Bladet i revolutionen, käppen i hjulet?
De senaste veckorna har varit intressanta. Genom hela den arabiska världen sprider sig demonstrationer och uppror så snabbt att traditionella media inte hinner följa upp revolutionens eftersvallningar i ett specifikt land innan det händer på nytt någon annan stans. Yemen, min vistelseort i fyra månader från september 2009 till januari 2010, är inte ett undantag. Då täckningen av protester i detta land har varit svag och sporadisk i svensk media, har jag följt händelseförloppet genom Twitter, som, ifall man följer rätt personer, är en utmärkt källa till nyheter och information i realtid (efter att man har lärt sig att sovra lite).
Jag har från flera svenskar hört yttras kommentarer om de olika revolutionerna som uttrycker oro för att händelserna vid revolutionen i Iran 1978-1979 skall upprepas; att reaktionen på långt envåldsstyre skall vara ett religiöst ledarskap som i slutänden inte visar sig vara ett så mycket bättre alternativ än den omkullkastade regimen. Jag är inte vidare insatt i de inrikespolitiska affärerna i något av de berörda länderna förutom Yemen, så jag har inget att säga i svar till ovan stående farhåga vad gäller dessa länder. När det kommer till Yemen är ett potentiellt mullastyre något som jag håller högst osannolikt, då jag under hela min vistelse där och i allt jag har läst från folk som är kvar där efter min hemkomst aldrig har hört en önskan om ett sådant styre yttras. Vid samtal med yemeniter på plats yttrades ofta en önskan om regimskifte, men målet med den förändringen verkade alltid rikta sig mot ökad rättssäkerhet, pålitliga offentliga tjänstemän, minskad arbetslöshet och allmän samhällelig stabilitet. Religionen är en oerhört stark kraft i folkets vardagliga liv, men inte en enda gång hörde jag någon yttra en önskan om att upprätta sharia-aktigt system. I fallet Yemen skulle mitt svar till farhågorna om ett upprepat Iran alltså vara att jag inte för ett ögonblick håller det som ett troligt scenario. Demonstrationerna i Sana’a har uteslutande handlat om folkets missnöje med president Saleh och hans administration.
Detta konstaterande till trots så finns det ett samhällsproblem i Yemen som protesterna misslyckas med att ta hänsyn till. Detta är drogen qat. Utifrån mina observationer i landet under min korta vistelse där, är jag rädd att den förändring som demonstranterna vill få till är omöjlig utan att först ta itu med odlingen och missbruket av denna amfetaminliknande drog.
Så gott som alla yemenitiska män brukar qat. På tidig eftermiddag sätter de sig med en påse kvistar med späda gröna blad, sorterar ut de spädaste, gnider bort det värsta av resterna av besprutningsmedlen med tummen, tuggar sönder bladet, och stoppar upp den gröna massan i kinden i en boll som växer sig allt större allt eftersom nya blad förs in och tuggas. Där kan de sitta större delen av resten av dagen. Effekten som drogen verkar få är att de blir lite dåsiga, samtidigt som den verkar pigga upp på ett sätt som kanske kan jämföras med kaffe – studenter som måste plugga sent på natten eller långfärdschaufförer använder gärna qat för att hålla sig vakna. Argument för qat inkluderar även att man blir mindre rädd, och därför kan användas av byggarbetare som saknar skyddutrustning, samt att det slappnar av musklerna tillräckligt för att minska risken för allvarliga skador vid fall. Qat räknas som både mindre skadligt och mindre beroendeframkallande än både cannabis, tobak och alkohol, så varför postulerar jag det som ett så stort problem som en käpp i hjulet för den pågående revolutionen?
Själv har jag inte provat att tugga qat. Jag hade kanske kunnat tänka mig att prova på det, om det inte hade varit för alla bekämpningsmedel som vräks över plantorna för att hålla skadedjur borta. Om man observerar en qattuggande man så ser man efter en kort stund att hans tummar är svarta av att ha gnidits mot bladen, och att han efter ett tag bara smetar ut giftet ännu mer. Detta leder naturligtvis till hälsoproblem, särskilt med tanke på att lagstiftningen om besprutningsmedel i Yemen är väldigt liberal – inte ens mardrömsmedlet DDT är explicit förbjudet, enligt muntliga källor i landet. Tuggandet är alltså ett folkhälsoproblem, ett faktum som visserligen inte gör det till det stora hinder jag ser det som, men som absolut befogar oro.
Qat är även ett ekologiskt problem. Landet är redan drabbat av stora problem med grundvattentillgång och jorderosion, och odlingen av qat förvärrar båda dessa problem. Eftersom det är mycket mindre lönsamt för jordbrukare att odla konventionella grödor (så pass mycket mindre att många odlare inte kan försörja sig på enbart sådan odling) än att odla qat har qatodlingarna blivit en mycket välbekant syn på Yemens odlingsterasstäta landsbygd. I jämförelse med traditionella grödor erbjuder qat så gott som inget skydd och ingen bindning till jorden, vilket markant ökar takten i vilken den utarmas och eroderar. Dessutom kräver odling av qat bevattning i mycket större mängd än normalt, och plantan ger minimalt tillbaka till jorden.
Den höga tillgången till trots, kostar qat förhållandevis mycket för konsumenten. Eftersom det är mannen som har hand om familjens ekonomi, och det inte är socialt accepterat för kvinnor att tugga, är det alltså vanligt att han lägger större delen av hushållets kassa på qat, vilket i många fall lämnar hela släkter i fattigdom. I samarbete med låga löner och oförmånliga anställningsformer utövar qatbrukande män strategier för att dryga ut qatkassan utifrån bästa förmåga. Det är här som det stora hindret för protesterna ligger. Jag skulle utifrån mina egna observationer säga att större delen av all korruption i landet är qatrelaterad. Exempelvis råder det inget tvivel om att vi, när vi skulle skaffa körkort vid fordonsmyndigheten, hade kunnat komma därifrån med våra laminerade körkort på en bråkdel av tiden om vi hade lagt fram en massa pengar till de tjänstemän som satt med sina qatbollar i kinderna och skickade oss fram och tillbaka mellan kontoren.
Demonstranterna vill ha ett samhälle vars administration inte försöker utnyttja sin maktposition för att pressa medborgarna på pengar till qat, men på de allra flesta bilder från protesterna som jag har sett så förekommer tuggande. Oavsett om president Saleh avgår och en helt ny, fullständigt demokratisk administration sätts på plats i hans ställe, så kommer byråkrater att fortsätta tillskansa sig mutor, om qatbruket får fortgå så ohindrat som det gör. Jag ser qat som en del av grunden till de ekonomiska och sociala problemen i Yemen, och jag är förhållandevis säker på att en revolution vars medlemmar inte ifrågasätter drogens delaktighet inte kommer uppnå de resultat som den önskar, utan bara låta saker och ting fortsätta som tidigare.
Olof i Uppsala - en blond svennes reflektioner om kultur och dylikt 