Kortfattad julanalys

31 december 2011 at 10:51 (Bloggning, Filosoferande, Vardag) (, , , , , , )

Jul. Humbug eller fröjd? Fröjd, skulle nog svaret bli för många, humbug för en påtagligt talrik skara. Man utbyter gåvor, äter gott och umgås med betoning på mys och gemyt med vänner, släkt och familj. Eller så stressar man, försöker uppfylla en traditionsgiven norm och påtvingar en atmosfär av låtsad trevnad. Det jag vill göra med denna text, är att dela mina tankar om hur man kan bena ut vad som gör att vissa finner julen behaglig medan den hos andra bara skapar ångest.

Som jag ser det, så kan man dela upp julens beståndsdelar i en trappliknande struktur, lik Mazlows behovstrappa inom psykologin. Tanken med den modellen är att ju längre ned på trappan en företeelse hamnar, desto mer grundläggande är den för att skapa lycka. Man kan inte vara lycklig om ens liv uppfyller kriterier som står högt upp på trappan, som till exempel att ha fina kläder, om mer grundläggande (och därmed lägre placerade) behov inte redan är uppfyllda, som mat, närhet och värme.
På liknande sätt anser jag att man kan dela upp vad det är som gör julen attraktiv för vissa, medan den är rena pesten för andra. Vad utgörs julen av? (Eftersom denna analys helt och hållet är gjord i mitt huvud medan mina händer sysslade med annat, så innehåller den bara två punkter. Förhoppningsvis skall det räcka för att demonstrera min poäng.)
Ytligt sett har vi alla saker som gör att det inte går att undgå att notera när julen närmar sig; förekomsten av jul-dekorationer, -musik, -kalendrar, -mat, -godis, -klappar, -kläder (?) och så vidare. Om man som utomstående betraktare observerar det svenska samhället i december så skulle man förmodligen konstatera att denna tid handlar om att omgärda sig med saker och kulturella yttringar som har temat ”jul”. Skulle en svensk julfirare säga att det är dessa saker som julen går ut på, att de utgör dess kärna? Utan att ha gjort några ingående undersökningar, skulle jag vilja säga nej.
De allra flesta skulle nog påstå någonting i stil med att julens kärna, själva anledningen till att vi i vår kultur fortsätter att fira den efter att vi har slutat tro på dess gamla religiösa innebörd, är att få umgås och ha trevligt med nära och kära. Tittar man på resebolagens bokningssidor, så är det överallt fullständigt fullsatt på de allra flesta kollektiva transportmedel under denna tid, vilket tydligt talar för att folk gör sig gärna besvär för att ta sig från sitt vanliga uppehälle till ett annat över jul- och nyårshelgerna. På så vis återförenas de med folk från sitt förflutna, och kan tillbringa några dagar med dem. Alla de saker som står listade ovan, fyller här sin funktion som medel för den stämning som de vill uppnå i sitt umgänge. Om vi återvänder till vår trappstruktur, så gör ju detta att vi kan se att umgänget står lägre än alla materiella och kommersiella medel som finns runt omkring, och därmed är mer grundläggande och närmare julens kärna.

För att utifrån ovanstående kriterier försöka analysera varför vissa inte gillar julen alls, medan andra helhjärtat älskar den, måste man komma ihåg att det inte är en fullständig bild. En sådan sak som en perfekt metafor existerar inte.
Utifrån detta, ser vi alltså att om det lägre kriteriet (trevligt umgänge och närhet) är uppfyllt, då blir det övre kriteriet (de jul-specifika ting som skapar den distinkta stämning som förväntas vid denna årstid) ett medel för att underlätta och förstärka umgänget. I detta fall är blir det förståeligt att folk står ut med att lyssna på samma sånger år efter år, eftersom de bildar en bekant bakgrund till det sociala – där det egentliga fokuset ligger. Utan denna insikt kan det vara förbryllande att julsånger är långsiktigt uthärdliga, medan exempelvis sommarplågor sällan överlever längre än några månader. Man skulle, med lite fantasi, kunna säga att det är ett fall av att ändamålen helgar medlen.
Men vad händer om det lägre kriteriet inte är uppfyllt? Om man inte har en familj eller vänner att kalla sina, som räknar med att man skall dyka upp och vara en del av umgänget? Eller om gamla relationer är så sönderslagna att alla sken av trevnad bara är krystade, och julumgänget bara blir en tom tradition? Då blir de företeelser som utgör det högre kriteriet odrägliga påminnelser om att man inte har det lika bra som andra, eller som man en gång kunde ha. För dessa personer blir varje adventsljusstake ett hån, varje julsång en plåga och julhelgen ett ångestfyllt gatlopp av ensamhet.

Jag valde detta år att för min skraltiga ekonomis skull arbeta över julhelgen, och på mitt jobb har man många uppgifter som ger en tid att tänka, och därav kommer denna analys. Min slutsats är att oavsett vilken sida av skalan man befinner sig på, så borde julens fokus skiftas mer mot solidaritet med dem som hamnar utanför de varma gemenskaper som helgen kan erbjuda, än mot slutet umgänge och konsumtion. Hur detta skulle göras, och vilket uttryck det skulle ta sig kan jag inte ge svar eller tankar om, men jag skulle sälla mig till den skara som önskar att julens gamla paradigm ”på jorden frid åt alla människor” skulle vara mindre av en klyscha, och mer av en realitet. Och alla realiteter skapas av människor i samspel, inte önsketänkande.

Annonser

Direktlänk 10 kommentarer