Kortfattad julanalys

31 december 2011 at 10:51 (Bloggning, Filosoferande, Vardag) (, , , , , , )

Jul. Humbug eller fröjd? Fröjd, skulle nog svaret bli för många, humbug för en påtagligt talrik skara. Man utbyter gåvor, äter gott och umgås med betoning på mys och gemyt med vänner, släkt och familj. Eller så stressar man, försöker uppfylla en traditionsgiven norm och påtvingar en atmosfär av låtsad trevnad. Det jag vill göra med denna text, är att dela mina tankar om hur man kan bena ut vad som gör att vissa finner julen behaglig medan den hos andra bara skapar ångest.

Som jag ser det, så kan man dela upp julens beståndsdelar i en trappliknande struktur, lik Mazlows behovstrappa inom psykologin. Tanken med den modellen är att ju längre ned på trappan en företeelse hamnar, desto mer grundläggande är den för att skapa lycka. Man kan inte vara lycklig om ens liv uppfyller kriterier som står högt upp på trappan, som till exempel att ha fina kläder, om mer grundläggande (och därmed lägre placerade) behov inte redan är uppfyllda, som mat, närhet och värme.
På liknande sätt anser jag att man kan dela upp vad det är som gör julen attraktiv för vissa, medan den är rena pesten för andra. Vad utgörs julen av? (Eftersom denna analys helt och hållet är gjord i mitt huvud medan mina händer sysslade med annat, så innehåller den bara två punkter. Förhoppningsvis skall det räcka för att demonstrera min poäng.)
Ytligt sett har vi alla saker som gör att det inte går att undgå att notera när julen närmar sig; förekomsten av jul-dekorationer, -musik, -kalendrar, -mat, -godis, -klappar, -kläder (?) och så vidare. Om man som utomstående betraktare observerar det svenska samhället i december så skulle man förmodligen konstatera att denna tid handlar om att omgärda sig med saker och kulturella yttringar som har temat ”jul”. Skulle en svensk julfirare säga att det är dessa saker som julen går ut på, att de utgör dess kärna? Utan att ha gjort några ingående undersökningar, skulle jag vilja säga nej.
De allra flesta skulle nog påstå någonting i stil med att julens kärna, själva anledningen till att vi i vår kultur fortsätter att fira den efter att vi har slutat tro på dess gamla religiösa innebörd, är att få umgås och ha trevligt med nära och kära. Tittar man på resebolagens bokningssidor, så är det överallt fullständigt fullsatt på de allra flesta kollektiva transportmedel under denna tid, vilket tydligt talar för att folk gör sig gärna besvär för att ta sig från sitt vanliga uppehälle till ett annat över jul- och nyårshelgerna. På så vis återförenas de med folk från sitt förflutna, och kan tillbringa några dagar med dem. Alla de saker som står listade ovan, fyller här sin funktion som medel för den stämning som de vill uppnå i sitt umgänge. Om vi återvänder till vår trappstruktur, så gör ju detta att vi kan se att umgänget står lägre än alla materiella och kommersiella medel som finns runt omkring, och därmed är mer grundläggande och närmare julens kärna.

För att utifrån ovanstående kriterier försöka analysera varför vissa inte gillar julen alls, medan andra helhjärtat älskar den, måste man komma ihåg att det inte är en fullständig bild. En sådan sak som en perfekt metafor existerar inte.
Utifrån detta, ser vi alltså att om det lägre kriteriet (trevligt umgänge och närhet) är uppfyllt, då blir det övre kriteriet (de jul-specifika ting som skapar den distinkta stämning som förväntas vid denna årstid) ett medel för att underlätta och förstärka umgänget. I detta fall är blir det förståeligt att folk står ut med att lyssna på samma sånger år efter år, eftersom de bildar en bekant bakgrund till det sociala – där det egentliga fokuset ligger. Utan denna insikt kan det vara förbryllande att julsånger är långsiktigt uthärdliga, medan exempelvis sommarplågor sällan överlever längre än några månader. Man skulle, med lite fantasi, kunna säga att det är ett fall av att ändamålen helgar medlen.
Men vad händer om det lägre kriteriet inte är uppfyllt? Om man inte har en familj eller vänner att kalla sina, som räknar med att man skall dyka upp och vara en del av umgänget? Eller om gamla relationer är så sönderslagna att alla sken av trevnad bara är krystade, och julumgänget bara blir en tom tradition? Då blir de företeelser som utgör det högre kriteriet odrägliga påminnelser om att man inte har det lika bra som andra, eller som man en gång kunde ha. För dessa personer blir varje adventsljusstake ett hån, varje julsång en plåga och julhelgen ett ångestfyllt gatlopp av ensamhet.

Jag valde detta år att för min skraltiga ekonomis skull arbeta över julhelgen, och på mitt jobb har man många uppgifter som ger en tid att tänka, och därav kommer denna analys. Min slutsats är att oavsett vilken sida av skalan man befinner sig på, så borde julens fokus skiftas mer mot solidaritet med dem som hamnar utanför de varma gemenskaper som helgen kan erbjuda, än mot slutet umgänge och konsumtion. Hur detta skulle göras, och vilket uttryck det skulle ta sig kan jag inte ge svar eller tankar om, men jag skulle sälla mig till den skara som önskar att julens gamla paradigm ”på jorden frid åt alla människor” skulle vara mindre av en klyscha, och mer av en realitet. Och alla realiteter skapas av människor i samspel, inte önsketänkande.

Annonser

Direktlänk 10 kommentarer

Bladet i revolutionen, käppen i hjulet?

23 februari 2011 at 17:04 (Filosoferande, Yemenresan) (, , , , )

De senaste veckorna har varit intressanta. Genom hela den arabiska världen sprider sig demonstrationer och uppror så snabbt att traditionella media inte hinner följa upp revolutionens eftersvallningar i ett specifikt land innan det händer på nytt någon annan stans. Yemen, min vistelseort i fyra månader från september 2009 till januari 2010, är inte ett undantag. Då täckningen av protester i detta land har varit svag och sporadisk i svensk media, har jag följt händelseförloppet genom Twitter, som, ifall man följer rätt personer, är en utmärkt källa till nyheter och information i realtid (efter att man har lärt sig att sovra lite).

Jag har från flera svenskar hört yttras kommentarer om de olika revolutionerna som uttrycker oro för att händelserna vid revolutionen i Iran 1978-1979 skall upprepas; att reaktionen på långt envåldsstyre skall vara ett religiöst ledarskap som i slutänden inte visar sig vara ett så mycket bättre alternativ än den omkullkastade regimen. Jag är inte vidare insatt i de inrikespolitiska affärerna i något av de berörda länderna förutom Yemen, så jag har inget att säga i svar till ovan stående farhåga vad gäller dessa länder. När det kommer till Yemen är ett potentiellt mullastyre något som jag håller högst osannolikt, då jag under hela min vistelse där och i allt jag har läst från folk som är kvar där efter min hemkomst aldrig har hört en önskan om ett sådant styre yttras. Vid samtal med yemeniter på plats yttrades ofta en önskan om regimskifte, men målet med den förändringen verkade alltid rikta sig mot ökad rättssäkerhet, pålitliga offentliga tjänstemän,  minskad arbetslöshet och allmän samhällelig stabilitet. Religionen är en oerhört stark kraft i folkets vardagliga liv, men inte en enda gång hörde jag någon yttra en önskan om att upprätta sharia-aktigt system. I fallet Yemen skulle mitt svar till farhågorna om ett upprepat Iran alltså vara att jag inte för ett ögonblick håller det som ett troligt scenario. Demonstrationerna i Sana’a har uteslutande handlat om folkets missnöje med president Saleh och hans administration.

Detta konstaterande till trots så finns det ett samhällsproblem i Yemen som protesterna misslyckas med att ta hänsyn till. Detta är drogen qat. Utifrån mina observationer i landet under min korta vistelse där, är jag rädd att den förändring som demonstranterna vill få till är omöjlig utan att först ta itu med odlingen och missbruket av denna amfetaminliknande drog.

Så gott som alla yemenitiska män brukar qat. På tidig eftermiddag sätter de sig med en påse kvistar med späda gröna blad, sorterar ut de spädaste, gnider bort det värsta av resterna av besprutningsmedlen med tummen, tuggar sönder bladet, och stoppar upp den gröna massan i kinden i en boll som växer sig allt större allt eftersom nya blad förs in och tuggas. Där kan de sitta större delen av resten av dagen. Effekten som drogen verkar få är att de blir lite dåsiga, samtidigt som den verkar pigga upp på ett sätt som kanske kan jämföras med kaffe – studenter som måste plugga sent på natten eller långfärdschaufförer använder gärna qat för att hålla sig vakna. Argument för qat inkluderar även att man blir mindre rädd, och därför kan användas av byggarbetare som saknar skyddutrustning, samt att det slappnar av musklerna tillräckligt för att minska risken för allvarliga skador vid fall. Qat räknas som både mindre skadligt och mindre beroendeframkallande än både cannabis, tobak och alkohol, så varför postulerar jag det som ett så stort problem som en käpp i hjulet för den pågående revolutionen?

Själv har jag inte provat att tugga qat. Jag hade kanske kunnat tänka mig att prova på det, om det inte hade varit för alla bekämpningsmedel som vräks över plantorna för att hålla skadedjur borta. Om man observerar en qattuggande man så ser man efter en kort stund att hans tummar är svarta av att ha gnidits mot bladen, och att han efter ett tag bara smetar ut giftet ännu mer. Detta leder naturligtvis till hälsoproblem, särskilt med tanke på att lagstiftningen om besprutningsmedel i Yemen är väldigt liberal – inte ens mardrömsmedlet DDT är explicit förbjudet, enligt muntliga källor i landet. Tuggandet är alltså ett folkhälsoproblem, ett faktum som visserligen inte gör det till det stora hinder jag ser det som, men som absolut befogar oro.

Qat är även ett ekologiskt problem. Landet är redan drabbat av stora problem med grundvattentillgång och jorderosion, och odlingen av qat förvärrar båda dessa problem. Eftersom det är mycket mindre lönsamt för jordbrukare att odla konventionella grödor (så pass mycket mindre att många odlare inte kan försörja sig på enbart sådan odling) än att odla qat har qatodlingarna blivit en mycket välbekant syn på Yemens odlingsterasstäta landsbygd. I jämförelse med traditionella grödor erbjuder qat så gott som inget skydd och ingen bindning till jorden, vilket markant ökar takten i vilken den utarmas och eroderar. Dessutom kräver odling av qat bevattning i mycket större mängd än normalt, och plantan ger minimalt tillbaka till jorden.

Den höga tillgången till trots, kostar qat förhållandevis mycket för konsumenten. Eftersom det är mannen som har hand om familjens ekonomi, och det inte är socialt accepterat för kvinnor att tugga, är det alltså vanligt att han lägger större delen av hushållets kassa på qat, vilket i många fall lämnar hela släkter i fattigdom. I samarbete med låga löner och oförmånliga anställningsformer utövar qatbrukande män strategier för att dryga ut qatkassan utifrån bästa förmåga. Det är här som det stora hindret för protesterna ligger. Jag skulle utifrån mina egna observationer säga att större delen av all korruption i landet är qatrelaterad. Exempelvis råder det inget tvivel om att vi, när vi skulle skaffa körkort vid fordonsmyndigheten, hade kunnat komma därifrån med våra laminerade körkort på en bråkdel av tiden om vi hade lagt fram en massa pengar till de tjänstemän som satt med sina qatbollar i kinderna och skickade oss fram och tillbaka mellan kontoren.

Demonstranterna vill ha ett samhälle vars administration inte försöker utnyttja sin maktposition för att pressa medborgarna på pengar till qat, men på de allra flesta bilder från protesterna som jag har sett så förekommer tuggande. Oavsett om president Saleh avgår och en helt ny, fullständigt demokratisk administration sätts på plats i hans ställe, så kommer byråkrater att fortsätta tillskansa sig mutor, om qatbruket får fortgå så ohindrat som det gör. Jag ser qat som en del av grunden till de ekonomiska och sociala problemen i Yemen, och jag är förhållandevis säker på att en revolution vars medlemmar inte ifrågasätter drogens delaktighet inte kommer uppnå de resultat som den önskar, utan bara låta saker och ting fortsätta som tidigare.

Direktlänk 1 kommentar

Tankar om originalitet och klichéer

07 juli 2010 at 17:16 (Filosoferande) (, , , , , )

Hur tänker man originella tankar? Hur uttrycker man dessa? Hur vet man att den idé ens huvud har producerat inte är ett plagiat, och hur försäkrar man sig om att det uttryck som hugskottet tar är unikt?

Dessa frågor har jag ofta ställt mig. De applicerar på många, om inte de flesta, genrer och diskurser som man varje dag deltar i genom sina samtal och umgängen. Alla metoder vi människor kan använda för kommunikation används inom former som informations-förmedling, humor, uppmuntran, tillrättavisning och så vidare. Så länge som människor har kunnat kontakta varandra har dessa metoder tillämpats, så om man eftersträvar att vara ”fräsch” eller nytänkande, så är frågan: hur skall man gå till väga?

Det finns ett par områden som har orsakat mig mer huvudbry än andra. Ett av dem är humor. På daglig basis tar jag del av och delger ett antal skämt och andra kontaktmedel som avser att roa och underhålla. Detta är en genre som mer än många andra strävar efter originalitet, där upprepning i de allra flesta fall är ouppskattad. Ibland är dock fallet det motsatta; upprepning kan vara själva kärnan i vad som uppfattas som roligt, som till exempel i internskämt. Det som är svårt med nyskapande humor är att göra sig fri från sina förebilder (som är de humoristiska kreationer, personer och tillfällen man själv tycker är roliga) och använda dem som inspirationskällor, snarare än lagerdepåer för färdigt material.

Denna svårighet återfinns i ett annat kommunikationsområde som har varit föremål för mina funderingar, nämligen uppmuntran. När jag försöker uppmuntra någon försöker jag så länge som det är möjligt undvika vad som kan uppfattas som kliché, samtidigt som jag bara säger sådana saker som jag uppfattar som sanna. Anledningen till att jag har funderat mycket över denna genre är att det verkar som att den kräver originalitet för att kunna vara effektiv. Målet med uppmuntran är att få någon att känna sig bättre genom att belysa positiva aspekter som personen i fråga kanske inte har noterat, eller kanske bara behöver få understrukna igen. Om man med detta som mål använder ordvändningar som inte är ens egna, hur skall man då få personen man försöker peppa att tro på dem? Vad har upprepade fraser för värde? Jag tror att de har litet till inget värde alls, om man inte lägger en unik avsikt bakom dem. Schabloner som när de uttalas utan speciell eftertanke anser jag vara definitionen av ”tomma ord”, men rätt använda kan de fylla utpräglade och specifika syften.

Det ligger nämligen i klichéers natur att de är sanningar vars betydelse har urvattnats på grund av överdriven upprepning. De har sagts så många gånger att den lysande originalitet som en gång var anledningen till att de upprepades sedan länge förvittrat för allt som är nytt är det bara en gång. När man däremot kommer till en punkt i sin kommunikation där man har en originell idé, vilket vill säga att man har kommit fram till den utifrån sin egen, självständiga, analys av situationen, som kan uttryckas med en redan myntad fras, kan uttrycket rent av vara passande. Använda på detta sätt, kan slitna fraser genomgå en återuppståndelse. Den genomtänkta användningen av andras ord kan ge ny rättvisa åt den ursprungliga originaliteten i vad som vanligtvis avfärdas som plattityder.

Så hur viktigt är det att man försäkrar sig om att ens tankar och uttryck är unika? Givetvis beror det på situationen. Inte alla situationer kräver att man hela tiden är fullständigt nyskapande. Men det är viktigt att man i situationer där originalitet föredras lägger vikt och möda bakom sina tankar så att de är uppriktiga. Det är i uppriktigheten, både mot sig själv och andra, som jag tror att nyckeln till sant nyskapande kommunikation kan finnas.

Direktlänk 2 kommentarer