någon yttra en önskan om att upprätta sharia-aktigt system. I fallet Yemen skulle mitt svar till farhågorna om ett upprepat Iran alltså vara att jag inte för ett ögonblick håller det som ett troligt scenario. Demonstrationerna i Sana’a har uteslutande handlat om folkets missnöje med president Saleh och hans administration.

Detta konstaterande till trots så finns det ett samhällsproblem i Yemen som protesterna misslyckas med att ta hänsyn till. Detta är drogen qat. Utifrån mina observationer i landet under min korta vistelse där, är jag rädd att den förändring som demonstranterna vill få till är omöjlig utan att först ta itu med odlingen och missbruket av denna amfetaminliknande drog.

Så gott som alla yemenitiska män brukar qat. På tidig eftermiddag sätter de sig med en påse kvistar med späda gröna blad, sorterar ut de spädaste, gnider bort det värsta av resterna av besprutningsmedlen med tummen, tuggar sönder bladet, och stoppar upp den gröna massan i kinden i en boll som växer sig allt större allt eftersom nya blad förs in och tuggas. Där kan de sitta större delen av resten av dagen. Effekten som drogen verkar få är att de blir lite dåsiga, samtidigt som den verkar pigga upp på ett sätt som kanske kan jämföras med kaffe – studenter som måste plugga sent på natten eller långfärdschaufförer använder gärna qat för att hålla sig vakna. Argument för qat inkluderar även att man blir mindre rädd, och därför kan användas av byggarbetare som saknar skyddutrustning, samt att det slappnar av musklerna tillräckligt för att minska risken för allvarliga skador vid fall. Qat räknas som både mindre skadligt och mindre beroendeframkallande än både cannabis, tobak och alkohol, så varför postulerar jag det som ett så stort problem som en käpp i hjulet för den pågående revolutionen?

Själv har jag inte provat att tugga qat. Jag hade kanske kunnat tänka mig att prova på det, om det inte hade varit för alla bekämpningsmedel som vräks över plantorna för att hålla skadedjur borta. Om man observerar en qattuggande man så ser man efter en kort stund att hans tummar är svarta av att ha gnidits mot bladen, och att han efter ett tag bara smetar ut giftet ännu mer. Detta leder naturligtvis till hälsoproblem, särskilt med tanke på att lagstiftningen om besprutningsmedel i Yemen är väldigt liberal – inte ens mardrömsmedlet DDT är explicit förbjudet, enligt muntliga källor i landet. Tuggandet är alltså ett folkhälsoproblem, ett faktum som visserligen inte gör det till det stora hinder jag ser det som, men som absolut befogar oro.

Qat är även ett ekologiskt problem. Landet är redan drabbat av stora problem med grundvattentillgång och jorderosion, och odlingen av qat förvärrar båda dessa problem. Eftersom det är mycket mindre lönsamt för jordbrukare att odla konventionella grödor (så pass mycket mindre att många odlare inte kan försörja sig på enbart sådan odling) än att odla qat har qatodlingarna blivit en mycket välbekant syn på Yemens odlingsterasstäta landsbygd. I jämförelse med traditionella grödor erbjuder qat så gott som inget skydd och ingen bindning till jorden, vilket markant ökar takten i vilken den utarmas och eroderar. Dessutom kräver odling av qat bevattning i mycket större mängd än normalt, och plantan ger minimalt tillbaka till jorden.

Den höga tillgången till trots, kostar qat förhållandevis mycket för konsumenten. Eftersom det är mannen som har hand om familjens ekonomi, och det inte är socialt accepterat för kvinnor att tugga, är det alltså vanligt att han lägger större delen av hushållets kassa på qat, vilket i många fall lämnar hela släkter i fattigdom. I samarbete med låga löner och oförmånliga anställningsformer utövar qatbrukande män strategier för att dryga ut qatkassan utifrån bästa förmåga. Det är här som det stora hindret för protesterna ligger. Jag skulle utifrån mina egna observationer säga att större delen av all korruption i landet är qatrelaterad. Exempelvis råder det inget tvivel om att vi, när vi skulle skaffa körkort vid fordonsmyndigheten, hade kunnat komma därifrån med våra laminerade körkort på en bråkdel av tiden om vi hade lagt fram en massa pengar till de tjänstemän som satt med sina qatbollar i kinderna och skickade oss fram och tillbaka mellan kontoren.

Demonstranterna vill ha ett samhälle vars administration inte försöker utnyttja sin maktposition för att pressa medborgarna på pengar till qat, men på de allra flesta bilder från protesterna som jag har sett så förekommer tuggande. Oavsett om president Saleh avgår och en helt ny, fullständigt demokratisk administration sätts på plats i hans ställe, så kommer byråkrater att fortsätta tillskansa sig mutor, om qatbruket får fortgå så ohindrat som det gör. Jag ser qat som en del av grunden till de ekonomiska och sociala problemen i Yemen, och jag är förhållandevis säker på att en revolution vars medlemmar inte ifrågasätter drogens delaktighet inte kommer uppnå de resultat som den önskar, utan bara låta saker och ting fortsätta som tidigare.

Direktlänk 1 kommentar

Final lap

12 december 2009 at 15:41 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , , )

Idag är det en månad tills jag beger mig tillbaka till Sverige! Isak ger sig av redan om en vecka.

Det skall bli väldigt skönt att få sluta med konversationskursen och tillbringa de tre sista veckorna med att mestadels kunna vara fri att själv bestämma vad man skall göra. Visst, konversationsgruppen har till stora delar varit rolig och intressant, men den har spelat stor roll för min kulturella frustration och jag har inte alltid varit sugen på att gå och ha den om dagarna. Desto roligare har det varit att arbeta med Mohammed och hjälpa honom med vaktmästarsysslorna, eller att hjälpa till på kontoret. Det är alltid kul att sitta på kontoret och jobba med något, eftersom det är centrets nav. Det dröjer vanligtvis inte länge innan det händer någonting intressant där. Men även här får man ibland spatt på vissa saker som man önskar fungerade lite mer som de gör hemma, till exempel när man beställer någonting och man aldrig får rätt grejer, det tar en evighet att få grejerna samt att de försöker pressa ut ett överpris från oss (den så kallade hudfärgsskatten).

Även innan den kulturella frustrationen kickade in saknade jag dock faktiskt Sverige, inte så mycket så att man skulle kunna kalla det hemlängtan, men en saknad fanns ändå där. Mestadels handlade det om avsaknaden av mina vanliga fritidsaktiviteter (och ett urval av fritidsaktiviteter över huvud taget). Många västerlänningar som jag har träffat här nere har löst det problemet genom att försöka se till att vara så upptagna att de har så lite fritid som möjligt, något som jag inte skulle gilla, och inte heller har så väldigt stor möjlighet att göra (såvida jag inte tog på mig engelskkursen som jag nästan tog i början). Nu har detta utvecklats till en längtan efter en miljö där saker fungerar som jag förväntar mig att de ska, eftersom saker i detta land vanligtvis inte fungerar som de gör i Sverige över huvud taget. I egenskap av infödd svensk tror jag att denna reaktion är fullständigt naturlig, men jag måste ändå vara försiktig med hur jag hanterar dessa känslor, så att de inte kontaminerar den permanenta bild av detta samhälle som jag kommer att ha när jag kommer hem. Känslor är flyktiga, och när man är i kulturchock ser man nästan bara det negativa i allting. Därför är en bild som är målad av en som är i kulturchock inte så tillförlitlig som man skulle kunna önska, så därför avhåller jag mig från att i nuläget försöka skriva något beskrivande eller analytiskt om landet.  Jag bevarar de enskilda händelser och episoder som verkar betydelsefulla i mitt minne, låter dem vila tills jag har kommit ur detta negativa tillstånd, och planerar att sedan ta fram dem igen för att se dem i ett nytt ljus.

Så ligger det till. En sak i taget, kort sagt.

Direktlänk 3 kommentarer

Konversation igen

10 november 2009 at 15:55 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Idag startade de nya konversationsgrupperna. Vi hade på förhand en känsla av att de kommande grupperna inte skulle vara lika bra som de första, grundat på vad vi har erfarit under intervjuerna. I alla fall för mig visade det här sig vara felaktigt, min grupp drog igång med en rivstart och visade sig vara riktigt lovande. Den höga efterfrågan på kursen har gjort att vi denna gång har en ordentlig lista med reserver, som vi tänker kalla in ifall det blir som förra gången, att många hoppar av eller helt enkelt slutar komma. Kort sagt så ser jag ljust på denna konversationsomgång.

Jag har spenderat lite pengar på en ny dator. Den inhandlas i Sverige och tas hit ner av min syster som kommer om en och en halv månad. Nu är det bara att hålla tummarna för att min gamla dator lever så pass länge, annars blir det förmodligen dyrt och jobbigt med dataöverföring från den. Det skall bli intressant att testa det nya operativsystemet Windows 7, för även om jag är beredd på några barnsjukdomsbuggar (som Microsofts operativsystem alltid har haft) så har jag bara hört bra saker om detta operativsystem. Men å andra sidan kanske det bara är ett exempel på vad jag kallar Obama-syndromet; att alla älskar ersättaren bara för att föregångaren var ofattbart dålig (fatta piken, norska Nobelpriskommitén! Om Obama får Nobelpriset bara för att han inte är George W. Bush kan faktiskt jag också förtjäna det). I detta fall skulle det givetvis vara Windows Vista som har blivit ersatt.

(Notering: Jag har skrivit nyckelorden i texten ovan i fetstil. Detta skulle kunna underlätta läsning av långa inlägg, men jag behöver feedback. Känns det hjälpsamt eller irriterande?)

Direktlänk 3 kommentarer

Allmänt om Yemen… So far.

04 november 2009 at 20:54 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , )

Nu när jag har varit här nere ett tag tänkte jag att det kunde vara dags att börja göra lite subjektiva observationer, eftersom det mesta har hunnit sjunka in och det jag hittills har berättat om mestadels har handlat om vad som äger rum innanför centrets murar, eller väder och vind et cetera.

Eftersom idag var sista dagen av konversationsgruppens första uppsättning bad jag mina elever att utvärdera kursen och ge kritik (något de inte är vana vid, och som jag har uppmanat dem att göra via några olika samtalsövningar). Mot slutet ställde en av mina elever mig frågan, om vad jag tyckte om Yemen. Mitt svar var kortfattat och ganska intetsägande, men jag har funderat lite på det sedan dess och har kommit fram till en något mer uttömmande formulering.

Min omedelbara reaktion när jag funderar på vad jag tycker om Yemen är att det finns mycket som är konstigt, vissa saker som är dåliga samt vissa goda sidor. Den bästa av de goda sidorna är gästfriheten. De allra flesta yemeniter älskar att få besök från utlandet (i varje fall varenda en jag har talat med om saken har uttryckt sig så), och är upprörda över de ”crazy people” som får västerlänningar att vara rädda för att åka till ett muslimskt land. Alltså är extremistiska våldshandlingar inte uppskattade av den stora massan, som ibland gnistrar till och uppvisar en lysande syn på tillvaron. Jag minns inga konkreta exempel på detta, men jag minns åtskilliga tillfällen i konversationsgruppen där jag har blivit positivt överraskad av saker som de har sagt. Med detta sagt, så finns det ganska många (varav vissa uppenbara) aspekter av en yemenits vardagsliv och allmänna åsikter som jag inte håller med om, och ibland blir förskräckt över.

Vissa av dessa saker får inte tigas om. Två saker tänker jag ta upp här: kvinnors klädsel och roll, samt synen på judar och Israel / Palestina-konflikten. Kvinnors klädsel är väl en av de saker som svenskar förknippar mest med araber och Islam, och jag anser att det absolut är ett förtryck att tvinga ett helt kön att klä sig och bete sig på ett visst sätt för att uppfylla det andra könets villkor (ja, ja, denna kamp finns givetvis också i svensk och västerländsk kultur, bara i annan, mer subtil form). Det skrämmande i det hela är att detta system är så indoktrinerat att de flesta kvinnor inte vill gå utanför sitt hem utan niqab (huvudbonad som täcker ansiktet så att endast ögonen syns; ej att förväxla med burqa, som dessutom har ett nätgaller eller ett tunt heltäckande skynke över ögonen), även om det enligt Koranen är tillåtet att skippa ansiktstäckelsen, så länge håret är täckt. Håret måste alltid vara täckt av en makrama. Anledningen är att de känner sig obekväma med det sätt männen tittar på dem om de inte täcker ansiktet, vilket jag mycket väl kan förstå eftersom jag har ständigt har sett hur männen stirrar på våra obeslöjade svenska kollegor. Dessa kvinnor har vuxit upp med att dölja sig och smälta in, så det är fullt förståeligt att de inte vill utmärka sig genom att klä sig annorlunda än de flesta andra. Detta gör det hela inte mer försvarbart, utan i min mening är det tvärtom – denna situation visar hur skruvad hela saken är! Män och kvinnor lever sina liv nästan helt utan mänsklig kontakt med varandra, och när männen ser kvinnorna obeslöjade händer det saker i dem som de inte vet hur de skall kontrollera, eftersom de aldrig fick en chans att ”öva sig” under de kritiska tonåren. Vissa kvinnor använder ändå inte ansiktstäckelsen, och det verkar fungera för dem så vitt jag har sett. Men att ha ett system som vid granskning ser ut att vara till för att skydda en grupp människor mot sina känslor och som begränsar den andra gruppen något så oerhört som detta gör är fel. Anser jag.

Kvinnors ställning i övrigt lämnar också mycket att önska. När man diskuterar kvinnor på arbetsmarknaden så poängteras ofta att hustrun endast skall arbeta om mannen inte klarar av att försörja familjen. Äktenskapssystemet skulle kunna ses som ett system av omtanke från mannen mot hustrun; alltså att han skall tillgodose alla hennes och familjens ekonomiska behov, medan skötseln av hemmet och barnen är kvinnans uppgift. Tyvärr gör detta att många yemenitiska män inte vill låta sina kvinnor utbilda sig, eftersom det skulle innebära att de måste tillbringa tid borta från hemmet och därmed kanske inte kunna uppfylla sina ”plikter”, eller att de helt enkelt ger sin tid åt något annat än sin make. Detta innebär att de flesta kvinnor inte ha andra ambitioner än de som rör familj och hushåll, och eftersom kvinnor ju bara är lämpade för vissa jobb så kan hon på sin höjd kanske bli lärare eller sekreterare. Jo, för kvinnor är ju nämligen sköra, känsliga varelser, med långt större förmåga till empati och social smidighet än vad män är. Det vet ju alla.

Det finns hyllmeter med observationer man skulle kunna göra om detta, men tydligt är att om man ser det hela som ett problem så är det gruvligt svårt att hitta en lösning.

Den andra negativa observationen jag skulle göra var den om synen på judar. Det är bekant för de flesta att judar och araber inte direkt är de såtaste av vänner, och även om man inte ser det ifall man bara tittar på sina vardagliga upplevelser på stan så stöter man på denna konflikt djupt rotad i påståenden och åsikter när man samtalar med folk. Mina observationer bygger förstås på samtal från min konversationsgrupp, där ämnet för dagen en gång var terrorism. Jag hade dumt nog inte förberett mig så noga, eftersom jag tänkte att ett ämne som detta måste vara något som de har många åsikter om, och jag förberedde mig vanligtvis endast när jag hade ett ämne som jag trodde skulle gå lite trögt, så att jag skulle kunna ställa eggande följdfrågor. Den här gången visade det sig vara ett misstag att inte kunna styra debatten, för de hade inte diskuterat länge förrän de hade kommit fram till att terrorismens orsak var Israels existens och USAs uppbackning av dem. Jag försökte få dem att överväga andra alternativ, för jag insåg att detta inte var en produktiv väg att gå, men drogs in i en jag-mot-dem-situation. Nu är jag inte så överdrivet pro-Israel, då jag inte helt har tagit ställning till konflikten, men även denna hållning verkar extremt Israelvänlig om man jämför med mina elevers åsikter. Sammanfattningsvis kan man säga att deras argument gick ut på att Israel kom och stal land som inte var deras, satte sig själva som härskare över befolkningen där, och med amerikanska medel förstärkte och solifierade de sin position och sitt förtryck. Konflikten kan inte lösas med mindre än att Israel och alla som bekänner sig till den staten på ett eller annat sätt försvinner därifrån. Palestinierna är oskyldiga offer som är helt lämnade åt sig själva och inte har mer än pinnar och stenar att sätta in mot Israels flygvapen och pansarförband (som ju är finansierade av USA eller i själva verket är den amerikanska armén under Israels flagg). Media i väst berättar inte sanningen om situationen, medan vissa arabiska media, till exempel det privat finansierade Al Jazeera är fullständigt, 100 % objektiva i sina rapporter om Israels grymheter och övergrepp. En kille sade till och med att judar styr västvärldens media för att propagera för Israel (The Protocols of the Elders of Zion, någon?).

Klart är i alla fall att här i Yemen finns det knappt några judar kvar alls. Det skall ha funnits en gammal judisk population här, med rötter tillbaka till Salomons tid, men idag har de allra flesta lämnat landet. Här om dagen läste jag en artikel från Wall Street Journal om en amerikansk räddningsaktion för att föra ut en grupp judar från en del av landet som ligger en bit norr om huvudstaden (se artikeln för karta). Om artikeln är trovärdig så kan man anta att de som utfört de aktiva handlingarna som drivit judarna på flykt tillhör den extremistiska klicken, vilket innebär att den övriga befolkningen lät det hända. Om så är fallet vet jag inte, men om så vore skulle det inte förvåna mig, med tanke på de påståenden som cirkulerar angående judar.

Kvinnoförtryck och läskiga åsikter till trots så trivs jag ändå bra. Det som gör tillvaron jobbig är saker som dåligt internet, bristen på möjlighet att hitta en cheeseburgare, enformigt väder, luftföroreningar och oljud från trafiken. Det som lättar upp livet är folkets öppenhet och uppriktiga gästfrihet (så länge du inte befinner dig i en köp/sälj-situation; har du ljus hy så kommer de att göra allt för att klämma ur lite extra pengar ur dig), fiskrestaurangen nere på stan, vacker natur när man kommit ut ur staden och billig bensin (hmm, möjligtvis sammankopplat med luftföroreningar? Hmm.).

Det var allt jag hade denna gång.

Eller, nej förresten. Jag hade ju ett yemenitiskt skämt! Det verkar som att vissa stereotyper går att hitta i alla kulturer. Till exempel så finns det en region som heter Hadramut. Uppenbarligen är detta Yemens motsvarighet till Småland; dess invånare skall visst vara väldigt snåla! Jag fick skämtet översatt åt mig, och det går så här:

En hadramit hade ramlat ned i en brunn. Eftersom brunnen var djup kunde han inte ta sig upp själv, utan behövde hjälp.

Den första personen som kom förbi var en sanaanit. Han sträckte ned sin hand och sade ”Ge mig din hand!”. Hadramiten korsade armarna och sade ”Nej.”. Förvånad över hadramitens svar, blev sanaaniten sur och gick därifrån.

Nästa person som kom förbi var en adenit. Även han sträckte ned sin hand i brunnen och sade till hadramiten ”Ge mig din hand!”. Även denna gång vägrade hadramiten, och adeniten gick sin väg.

Sedan kom en taizit förbi. När han såg hadramiten i brunnen sträckte han ned sin hand, och sade ”Ta min hand!”. Denna gång accepterade hadramiten erbjudandet och fick äntligen komma upp ur brunnen.

Taiziten fick spela den smarta rollen, eftersom jag hörde historien från en taizit, och här i Taiz vet alla att taiziter självklart är smartare än andra yemeniter.

The Protocols of the Elders of Zion

Direktlänk 16 kommentarer