Tankar om originalitet och klichéer

07 juli 2010 at 17:16 (Filosoferande) (, , , , , )

Hur tänker man originella tankar? Hur uttrycker man dessa? Hur vet man att den idé ens huvud har producerat inte är ett plagiat, och hur försäkrar man sig om att det uttryck som hugskottet tar är unikt?

Dessa frågor har jag ofta ställt mig. De applicerar på många, om inte de flesta, genrer och diskurser som man varje dag deltar i genom sina samtal och umgängen. Alla metoder vi människor kan använda för kommunikation används inom former som informations-förmedling, humor, uppmuntran, tillrättavisning och så vidare. Så länge som människor har kunnat kontakta varandra har dessa metoder tillämpats, så om man eftersträvar att vara ”fräsch” eller nytänkande, så är frågan: hur skall man gå till väga?

Det finns ett par områden som har orsakat mig mer huvudbry än andra. Ett av dem är humor. På daglig basis tar jag del av och delger ett antal skämt och andra kontaktmedel som avser att roa och underhålla. Detta är en genre som mer än många andra strävar efter originalitet, där upprepning i de allra flesta fall är ouppskattad. Ibland är dock fallet det motsatta; upprepning kan vara själva kärnan i vad som uppfattas som roligt, som till exempel i internskämt. Det som är svårt med nyskapande humor är att göra sig fri från sina förebilder (som är de humoristiska kreationer, personer och tillfällen man själv tycker är roliga) och använda dem som inspirationskällor, snarare än lagerdepåer för färdigt material.

Denna svårighet återfinns i ett annat kommunikationsområde som har varit föremål för mina funderingar, nämligen uppmuntran. När jag försöker uppmuntra någon försöker jag så länge som det är möjligt undvika vad som kan uppfattas som kliché, samtidigt som jag bara säger sådana saker som jag uppfattar som sanna. Anledningen till att jag har funderat mycket över denna genre är att det verkar som att den kräver originalitet för att kunna vara effektiv. Målet med uppmuntran är att få någon att känna sig bättre genom att belysa positiva aspekter som personen i fråga kanske inte har noterat, eller kanske bara behöver få understrukna igen. Om man med detta som mål använder ordvändningar som inte är ens egna, hur skall man då få personen man försöker peppa att tro på dem? Vad har upprepade fraser för värde? Jag tror att de har litet till inget värde alls, om man inte lägger en unik avsikt bakom dem. Schabloner som när de uttalas utan speciell eftertanke anser jag vara definitionen av ”tomma ord”, men rätt använda kan de fylla utpräglade och specifika syften.

Det ligger nämligen i klichéers natur att de är sanningar vars betydelse har urvattnats på grund av överdriven upprepning. De har sagts så många gånger att den lysande originalitet som en gång var anledningen till att de upprepades sedan länge förvittrat för allt som är nytt är det bara en gång. När man däremot kommer till en punkt i sin kommunikation där man har en originell idé, vilket vill säga att man har kommit fram till den utifrån sin egen, självständiga, analys av situationen, som kan uttryckas med en redan myntad fras, kan uttrycket rent av vara passande. Använda på detta sätt, kan slitna fraser genomgå en återuppståndelse. Den genomtänkta användningen av andras ord kan ge ny rättvisa åt den ursprungliga originaliteten i vad som vanligtvis avfärdas som plattityder.

Så hur viktigt är det att man försäkrar sig om att ens tankar och uttryck är unika? Givetvis beror det på situationen. Inte alla situationer kräver att man hela tiden är fullständigt nyskapande. Men det är viktigt att man i situationer där originalitet föredras lägger vikt och möda bakom sina tankar så att de är uppriktiga. Det är i uppriktigheten, både mot sig själv och andra, som jag tror att nyckeln till sant nyskapande kommunikation kan finnas.

Annonser

Direktlänk 2 kommentarer