Final lap

12 december 2009 at 15:41 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , , )

Idag är det en månad tills jag beger mig tillbaka till Sverige! Isak ger sig av redan om en vecka.

Det skall bli väldigt skönt att få sluta med konversationskursen och tillbringa de tre sista veckorna med att mestadels kunna vara fri att själv bestämma vad man skall göra. Visst, konversationsgruppen har till stora delar varit rolig och intressant, men den har spelat stor roll för min kulturella frustration och jag har inte alltid varit sugen på att gå och ha den om dagarna. Desto roligare har det varit att arbeta med Mohammed och hjälpa honom med vaktmästarsysslorna, eller att hjälpa till på kontoret. Det är alltid kul att sitta på kontoret och jobba med något, eftersom det är centrets nav. Det dröjer vanligtvis inte länge innan det händer någonting intressant där. Men även här får man ibland spatt på vissa saker som man önskar fungerade lite mer som de gör hemma, till exempel när man beställer någonting och man aldrig får rätt grejer, det tar en evighet att få grejerna samt att de försöker pressa ut ett överpris från oss (den så kallade hudfärgsskatten).

Även innan den kulturella frustrationen kickade in saknade jag dock faktiskt Sverige, inte så mycket så att man skulle kunna kalla det hemlängtan, men en saknad fanns ändå där. Mestadels handlade det om avsaknaden av mina vanliga fritidsaktiviteter (och ett urval av fritidsaktiviteter över huvud taget). Många västerlänningar som jag har träffat här nere har löst det problemet genom att försöka se till att vara så upptagna att de har så lite fritid som möjligt, något som jag inte skulle gilla, och inte heller har så väldigt stor möjlighet att göra (såvida jag inte tog på mig engelskkursen som jag nästan tog i början). Nu har detta utvecklats till en längtan efter en miljö där saker fungerar som jag förväntar mig att de ska, eftersom saker i detta land vanligtvis inte fungerar som de gör i Sverige över huvud taget. I egenskap av infödd svensk tror jag att denna reaktion är fullständigt naturlig, men jag måste ändå vara försiktig med hur jag hanterar dessa känslor, så att de inte kontaminerar den permanenta bild av detta samhälle som jag kommer att ha när jag kommer hem. Känslor är flyktiga, och när man är i kulturchock ser man nästan bara det negativa i allting. Därför är en bild som är målad av en som är i kulturchock inte så tillförlitlig som man skulle kunna önska, så därför avhåller jag mig från att i nuläget försöka skriva något beskrivande eller analytiskt om landet.  Jag bevarar de enskilda händelser och episoder som verkar betydelsefulla i mitt minne, låter dem vila tills jag har kommit ur detta negativa tillstånd, och planerar att sedan ta fram dem igen för att se dem i ett nytt ljus.

Så ligger det till. En sak i taget, kort sagt.

Direktlänk 3 kommentarer

There and back again… Socotra!

08 december 2009 at 22:40 (Bilder, Semester, Yemenresan) (, , , , , , , , , , , , , , , )

Så var man då åter ”hemma” i Taiz efter en dryg veckas semester. Efter att i samband med förberedelserna inför invigningsfesten ha gått in i den vägg som kallas kulturchock, eller som jag själv vill kalla det eftersom det ger en mer rättvis beskrivning av mina känslor – kulturell frustration, såg jag fram emot denna vecka något oerhört. Den ort på vilken semestern skulle tillbringas var Socotra – en ö i Indiska oceanen strax öst om Afrikas horn. Jag och Isak har pratat om att besöka den här ön ända sedan i somras när vi först träffades på vår utsändningsorganisations förberedelseträff, eftersom han hade bekanta som hade tipsat honom om den, så att vi skulle besöka den var spikat redan innan vi kom. När och hur vi skulle åka var en annan fråga, och att samordna med de västerlänningar här i Taiz som också var sugna på att åka visade sig inte vara det lättaste. Till slut fick vi ihop ett gäng, och bestämde att vi skulle åka i samband med den helg som inföll för någon vecka sedan. Yemeniterna firade Eyd, som den här gången (det finns flera Eyd på året, den andra som jag känner till firas i slutet av Ramadan) firades till minne av att Abraham slapp slakta sin son (Isak enligt västerländsk tradition, Ismael enligt arabisk tradition) och i stället fick en get att slakta. Därför äter man getkött under denna högtid (i kopiösa mängder dessutom – man kunde se spår av getslakt nästan överallt).

Hur som helst så kom vi iväg förra söndagen, med Aden som första stopp. Ulf och Rigmor skulle inte med oss till Socotra, men de tänkte däremot passa på att ta en dag och sola och bada på f.d. Sheraton (numera The Golden Mohr, eftersom det inte uppfyllde Sheratons internationella standardkrav), så vi knölade in hela sällskapet (sex personer förutom Ulf och Rigmor) i centrets nyare Toyota Land Cruiser, snörade fast packningen på taket och gav oss av tidigt på söndagsmorgonen. Väl framme avnjöt vi vad Aden hade att erbjuda, vilket innefattade frukost på stranden, shopping i en luftkonditionerad galleria som sålde kläder med hysteriskt roliga tryck, lunch på Pizza Hut, förhandling om bokning av taxi till flygplatsen och övernattning i ett gästhus som ägs av en västerländsk biståndsorganisation.

Dagen därpå gällde det att den dabab som vi hade avtalat träff med dök upp. Vi väntade länge och väl i den fuktiga flugfyllda morgonen, och precis när vi hade gett upp och börjat vinka in taxibilar så kom han faktiskt! Vi var kloka nog att ha lite marginal, så vi anlände till flygplatsen i god tid innan avgång trots denna försening. Planet avgick, mellanlandade i Mukalla och satte därefter kurs mot Socotra.

Att ta sig dit ut är inte dyrt. Jag hade vid bokningstillfället ännu inte fått mitt arbetsvisum, som skulle ha gjort det billigare för mig, så jag reste på mitt tremånaders turistvisum, vilket gjorde att flygpriset uppgick tur och retur till 200 dollar. Socotra är ett bra alternativ för den som vill åka på solsemester till ett ställe som är billigt att ta sig till och befinna sig på och som dessutom inte är fullständigt nedlusat av turister. Visst, vi stötte på några andra resande (mestadels tjecker, av någon anledning), men de är få och de är väldigt glest mellan dem.

När vi hade landat på Socotra möttes vi av Matthew, en kille från Australien som har bott på Socotra i fyra år och undervisat engelska, och som dessförinnan bodde och arbetade en tid här i Taiz. Vi hade haft kontakt med honom på förhand, och han hade fixat chaufför och boende åt oss. Vi kom ut från flygplatsbyggnaden och möttes av en härlig syn – bilen som skulle hämta oss var en pickup! Senare visade det sig att vi skulle åka pickup varje dag när vi skulle till de olika utflyktsmålen, och att stå eller sitta på flaket var för den mesta en ren njutning, tack vare det varma vädret och den friska luften. Ibland gick solen i moln, och då blev det kallt, men dessa tillfällen kan räknas som undantag.

Att luften var frisk var en av de främsta fördelarna med ön för mig som varje dag de senaste månaderna har andats den förorenade stadsluften här i Taiz. Även om det fanns en del bilar i Hadibu, ”staden” (byn) där vi bodde, så fanns det inte ett spår av den tyngd som man kan känna i luften här. När vi sedan kom ut på landet var det en ren fröjd att bara ta djupa andetag utan att behöva känna sig lite illamående. En annan fördel som är relaterad till denna är frånvaron av skräp. På fastlandet ligger det skräp precis överallt. Man kan vara långt från närmaste by och ändå se rosa eller blå plastpåsar och Mountain Dew-burkar ligga slängda överallt. Så var inte fallet på Socotra – utanför Hadibu var skräp sällsynt, och vid de punkter vi nådde som ligger långt från vägarna kändes naturen ibland orörd. Inne i själva Hadibu ser det dock lite annorlunda ut – jag skulle vilja beskriva stället som en plan soptipp med hus och gator. Vid sidan av gatorna, där bilar kör och blåser undan skräpet ligger det som ett lager över marken. Plastpåsar, metallburkar, petflaskor, kartong, metallskrot, förpackningar och småsten täcker hela stället, och mitt i alltihop går getter och käkar kartong och plastpåsar. På riktigt. Jag har en bild på en get som äter en rosa plastpåse.

Getterna är ett kapitel för sig. De äter som sagt skräpet, men om de är öns enda renhållningsarbetare så är de grovt underbemannade. Ändå är de överallt, och vissa av dem har till och med satt i system att gå in på restauranger, ställa sig på bakbenen och äta upp matresterna samt bordsduken i plast. De som arbetar på restaurangerna gör vad de kan för att hålla dem borta, men de hinner inte alltid med. Det mest bisarra som hände på resan handlar också om getter. Sista dagen innan hemresan var vi på väg tillbaka från en strand där vi hade övernattat i en palmhydda (fantastiskt!) när vår chaufför plötsligt stannar bilen, hoppar ur och går fram till en stenhög. Vid det här laget har vi redan hört en killing bräka, men vi hade inte kunnat se någon get. Chauffören börjar gräva i stenhögen, och drar fram två killingar som har suttit instängda där. Han satte ett band runt deras halsar och lyfte upp dem på flaket där vi satt – de skulle fraktas tillbaka till Hadibu och slaktas åt några holländska turisters middag. Man kan säga att detta var ganska oväntat, och inte överdrivet välkommet, eftersom de två djuren på resan plötsligt bestämde sig att börja kissa på varandra. Allt klappande och kliande upphörde och linan som band fast de två sattes stadigt fast i räcket så att de inte skulle kunna komma alltför nära oss igen.

Resan hem tog ungefär en och en halv dag. Vi flög till Aden via Mukalla och stack fort som ögat till turistpolisen så snart vi hade landat för att hinna få ut ett resetillstånd innan det blev mörkt. Därefter skyndade vi till Peugeot-stationen (transport mellan orter i Yemen går till på två sätt – buss eller Peugeot-taxi. Taxialternativet är billigare och snabbare, men mycket mindre säkert och bekvämt, eftersom bilarna är gamla, trånga och inte ser ut att vara servade sedan de var fabriksnya, vilket inte var igår) för att säkra transport så att vi skulle kunna anlända till Taiz samma kväll. Allting gick som på räls ända tills vi kom till den första checkpointen utanför Aden. Där tog det tvärstopp. I en by på vägen pågick det nämligen oroligheter, enligt uppgick så skulle separatister (nere i sydväst är de inte så glada över toppstyret från Sana’a, och vill återgå till att sköta sig själva) ha blockerat vägen med brinnande däck och vakta blockaden med maskingevär. Militären vid checkpointen sade åt oss att vänta en timme och se om situationen skulle reda ut sig själv. Screw that, tänkte vi och försökte en annan väg i stället. Även där tog det dock stopp, för ingen vill släppa förbi västerlänningar ifall det finns minsta risk för oroligheter. De får för mycket skit ifall det skulle hända oss något på deras vakt för att det skall vara värt risken för dem. Så vi vände tillbaka till Aden, tog in på hotell, gick upp tidigt i morse och lyckades ta oss hela vägen fram. På vägen åkte vi genom byn där vägspärren hade varit, och det låg brända däckrester och glaskross överallt. När vi kom fram till Taiz fick vi veta att de till och med hade skjutit tre människor, så det var nog ganska bra att militären inte släppte genom oss.

Det finns mängder man skulle kunna säga om Socotra, men intrycken är fortfarande för många för att jag skall kunna reda ut dem i text. I stället drar jag upp ett gäng bilder som var och en får beskriva någonting av vad vi har upplevt. En sak skall jag bara säga, som jag insåg när jag gick längs med en bred strand, med finkornig vit sand och inte en människa på kilometers avstånd – jag skulle kunna säga att jag hade betalt för att vara där. Visst, det stämmer inte helt, men förutom flygbiljetten gjorde jag inte av med mycket mer pengar än vad jag skulle ha gjort en normal vecka i Taiz (och långt ifrån vad man gör av med på en motsvarande vecka i Sverige). Och till detta löjligt låga pris så hade jag och de jag reste med kilometerlånga sandstränder för oss själva, stränder av samma kaliber och slag som de stränder så många svenskar betalar tusentals kronor för att ligga packade som sardiner på så här års. Skadeglädje är måhända inte den bästa glädjen, som många hävdar, men den är ganska härlig att vara på rätt sida om. Nu blir det bilder!

Direktlänk 3 kommentarer

Galleri

27 november 2009 at 23:14 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , , , )

Förra måndagen hade vi ett stort invigningsfirande för den nya byggnaden. Den har varit i bruk ett tag, men vi kunde först nu ta oss samman och få spektaklet att gå av stapeln. Alla elever var inbjudna, och totalt var cirka 200 personer på plats. Jag och Muhammed stod vid porten i solbrillor och kollade namnen på alla som ville in mot elevlistorna, och allt folket samlades på den centrala grusplanen. De delades upp i två grupper, som fick turas om att få en guidad tur av över- samt nedervåningen av den nya byggnaden. Därefter fanns det ett gäng tremeters rulltårtor som Rigmor hade bakat för allmän bespisning.

Ett par dagar senare gjorde samtliga svenskar på centret en utflykt till byn Ghubayra, där det har funnits ett projekt där centret har agerat medium för svenska donatorer som har skänkt getter till fattiga familjer. Nu skall projektet riktas mot att förse skolbarn med skolmateriel, något som det inte är så vansinnigt gott om eftersom skolorna är fattiga. Därför åkte vi ut för att fotografera lite så vi kan skicka bilder till donatorerna, och de yemeniter som administrerar projektet på plats passade på att ge oss en rundtur av byns odlingar för att visa några odlingsprojekt som de också vill ha stöd för. Det var ganska vackert runt odlingarna, som låg längs med en flodbädd som just nu bara har en liten rännil med vatten kvar (vi är mitt emellan regnperioder). Besöket avslutades med lunch à la Yemen hos rektorn för skolan vi planerar att stödja, och som även har varit vår kontaktperson för getprojektet.

Bara ett litet kort inlägg för att hålla bloggen uppdaterad. Mer subjektiva inlägg kommer, här ville jag mest bara få upp lite bilder.

Direktlänk Kommentera

Insikt!

26 november 2009 at 22:40 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Eftersom FRA-lagen, som jag har förstått det, främst handlar om att övervaka internettrafik som rör sig över Sveriges gränser, så lär ju all min trafik (bloggen inkluderad) vara riktigt hett material för dem! Kära någon vad besvikna de blir när de ser att mina mest besökta sidor är i stil med www.icanhascheezburger.com , och inte något mer kontroversiellt.

Nu vet jag ju inte hur Svenska staten prioriterar sina profiler för utländska hot, men ifall deras policy är att hoppa på den internationella västerländska hypen mot arabländer så lär ju en Yementaggad IP-adress vara en riktigt het potatis. Är det någon som vet någonting om detta?

Kul i alla fall att man kanske orsakar huvudbry för någon stackare som tvingas verkställa en så omåttligt inpopulär lag. Till er säger jag: Ni kan med tillförsikt tagga min IP-adress som ofarlig. Jag har nog aldrig varit mer vänligt inställd till mitt hemland än vad jag är nu, på grund av diverse kulturell frustration. Och ni vet att det är sant eftersom jag skriver det på internet (för internet är ju som alla vet serious business). Jag lovar till och med.

Direktlänk 3 kommentarer

Fåglar och berg

18 november 2009 at 12:45 (Bilder, Vardag, Yemenresan) (, , , )

 

Direktlänk 2 kommentarer

Good cop / Bad cop

16 november 2009 at 19:10 (Vardag, Yemenresan) (, , )

Vaktmästaren på det här stället, Muhammed, är en fantastisk man. Han har enligt uppgift jobbat med svenskar i 14 år, så han har snappat upp en del svenska ord. När jag och Isak pratade om någonting som handlade om skola en gång medan vi hjälpte Muhammed dra lite rör utbrast Muhammed plötsligt ”skola!”, för att visa att han kände igen det. Allra roligast var när vi på engelska frågade honom hur det gick med något arbete han höll på med och han vände sig mot oss med ett enormt leende och sade ”fina fisken!”.

Han är en riktig alltiallo, och även om det ibland kan ta lite tid och hans metoder ibland kan ifrågasättas så får han saker fixade. Han ser dessutom till att det inte befinner sig några obehöriga på boendeområdet på centret, och agerar ibland språkrör när vi har ringt upp en elev och någon som inte kan engelska svarar.

Häromdagen gjorde han det roligaste grejen hittills. Jag, Rigmor och några till befann oss uppe på kontoret när vi genom det öppna fönstret hörde Muhammed ropa ”Rigmor! Rigmor!”. Vi tittade ut, och precis nedanför fönstret stod han med 5 barn militäriskt uppradade och ville att Rigmor skulle komma ned. Vi har haft lite problem med att barn springer in och busar runt och spelar boll, och Ulf och Rigmor har sagt att vi helst inte skall ha några barn på området. Så de fick en tillsägning och försvann från området. Men senare på dagen kom Muhammed upp på kontoret med ytterligare tre ungar, som hade sprungit omkring inne på området och tittat in genom fönstren på våra lägenheter. Detta får de verkligen inte göra, så Muhammed tänkte se till att de inte gjorde om det. Han tog upp dem på kontoret och spelade väldigt sträng och sade åt dem att skriva sina pappors namn och telefonnummer, så skulle han minsann ringa dem och tala om vad deras pojkar har för sig när de borde vara i skolan. En av de yemenitiska lärarna kom förbi och spelade med, och sade åt Muhammed att inte vara så hård, men Muhammed svarade att barnen måste disciplineras. Ungarna skrev upp allt som Muhammed bad dem att skriva, och en av dem var väldigt nära till gråt innan Muhammed släppte iväg dem. De visste att om deras pappor skulle få reda på vad de hade haft för sig så skulle de säkert få spö. Men Muhammed hade aldrig för avsikt att ringa några föräldrar, vilket den andre läraren förstod. Han ville bara se till att vi inte har samma problem med just dessa ungar igen – och mycket riktigt har vi inte sett till dem igen!

Uppdatering 17/11! I dag var Muhammed rolig igen. Vi gick förbi några yemenitiska elever, och han vände sig mot dem, pekade på dem och sade ”Fina fisken!”. Jag skrattade, och svarade ”fina fisken” och vi gick vidare. Eleverna satt där och stirrade efter oss och trodde att vi hade sagt något om dem på svenska.

Direktlänk Kommentera

Gym och transport

14 november 2009 at 10:47 (Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Jag och Isak gymmar tre gånger i veckan. Det är riktigt gött, gymmet är härligt sunkigt (Isak har skrivit mer utförligt om det) och man har konstant en go träningsvärk någonstans. Förutom de senaste dagarna. Träningsvärken som jag har haft i går och idag är outhärdlig. Senast jag var på gymmet tränade jag vadmusklerna, och tyckte att jag stretchade ordentligt. Antingen misslyckades jag fullständigt med detta, eller så har någonting annat gått snett, för nu känns det hela tiden som att jag har kramp där nere! När jag står upp med raka knän och fötterna platt på marken gör det så vansinnigt ont och känns som att jag stretchar ut den muskeln över dess maxgräns. Detta får till resultat att när jag går ser jag ut som att jag har tappat tvålen, så jag försöker hålla mig stilla så mycket som möjligt i offentliga sammanhang. Det är något bättre idag än vad det var igår, så jag hoppas på att kunna gå normalt med enbart lite träningsvärk i morgon. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag skall åka till gymmet i kväll.

Sättet på vilket man tar sig till gymmet är värt en liten redogörelse för sig. Vi brukar ta en ”dabab”, en av de otaliga minibussar som agerar blodomlopp på stadens vägar. Man kan ta sig nästan överallt med dessa bussar, om man vet vilken rutt varje linje tar. Och anledningen till varför man tar dessa bussar är givetvis priset – 20 riyal kostar det att ta sig var som helst i staden. Om man tänker på att 1 krona är cirka 29 riyal så förstår man genast varför detta är ekonomiskt gångbart. Men allt är inte fröjd och solsken ens med dessa bussar, särskilt inte för en skandinavier på 195 cm som jag. För att kunna få in så många som möjligt på en gång så har de knökat in ett extra säte, så att när bussen är full med människor i yemenitstorlek så kan 9-10 människor sitta tätt inpå varandra, men ändå någorlunda bekvämt. Och här nere har man inte samma enorma ”personal space” som vi svenskar har, så lite kroppskontakt på bussen är bara trevligt. Om det kommer in kvinnor i en buss där det innan bara suttit män, måste en kort stund ägnas åt omarrangemang så att mittensätet är förbehållet kvinnorna, eftersom män och kvinnor inte får röra vid varandra (som jag har förstått det). För mig kan en dababresa vara ganska smärtsam, då jag inte endast behöver fälla in benen till max och oftast sitta snett, utan även måste böja på nacken eftersom det är så lågt i tak. Och eftersom chauffören oftast kör ganska ryckigt, vägen är ojämn och det tar lång tid att ta sig dit man ska så brukar jag vara ganska stel i nacken när vi kommer fram. Men ekonomiskt sett så är det värt det, jämfört med att ta en av centrets bilar.

Direktlänk 8 kommentarer

Konversation igen

10 november 2009 at 15:55 (Bloggning, Vardag, Yemenresan) (, , , , )

Idag startade de nya konversationsgrupperna. Vi hade på förhand en känsla av att de kommande grupperna inte skulle vara lika bra som de första, grundat på vad vi har erfarit under intervjuerna. I alla fall för mig visade det här sig vara felaktigt, min grupp drog igång med en rivstart och visade sig vara riktigt lovande. Den höga efterfrågan på kursen har gjort att vi denna gång har en ordentlig lista med reserver, som vi tänker kalla in ifall det blir som förra gången, att många hoppar av eller helt enkelt slutar komma. Kort sagt så ser jag ljust på denna konversationsomgång.

Jag har spenderat lite pengar på en ny dator. Den inhandlas i Sverige och tas hit ner av min syster som kommer om en och en halv månad. Nu är det bara att hålla tummarna för att min gamla dator lever så pass länge, annars blir det förmodligen dyrt och jobbigt med dataöverföring från den. Det skall bli intressant att testa det nya operativsystemet Windows 7, för även om jag är beredd på några barnsjukdomsbuggar (som Microsofts operativsystem alltid har haft) så har jag bara hört bra saker om detta operativsystem. Men å andra sidan kanske det bara är ett exempel på vad jag kallar Obama-syndromet; att alla älskar ersättaren bara för att föregångaren var ofattbart dålig (fatta piken, norska Nobelpriskommitén! Om Obama får Nobelpriset bara för att han inte är George W. Bush kan faktiskt jag också förtjäna det). I detta fall skulle det givetvis vara Windows Vista som har blivit ersatt.

(Notering: Jag har skrivit nyckelorden i texten ovan i fetstil. Detta skulle kunna underlätta läsning av långa inlägg, men jag behöver feedback. Känns det hjälpsamt eller irriterande?)

Direktlänk 3 kommentarer

Allmänt om Yemen… So far.

04 november 2009 at 20:54 (Vardag, Yemenresan) (, , , , , )

Nu när jag har varit här nere ett tag tänkte jag att det kunde vara dags att börja göra lite subjektiva observationer, eftersom det mesta har hunnit sjunka in och det jag hittills har berättat om mestadels har handlat om vad som äger rum innanför centrets murar, eller väder och vind et cetera.

Eftersom idag var sista dagen av konversationsgruppens första uppsättning bad jag mina elever att utvärdera kursen och ge kritik (något de inte är vana vid, och som jag har uppmanat dem att göra via några olika samtalsövningar). Mot slutet ställde en av mina elever mig frågan, om vad jag tyckte om Yemen. Mitt svar var kortfattat och ganska intetsägande, men jag har funderat lite på det sedan dess och har kommit fram till en något mer uttömmande formulering.

Min omedelbara reaktion när jag funderar på vad jag tycker om Yemen är att det finns mycket som är konstigt, vissa saker som är dåliga samt vissa goda sidor. Den bästa av de goda sidorna är gästfriheten. De allra flesta yemeniter älskar att få besök från utlandet (i varje fall varenda en jag har talat med om saken har uttryckt sig så), och är upprörda över de ”crazy people” som får västerlänningar att vara rädda för att åka till ett muslimskt land. Alltså är extremistiska våldshandlingar inte uppskattade av den stora massan, som ibland gnistrar till och uppvisar en lysande syn på tillvaron. Jag minns inga konkreta exempel på detta, men jag minns åtskilliga tillfällen i konversationsgruppen där jag har blivit positivt överraskad av saker som de har sagt. Med detta sagt, så finns det ganska många (varav vissa uppenbara) aspekter av en yemenits vardagsliv och allmänna åsikter som jag inte håller med om, och ibland blir förskräckt över.

Vissa av dessa saker får inte tigas om. Två saker tänker jag ta upp här: kvinnors klädsel och roll, samt synen på judar och Israel / Palestina-konflikten. Kvinnors klädsel är väl en av de saker som svenskar förknippar mest med araber och Islam, och jag anser att det absolut är ett förtryck att tvinga ett helt kön att klä sig och bete sig på ett visst sätt för att uppfylla det andra könets villkor (ja, ja, denna kamp finns givetvis också i svensk och västerländsk kultur, bara i annan, mer subtil form). Det skrämmande i det hela är att detta system är så indoktrinerat att de flesta kvinnor inte vill gå utanför sitt hem utan niqab (huvudbonad som täcker ansiktet så att endast ögonen syns; ej att förväxla med burqa, som dessutom har ett nätgaller eller ett tunt heltäckande skynke över ögonen), även om det enligt Koranen är tillåtet att skippa ansiktstäckelsen, så länge håret är täckt. Håret måste alltid vara täckt av en makrama. Anledningen är att de känner sig obekväma med det sätt männen tittar på dem om de inte täcker ansiktet, vilket jag mycket väl kan förstå eftersom jag har ständigt har sett hur männen stirrar på våra obeslöjade svenska kollegor. Dessa kvinnor har vuxit upp med att dölja sig och smälta in, så det är fullt förståeligt att de inte vill utmärka sig genom att klä sig annorlunda än de flesta andra. Detta gör det hela inte mer försvarbart, utan i min mening är det tvärtom – denna situation visar hur skruvad hela saken är! Män och kvinnor lever sina liv nästan helt utan mänsklig kontakt med varandra, och när männen ser kvinnorna obeslöjade händer det saker i dem som de inte vet hur de skall kontrollera, eftersom de aldrig fick en chans att ”öva sig” under de kritiska tonåren. Vissa kvinnor använder ändå inte ansiktstäckelsen, och det verkar fungera för dem så vitt jag har sett. Men att ha ett system som vid granskning ser ut att vara till för att skydda en grupp människor mot sina känslor och som begränsar den andra gruppen något så oerhört som detta gör är fel. Anser jag.

Kvinnors ställning i övrigt lämnar också mycket att önska. När man diskuterar kvinnor på arbetsmarknaden så poängteras ofta att hustrun endast skall arbeta om mannen inte klarar av att försörja familjen. Äktenskapssystemet skulle kunna ses som ett system av omtanke från mannen mot hustrun; alltså att han skall tillgodose alla hennes och familjens ekonomiska behov, medan skötseln av hemmet och barnen är kvinnans uppgift. Tyvärr gör detta att många yemenitiska män inte vill låta sina kvinnor utbilda sig, eftersom det skulle innebära att de måste tillbringa tid borta från hemmet och därmed kanske inte kunna uppfylla sina ”plikter”, eller att de helt enkelt ger sin tid åt något annat än sin make. Detta innebär att de flesta kvinnor inte ha andra ambitioner än de som rör familj och hushåll, och eftersom kvinnor ju bara är lämpade för vissa jobb så kan hon på sin höjd kanske bli lärare eller sekreterare. Jo, för kvinnor är ju nämligen sköra, känsliga varelser, med långt större förmåga till empati och social smidighet än vad män är. Det vet ju alla.

Det finns hyllmeter med observationer man skulle kunna göra om detta, men tydligt är att om man ser det hela som ett problem så är det gruvligt svårt att hitta en lösning.

Den andra negativa observationen jag skulle göra var den om synen på judar. Det är bekant för de flesta att judar och araber inte direkt är de såtaste av vänner, och även om man inte ser det ifall man bara tittar på sina vardagliga upplevelser på stan så stöter man på denna konflikt djupt rotad i påståenden och åsikter när man samtalar med folk. Mina observationer bygger förstås på samtal från min konversationsgrupp, där ämnet för dagen en gång var terrorism. Jag hade dumt nog inte förberett mig så noga, eftersom jag tänkte att ett ämne som detta måste vara något som de har många åsikter om, och jag förberedde mig vanligtvis endast när jag hade ett ämne som jag trodde skulle gå lite trögt, så att jag skulle kunna ställa eggande följdfrågor. Den här gången visade det sig vara ett misstag att inte kunna styra debatten, för de hade inte diskuterat länge förrän de hade kommit fram till att terrorismens orsak var Israels existens och USAs uppbackning av dem. Jag försökte få dem att överväga andra alternativ, för jag insåg att detta inte var en produktiv väg att gå, men drogs in i en jag-mot-dem-situation. Nu är jag inte så överdrivet pro-Israel, då jag inte helt har tagit ställning till konflikten, men även denna hållning verkar extremt Israelvänlig om man jämför med mina elevers åsikter. Sammanfattningsvis kan man säga att deras argument gick ut på att Israel kom och stal land som inte var deras, satte sig själva som härskare över befolkningen där, och med amerikanska medel förstärkte och solifierade de sin position och sitt förtryck. Konflikten kan inte lösas med mindre än att Israel och alla som bekänner sig till den staten på ett eller annat sätt försvinner därifrån. Palestinierna är oskyldiga offer som är helt lämnade åt sig själva och inte har mer än pinnar och stenar att sätta in mot Israels flygvapen och pansarförband (som ju är finansierade av USA eller i själva verket är den amerikanska armén under Israels flagg). Media i väst berättar inte sanningen om situationen, medan vissa arabiska media, till exempel det privat finansierade Al Jazeera är fullständigt, 100 % objektiva i sina rapporter om Israels grymheter och övergrepp. En kille sade till och med att judar styr västvärldens media för att propagera för Israel (The Protocols of the Elders of Zion, någon?).

Klart är i alla fall att här i Yemen finns det knappt några judar kvar alls. Det skall ha funnits en gammal judisk population här, med rötter tillbaka till Salomons tid, men idag har de allra flesta lämnat landet. Här om dagen läste jag en artikel från Wall Street Journal om en amerikansk räddningsaktion för att föra ut en grupp judar från en del av landet som ligger en bit norr om huvudstaden (se artikeln för karta). Om artikeln är trovärdig så kan man anta att de som utfört de aktiva handlingarna som drivit judarna på flykt tillhör den extremistiska klicken, vilket innebär att den övriga befolkningen lät det hända. Om så är fallet vet jag inte, men om så vore skulle det inte förvåna mig, med tanke på de påståenden som cirkulerar angående judar.

Kvinnoförtryck och läskiga åsikter till trots så trivs jag ändå bra. Det som gör tillvaron jobbig är saker som dåligt internet, bristen på möjlighet att hitta en cheeseburgare, enformigt väder, luftföroreningar och oljud från trafiken. Det som lättar upp livet är folkets öppenhet och uppriktiga gästfrihet (så länge du inte befinner dig i en köp/sälj-situation; har du ljus hy så kommer de att göra allt för att klämma ur lite extra pengar ur dig), fiskrestaurangen nere på stan, vacker natur när man kommit ut ur staden och billig bensin (hmm, möjligtvis sammankopplat med luftföroreningar? Hmm.).

Det var allt jag hade denna gång.

Eller, nej förresten. Jag hade ju ett yemenitiskt skämt! Det verkar som att vissa stereotyper går att hitta i alla kulturer. Till exempel så finns det en region som heter Hadramut. Uppenbarligen är detta Yemens motsvarighet till Småland; dess invånare skall visst vara väldigt snåla! Jag fick skämtet översatt åt mig, och det går så här:

En hadramit hade ramlat ned i en brunn. Eftersom brunnen var djup kunde han inte ta sig upp själv, utan behövde hjälp.

Den första personen som kom förbi var en sanaanit. Han sträckte ned sin hand och sade ”Ge mig din hand!”. Hadramiten korsade armarna och sade ”Nej.”. Förvånad över hadramitens svar, blev sanaaniten sur och gick därifrån.

Nästa person som kom förbi var en adenit. Även han sträckte ned sin hand i brunnen och sade till hadramiten ”Ge mig din hand!”. Även denna gång vägrade hadramiten, och adeniten gick sin väg.

Sedan kom en taizit förbi. När han såg hadramiten i brunnen sträckte han ned sin hand, och sade ”Ta min hand!”. Denna gång accepterade hadramiten erbjudandet och fick äntligen komma upp ur brunnen.

Taiziten fick spela den smarta rollen, eftersom jag hörde historien från en taizit, och här i Taiz vet alla att taiziter självklart är smartare än andra yemeniter.

The Protocols of the Elders of Zion

Direktlänk 16 kommentarer

Off the charts!

03 november 2009 at 08:51 (Vardag, Yemenresan) (, , )

Jag var just inne på kontoret och fick veta att vi har över 70 personer registrerade för nästa omgång av konversationsgrupperna. Vi kan bara ta 20. Urvalprocessen innebär att vi måste ringa upp var och en och kalla dem till en intervju, där vi ställer lite frågor bara för att få höra deras engelska eftersom gruppen kräver en viss nivå för att kunna fungera. Därefter skall alla ringas upp igen och bli underrättade om resultat och startdatum. Att göra detta med 70 personer, vars engelska varierar mellan flytande och knappt befintlig, tar ganska mycket tid och ansträngning.

Jag tycker det är skönt att denna omgång lider mot sitt slut. Min grupp har hela tiden varit ganska trög, och har behövt väldigt mycket forcerad input från mig för att kunna hålla igång en timme. Isak är mer nöjd med sin grupp, så jag hoppas att nästa omgång blir bättre för min del.

Direktlänk 3 kommentarer

« Previous page · Next page »