Kortfattad julanalys

31 december 2011 at 10:51 (Bloggning, Filosoferande, Vardag) (, , , , , , )

Jul. Humbug eller fröjd? Fröjd, skulle nog svaret bli för många, humbug för en påtagligt talrik skara. Man utbyter gåvor, äter gott och umgås med betoning på mys och gemyt med vänner, släkt och familj. Eller så stressar man, försöker uppfylla en traditionsgiven norm och påtvingar en atmosfär av låtsad trevnad. Det jag vill göra med denna text, är att dela mina tankar om hur man kan bena ut vad som gör att vissa finner julen behaglig medan den hos andra bara skapar ångest.

Som jag ser det, så kan man dela upp julens beståndsdelar i en trappliknande struktur, lik Mazlows behovstrappa inom psykologin. Tanken med den modellen är att ju längre ned på trappan en företeelse hamnar, desto mer grundläggande är den för att skapa lycka. Man kan inte vara lycklig om ens liv uppfyller kriterier som står högt upp på trappan, som till exempel att ha fina kläder, om mer grundläggande (och därmed lägre placerade) behov inte redan är uppfyllda, som mat, närhet och värme.
På liknande sätt anser jag att man kan dela upp vad det är som gör julen attraktiv för vissa, medan den är rena pesten för andra. Vad utgörs julen av? (Eftersom denna analys helt och hållet är gjord i mitt huvud medan mina händer sysslade med annat, så innehåller den bara två punkter. Förhoppningsvis skall det räcka för att demonstrera min poäng.)
Ytligt sett har vi alla saker som gör att det inte går att undgå att notera när julen närmar sig; förekomsten av jul-dekorationer, -musik, -kalendrar, -mat, -godis, -klappar, -kläder (?) och så vidare. Om man som utomstående betraktare observerar det svenska samhället i december så skulle man förmodligen konstatera att denna tid handlar om att omgärda sig med saker och kulturella yttringar som har temat ”jul”. Skulle en svensk julfirare säga att det är dessa saker som julen går ut på, att de utgör dess kärna? Utan att ha gjort några ingående undersökningar, skulle jag vilja säga nej.
De allra flesta skulle nog påstå någonting i stil med att julens kärna, själva anledningen till att vi i vår kultur fortsätter att fira den efter att vi har slutat tro på dess gamla religiösa innebörd, är att få umgås och ha trevligt med nära och kära. Tittar man på resebolagens bokningssidor, så är det överallt fullständigt fullsatt på de allra flesta kollektiva transportmedel under denna tid, vilket tydligt talar för att folk gör sig gärna besvär för att ta sig från sitt vanliga uppehälle till ett annat över jul- och nyårshelgerna. På så vis återförenas de med folk från sitt förflutna, och kan tillbringa några dagar med dem. Alla de saker som står listade ovan, fyller här sin funktion som medel för den stämning som de vill uppnå i sitt umgänge. Om vi återvänder till vår trappstruktur, så gör ju detta att vi kan se att umgänget står lägre än alla materiella och kommersiella medel som finns runt omkring, och därmed är mer grundläggande och närmare julens kärna.

För att utifrån ovanstående kriterier försöka analysera varför vissa inte gillar julen alls, medan andra helhjärtat älskar den, måste man komma ihåg att det inte är en fullständig bild. En sådan sak som en perfekt metafor existerar inte.
Utifrån detta, ser vi alltså att om det lägre kriteriet (trevligt umgänge och närhet) är uppfyllt, då blir det övre kriteriet (de jul-specifika ting som skapar den distinkta stämning som förväntas vid denna årstid) ett medel för att underlätta och förstärka umgänget. I detta fall är blir det förståeligt att folk står ut med att lyssna på samma sånger år efter år, eftersom de bildar en bekant bakgrund till det sociala – där det egentliga fokuset ligger. Utan denna insikt kan det vara förbryllande att julsånger är långsiktigt uthärdliga, medan exempelvis sommarplågor sällan överlever längre än några månader. Man skulle, med lite fantasi, kunna säga att det är ett fall av att ändamålen helgar medlen.
Men vad händer om det lägre kriteriet inte är uppfyllt? Om man inte har en familj eller vänner att kalla sina, som räknar med att man skall dyka upp och vara en del av umgänget? Eller om gamla relationer är så sönderslagna att alla sken av trevnad bara är krystade, och julumgänget bara blir en tom tradition? Då blir de företeelser som utgör det högre kriteriet odrägliga påminnelser om att man inte har det lika bra som andra, eller som man en gång kunde ha. För dessa personer blir varje adventsljusstake ett hån, varje julsång en plåga och julhelgen ett ångestfyllt gatlopp av ensamhet.

Jag valde detta år att för min skraltiga ekonomis skull arbeta över julhelgen, och på mitt jobb har man många uppgifter som ger en tid att tänka, och därav kommer denna analys. Min slutsats är att oavsett vilken sida av skalan man befinner sig på, så borde julens fokus skiftas mer mot solidaritet med dem som hamnar utanför de varma gemenskaper som helgen kan erbjuda, än mot slutet umgänge och konsumtion. Hur detta skulle göras, och vilket uttryck det skulle ta sig kan jag inte ge svar eller tankar om, men jag skulle sälla mig till den skara som önskar att julens gamla paradigm ”på jorden frid åt alla människor” skulle vara mindre av en klyscha, och mer av en realitet. Och alla realiteter skapas av människor i samspel, inte önsketänkande.

Annonser

Direktlänk 10 kommentarer

Borta bra…

19 januari 2010 at 15:14 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , , , , , )

Jag skall inleda detta inlägg med en liten övning i kopiera & klistra in – det är nämligen så att jag försökte skriva ett inlägg när jag satt på flygplatsen i Doha när jag var på väg hem, men den internetuppkoppling som jag skriver om visade sig inte vara så stabil som jag trodde. Därför kunde jag inte lägga upp inlägget, utan sparade det i en fil på datorn för senare publicering. Inlägget följer nedan.

________________________________________________________________________________________________________

Jag sitter nu med fötterna en aning obekvämt upplagda på ett järnräcke, men jag måste få veckla ut knäna efter den plågsamma flygningen hit från Sana’a. Jag, ni läste rätt, jag är inte längre i vare sig Taiz eller Sana’a – jag är i Doha. Här skall jag vänta i ytterligare 6 timmar, och sedan går minsann flyget hem till Sverige!

Som man kan förstå av vissa föregående inlägg (om man inte är exceptionellt dålig på att läsa på och mellan raderna) så är detta en efterlängtad dag. Det var sorgligt att lämna centret och de som jobbar där, men jag sörjer inte över att behöva lämna landet. Kulturchocken är fortfarande för nära för att en mer ingående analys skall vara lämplig vid denna tidpunkt, så jag skall fortsätta att låta bli att försöka mig på en sådan, för att den skall bli så rättvis och balanserad som möjligt när den väl blir av.

Jag gick upp klockan 6 i morse (lokal tid, svensk tid 4), och har varit på resande fot hela tiden sedan dess – och har ännu inte lämnat Arabiska Halvön! Då jag hittills bara har haft ett byte, så har större delen av den tiden ägnats åt väntan på Sana’a obeskrivligt lama flygplats. Mitt plan är planerat att anlända till Arlanda klockan 06:10 i morgon bitti, men eftersom Qatar Airways har varit – hör och häpna, tidiga (!) tre av de tre gånger jag har flugit så kanske man kan räkna med uppåt en halvtimme dessförinnan. Totalt skulle jag i alla fall komma upp i cirka 26 restimmar (då inte räknat den tid det tar att åka till Uppsala, dit jag blir skjutsad av några eminenta vänner som kommer och möter mig), något jag på förhand gruvade mig väldigt mycket för. Nu när mer än hälften av väntetimmarna är tillryggalagda, och jag har Internet hela tiden fram till avgångsdags så känns det som en baggis. Vi får se om jag säger samma sak i morgon.

Nu när jag inte längre är i Yemen, så kunde man möjligtvis tycka att jag skall byta ut bloggens titel – men det är faktiskt inte dags för det riktigt ännu. Jag har ju alla efterrapporter kvar (inklusive sen ovan nämnda analysen), så bloggen kommer nog att ha främst Yemenrelaterat material ett tag till. Så småningom blir det givetvis namnbyte av.

______________________________________________________________________________________________________________

Nu har jag varit i Sverige sedan i onsdags morse. Resan gick smärtfritt och snabbt och helt som planerat, och det blev fjärde gången gillt vad gäller flygbolagets tidighet. Att vara tillbaka i Sverige känns… obeskrivligt. Nu menar jag inte obeskrivligt som obeskrivligt skönt, lättande, obekvämt, tråkigt, roligt eller vilket adjektiv man än kan tänkas vilja tolka in därefter, utan bara obeskrivligt i ordets mest basala innebörd – jag kan inte beskriva det. Jag är visserligen glad att vara i en kultur där jag vet hur saker och ting fungerar, och den växande distansen till Yemen gör att jag kan vaska fram korn efter korn av analytisk erfarenhet. Snart har jag nog tillräckligt för att kunna göra ett givande blogginlägg om saken, men ännu än gång får jag säga: inte än. Hur som helst så är jag tillbaka, och än en gång är jag min egen man som har möjlighet att välja sin egen framtid och sysselsättning, något som jag nu ägnar dagarna åt med spänning och intresse. Mer om detta kanske senare, om efterfrågan finns.

Angående efterfrågan, så funderar jag lite över bloggens framtida vara eller icke vara. Nu när jag inte längre är mitt uppe i en intressant situation riskerar bloggen att bli en av många för den stora massan ointressanta internetupprabblingar av någon slumpmässig persons liv, något jag inte är intresserad av att hålla på med. Om jag har några läsare, så ber jag er att ge aktiv feedback på de saker jag publicerar. Jag kanske experimenterar lite med vad jag lägger upp, så får vi se vad som blir bäst. Hur som helst så stämmer fortfarande titeln, eftersom jag ännu inte har knutit ihop Yemensäcken på ett något så när tillfredsställande vis.

Om någon är intresserad av fortsatt läsning om upplevelser i Yemen, så finns det en ny bloggare på det svenska centret. Han har bara varit där i några veckor, och har redan lyckats formulera en riktigt snygg beskrivning av vardagen på Taiz gator. Så om min blogg har varit av intresse, så kommer Yemenity2010 inte göra er besvikna.

Direktlänk 3 kommentarer

Insikt!

26 november 2009 at 22:40 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Eftersom FRA-lagen, som jag har förstått det, främst handlar om att övervaka internettrafik som rör sig över Sveriges gränser, så lär ju all min trafik (bloggen inkluderad) vara riktigt hett material för dem! Kära någon vad besvikna de blir när de ser att mina mest besökta sidor är i stil med www.icanhascheezburger.com , och inte något mer kontroversiellt.

Nu vet jag ju inte hur Svenska staten prioriterar sina profiler för utländska hot, men ifall deras policy är att hoppa på den internationella västerländska hypen mot arabländer så lär ju en Yementaggad IP-adress vara en riktigt het potatis. Är det någon som vet någonting om detta?

Kul i alla fall att man kanske orsakar huvudbry för någon stackare som tvingas verkställa en så omåttligt inpopulär lag. Till er säger jag: Ni kan med tillförsikt tagga min IP-adress som ofarlig. Jag har nog aldrig varit mer vänligt inställd till mitt hemland än vad jag är nu, på grund av diverse kulturell frustration. Och ni vet att det är sant eftersom jag skriver det på internet (för internet är ju som alla vet serious business). Jag lovar till och med.

Direktlänk 3 kommentarer

Konversation igen

10 november 2009 at 15:55 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Idag startade de nya konversationsgrupperna. Vi hade på förhand en känsla av att de kommande grupperna inte skulle vara lika bra som de första, grundat på vad vi har erfarit under intervjuerna. I alla fall för mig visade det här sig vara felaktigt, min grupp drog igång med en rivstart och visade sig vara riktigt lovande. Den höga efterfrågan på kursen har gjort att vi denna gång har en ordentlig lista med reserver, som vi tänker kalla in ifall det blir som förra gången, att många hoppar av eller helt enkelt slutar komma. Kort sagt så ser jag ljust på denna konversationsomgång.

Jag har spenderat lite pengar på en ny dator. Den inhandlas i Sverige och tas hit ner av min syster som kommer om en och en halv månad. Nu är det bara att hålla tummarna för att min gamla dator lever så pass länge, annars blir det förmodligen dyrt och jobbigt med dataöverföring från den. Det skall bli intressant att testa det nya operativsystemet Windows 7, för även om jag är beredd på några barnsjukdomsbuggar (som Microsofts operativsystem alltid har haft) så har jag bara hört bra saker om detta operativsystem. Men å andra sidan kanske det bara är ett exempel på vad jag kallar Obama-syndromet; att alla älskar ersättaren bara för att föregångaren var ofattbart dålig (fatta piken, norska Nobelpriskommitén! Om Obama får Nobelpriset bara för att han inte är George W. Bush kan faktiskt jag också förtjäna det). I detta fall skulle det givetvis vara Windows Vista som har blivit ersatt.

(Notering: Jag har skrivit nyckelorden i texten ovan i fetstil. Detta skulle kunna underlätta läsning av långa inlägg, men jag behöver feedback. Känns det hjälpsamt eller irriterande?)

Direktlänk 3 kommentarer

Addendum

01 oktober 2009 at 22:06 (Bloggning, Yemenresan) (, )

Ceterum censeo att Isak har rätt i sitt ”buuu” i sitt senaste blogginlägg.

Direktlänk Kommentera

Beslutet är fattat

30 augusti 2009 at 16:33 (Bloggning) (, )

Jag har, grundat på egen känsla och det fåtal röster som gjort sig hörda i frågan, beslutat att använda denna blogg i stället för min gamla blogspot.

Nya inlägg kommer alltså att publiceras här. Om det finns synpunkter och önskemål angående vad ni tycker borde finnas på bloggen så lämna dem i kommentarerna. Eftersom jag vanligtvis inte utsätts för några större anstormningar av kommentarer känns det rätt säkert att garantera att alla kommentarer kommer att övervägas och behandlas.

Let the fun and games begin!

Direktlänk 1 kommentar

Folkomröstning

19 augusti 2009 at 10:27 (Bloggning) (, )

Alla inlägg före detta är importerade från min gamla blogg. Inget går förlorat om jag byter.

Direktlänk 2 kommentarer