Gym och transport
Jag och Isak gymmar tre gånger i veckan. Det är riktigt gött, gymmet är härligt sunkigt (Isak har skrivit mer utförligt om det) och man har konstant en go träningsvärk någonstans. Förutom de senaste dagarna. Träningsvärken som jag har haft i går och idag är outhärdlig. Senast jag var på gymmet tränade jag vadmusklerna, och tyckte att jag stretchade ordentligt. Antingen misslyckades jag fullständigt med detta, eller så har någonting annat gått snett, för nu känns det hela tiden som att jag har kramp där nere! När jag står upp med raka knän och fötterna platt på marken gör det så vansinnigt ont och känns som att jag stretchar ut den muskeln över dess maxgräns. Detta får till resultat att när jag går ser jag ut som att jag har tappat tvålen, så jag försöker hålla mig stilla så mycket som möjligt i offentliga sammanhang. Det är något bättre idag än vad det var igår, så jag hoppas på att kunna gå normalt med enbart lite träningsvärk i morgon. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag skall åka till gymmet i kväll.
Sättet på vilket man tar sig till gymmet är värt en liten redogörelse för sig. Vi brukar ta en ”dabab”, en av de otaliga minibussar som agerar blodomlopp på stadens vägar. Man kan ta sig nästan överallt med dessa bussar, om man vet vilken rutt varje linje tar. Och anledningen till varför man tar dessa bussar är givetvis priset – 20 riyal kostar det att ta sig var som helst i staden. Om man tänker på att 1 krona är cirka 29 riyal så förstår man genast varför detta är ekonomiskt gångbart. Men allt är inte fröjd och solsken ens med dessa bussar, särskilt inte för en skandinavier på 195 cm som jag. För att kunna få in så många som möjligt på en gång så har de knökat in ett extra säte, så att när bussen är full med människor i yemenitstorlek så kan 9-10 människor sitta tätt inpå varandra, men ändå någorlunda bekvämt. Och här nere har man inte samma enorma ”personal space” som vi svenskar har, så lite kroppskontakt på bussen är bara trevligt. Om det kommer in kvinnor i en buss där det innan bara suttit män, måste en kort stund ägnas åt omarrangemang så att mittensätet är förbehållet kvinnorna, eftersom män och kvinnor inte får röra vid varandra (som jag har förstått det). För mig kan en dababresa vara ganska smärtsam, då jag inte endast behöver fälla in benen till max och oftast sitta snett, utan även måste böja på nacken eftersom det är så lågt i tak. Och eftersom chauffören oftast kör ganska ryckigt, vägen är ojämn och det tar lång tid att ta sig dit man ska så brukar jag vara ganska stel i nacken när vi kommer fram. Men ekonomiskt sett så är det värt det, jämfört med att ta en av centrets bilar.
Konversation igen
Idag startade de nya konversationsgrupperna. Vi hade på förhand en känsla av att de kommande grupperna inte skulle vara lika bra som de första, grundat på vad vi har erfarit under intervjuerna. I alla fall för mig visade det här sig vara felaktigt, min grupp drog igång med en rivstart och visade sig vara riktigt lovande. Den höga efterfrågan på kursen har gjort att vi denna gång har en ordentlig lista med reserver, som vi tänker kalla in ifall det blir som förra gången, att många hoppar av eller helt enkelt slutar komma. Kort sagt så ser jag ljust på denna konversationsomgång.
Jag har spenderat lite pengar på en ny dator. Den inhandlas i Sverige och tas hit ner av min syster som kommer om en och en halv månad. Nu är det bara att hålla tummarna för att min gamla dator lever så pass länge, annars blir det förmodligen dyrt och jobbigt med dataöverföring från den. Det skall bli intressant att testa det nya operativsystemet Windows 7, för även om jag är beredd på några barnsjukdomsbuggar (som Microsofts operativsystem alltid har haft) så har jag bara hört bra saker om detta operativsystem. Men å andra sidan kanske det bara är ett exempel på vad jag kallar Obama-syndromet; att alla älskar ersättaren bara för att föregångaren var ofattbart dålig (fatta piken, norska Nobelpriskommitén! Om Obama får Nobelpriset bara för att han inte är George W. Bush kan faktiskt jag också förtjäna det). I detta fall skulle det givetvis vara Windows Vista som har blivit ersatt.
(Notering: Jag har skrivit nyckelorden i texten ovan i fetstil. Detta skulle kunna underlätta läsning av långa inlägg, men jag behöver feedback. Känns det hjälpsamt eller irriterande?)
Allmänt om Yemen… So far.
Nu när jag har varit här nere ett tag tänkte jag att det kunde vara dags att börja göra lite subjektiva observationer, eftersom det mesta har hunnit sjunka in och det jag hittills har berättat om mestadels har handlat om vad som äger rum innanför centrets murar, eller väder och vind et cetera.
Eftersom idag var sista dagen av konversationsgruppens första uppsättning bad jag mina elever att utvärdera kursen och ge kritik (något de inte är vana vid, och som jag har uppmanat dem att göra via några olika samtalsövningar). Mot slutet ställde en av mina elever mig frågan, om vad jag tyckte om Yemen. Mitt svar var kortfattat och ganska intetsägande, men jag har funderat lite på det sedan dess och har kommit fram till en något mer uttömmande formulering.
Min omedelbara reaktion när jag funderar på vad jag tycker om Yemen är att det finns mycket som är konstigt, vissa saker som är dåliga samt vissa goda sidor. Den bästa av de goda sidorna är gästfriheten. De allra flesta yemeniter älskar att få besök från utlandet (i varje fall varenda en jag har talat med om saken har uttryckt sig så), och är upprörda över de ”crazy people” som får västerlänningar att vara rädda för att åka till ett muslimskt land. Alltså är extremistiska våldshandlingar inte uppskattade av den stora massan, som ibland gnistrar till och uppvisar en lysande syn på tillvaron. Jag minns inga konkreta exempel på detta, men jag minns åtskilliga tillfällen i konversationsgruppen där jag har blivit positivt överraskad av saker som de har sagt. Med detta sagt, så finns det ganska många (varav vissa uppenbara) aspekter av en yemenits vardagsliv och allmänna åsikter som jag inte håller med om, och ibland blir förskräckt över.
Vissa av dessa saker får inte tigas om. Två saker tänker jag ta upp här: kvinnors klädsel och roll, samt synen på judar och Israel / Palestina-konflikten. Kvinnors klädsel är väl en av de saker som svenskar förknippar mest med araber och Islam, och jag anser att det absolut är ett förtryck att tvinga ett helt kön att klä sig och bete sig på ett visst sätt för att uppfylla det andra könets villkor (ja, ja, denna kamp finns givetvis också i svensk och västerländsk kultur, bara i annan, mer subtil form). Det skrämmande i det hela är att detta system är så indoktrinerat att de flesta kvinnor inte vill gå utanför sitt hem utan niqab (huvudbonad som täcker ansiktet så att endast ögonen syns; ej att förväxla med burqa, som dessutom har ett nätgaller eller ett tunt heltäckande skynke över ögonen), även om det enligt Koranen är tillåtet att skippa ansiktstäckelsen, så länge håret är täckt. Håret måste alltid vara täckt av en makrama. Anledningen är att de känner sig obekväma med det sätt männen tittar på dem om de inte täcker ansiktet, vilket jag mycket väl kan förstå eftersom jag har ständigt har sett hur männen stirrar på våra obeslöjade svenska kollegor. Dessa kvinnor har vuxit upp med att dölja sig och smälta in, så det är fullt förståeligt att de inte vill utmärka sig genom att klä sig annorlunda än de flesta andra. Detta gör det hela inte mer försvarbart, utan i min mening är det tvärtom – denna situation visar hur skruvad hela saken är! Män och kvinnor lever sina liv nästan helt utan mänsklig kontakt med varandra, och när männen ser kvinnorna obeslöjade händer det saker i dem som de inte vet hur de skall kontrollera, eftersom de aldrig fick en chans att ”öva sig” under de kritiska tonåren. Vissa kvinnor använder ändå inte ansiktstäckelsen, och det verkar fungera för dem så vitt jag har sett. Men att ha ett system som vid granskning ser ut att vara till för att skydda en grupp människor mot sina känslor och som begränsar den andra gruppen något så oerhört som detta gör är fel. Anser jag.
Kvinnors ställning i övrigt lämnar också mycket att önska. När man diskuterar kvinnor på arbetsmarknaden så poängteras ofta att hustrun endast skall arbeta om mannen inte klarar av att försörja familjen. Äktenskapssystemet skulle kunna ses som ett system av omtanke från mannen mot hustrun; alltså att han skall tillgodose alla hennes och familjens ekonomiska behov, medan skötseln av hemmet och barnen är kvinnans uppgift. Tyvärr gör detta att många yemenitiska män inte vill låta sina kvinnor utbilda sig, eftersom det skulle innebära att de måste tillbringa tid borta från hemmet och därmed kanske inte kunna uppfylla sina ”plikter”, eller att de helt enkelt ger sin tid åt något annat än sin make. Detta innebär att de flesta kvinnor inte ha andra ambitioner än de som rör familj och hushåll, och eftersom kvinnor ju bara är lämpade för vissa jobb så kan hon på sin höjd kanske bli lärare eller sekreterare. Jo, för kvinnor är ju nämligen sköra, känsliga varelser, med långt större förmåga till empati och social smidighet än vad män är. Det vet ju alla.
Det finns hyllmeter med observationer man skulle kunna göra om detta, men tydligt är att om man ser det hela som ett problem så är det gruvligt svårt att hitta en lösning.
Den andra negativa observationen jag skulle göra var den om synen på judar. Det är bekant för de flesta att judar och araber inte direkt är de såtaste av vänner, och även om man inte ser det ifall man bara tittar på sina vardagliga upplevelser på stan så stöter man på denna konflikt djupt rotad i påståenden och åsikter när man samtalar med folk. Mina observationer bygger förstås på samtal från min konversationsgrupp, där ämnet för dagen en gång var terrorism. Jag hade dumt nog inte förberett mig så noga, eftersom jag tänkte att ett ämne som detta måste vara något som de har många åsikter om, och jag förberedde mig vanligtvis endast när jag hade ett ämne som jag trodde skulle gå lite trögt, så att jag skulle kunna ställa eggande följdfrågor. Den här gången visade det sig vara ett misstag att inte kunna styra debatten, för de hade inte diskuterat länge förrän de hade kommit fram till att terrorismens orsak var Israels existens och USAs uppbackning av dem. Jag försökte få dem att överväga andra alternativ, för jag insåg att detta inte var en produktiv väg att gå, men drogs in i en jag-mot-dem-situation. Nu är jag inte så överdrivet pro-Israel, då jag inte helt har tagit ställning till konflikten, men även denna hållning verkar extremt Israelvänlig om man jämför med mina elevers åsikter. Sammanfattningsvis kan man säga att deras argument gick ut på att Israel kom och stal land som inte var deras, satte sig själva som härskare över befolkningen där, och med amerikanska medel förstärkte och solifierade de sin position och sitt förtryck. Konflikten kan inte lösas med mindre än att Israel och alla som bekänner sig till den staten på ett eller annat sätt försvinner därifrån. Palestinierna är oskyldiga offer som är helt lämnade åt sig själva och inte har mer än pinnar och stenar att sätta in mot Israels flygvapen och pansarförband (som ju är finansierade av USA eller i själva verket är den amerikanska armén under Israels flagg). Media i väst berättar inte sanningen om situationen, medan vissa arabiska media, till exempel det privat finansierade Al Jazeera är fullständigt, 100 % objektiva i sina rapporter om Israels grymheter och övergrepp. En kille sade till och med att judar styr västvärldens media för att propagera för Israel (The Protocols of the Elders of Zion, någon?).
Klart är i alla fall att här i Yemen finns det knappt några judar kvar alls. Det skall ha funnits en gammal judisk population här, med rötter tillbaka till Salomons tid, men idag har de allra flesta lämnat landet. Här om dagen läste jag en artikel från Wall Street Journal om en amerikansk räddningsaktion för att föra ut en grupp judar från en del av landet som ligger en bit norr om huvudstaden (se artikeln för karta). Om artikeln är trovärdig så kan man anta att de som utfört de aktiva handlingarna som drivit judarna på flykt tillhör den extremistiska klicken, vilket innebär att den övriga befolkningen lät det hända. Om så är fallet vet jag inte, men om så vore skulle det inte förvåna mig, med tanke på de påståenden som cirkulerar angående judar.
Kvinnoförtryck och läskiga åsikter till trots så trivs jag ändå bra. Det som gör tillvaron jobbig är saker som dåligt internet, bristen på möjlighet att hitta en cheeseburgare, enformigt väder, luftföroreningar och oljud från trafiken. Det som lättar upp livet är folkets öppenhet och uppriktiga gästfrihet (så länge du inte befinner dig i en köp/sälj-situation; har du ljus hy så kommer de att göra allt för att klämma ur lite extra pengar ur dig), fiskrestaurangen nere på stan, vacker natur när man kommit ut ur staden och billig bensin (hmm, möjligtvis sammankopplat med luftföroreningar? Hmm.).
Det var allt jag hade denna gång.
Eller, nej förresten. Jag hade ju ett yemenitiskt skämt! Det verkar som att vissa stereotyper går att hitta i alla kulturer. Till exempel så finns det en region som heter Hadramut. Uppenbarligen är detta Yemens motsvarighet till Småland; dess invånare skall visst vara väldigt snåla! Jag fick skämtet översatt åt mig, och det går så här:
En hadramit hade ramlat ned i en brunn. Eftersom brunnen var djup kunde han inte ta sig upp själv, utan behövde hjälp.
Den första personen som kom förbi var en sanaanit. Han sträckte ned sin hand och sade ”Ge mig din hand!”. Hadramiten korsade armarna och sade ”Nej.”. Förvånad över hadramitens svar, blev sanaaniten sur och gick därifrån.
Nästa person som kom förbi var en adenit. Även han sträckte ned sin hand i brunnen och sade till hadramiten ”Ge mig din hand!”. Även denna gång vägrade hadramiten, och adeniten gick sin väg.
Sedan kom en taizit förbi. När han såg hadramiten i brunnen sträckte han ned sin hand, och sade ”Ta min hand!”. Denna gång accepterade hadramiten erbjudandet och fick äntligen komma upp ur brunnen.
Taiziten fick spela den smarta rollen, eftersom jag hörde historien från en taizit, och här i Taiz vet alla att taiziter självklart är smartare än andra yemeniter.
The Protocols of the Elders of Zion
Off the charts!
Jag var just inne på kontoret och fick veta att vi har över 70 personer registrerade för nästa omgång av konversationsgrupperna. Vi kan bara ta 20. Urvalprocessen innebär att vi måste ringa upp var och en och kalla dem till en intervju, där vi ställer lite frågor bara för att få höra deras engelska eftersom gruppen kräver en viss nivå för att kunna fungera. Därefter skall alla ringas upp igen och bli underrättade om resultat och startdatum. Att göra detta med 70 personer, vars engelska varierar mellan flytande och knappt befintlig, tar ganska mycket tid och ansträngning.
Jag tycker det är skönt att denna omgång lider mot sitt slut. Min grupp har hela tiden varit ganska trög, och har behövt väldigt mycket forcerad input från mig för att kunna hålla igång en timme. Isak är mer nöjd med sin grupp, så jag hoppas att nästa omgång blir bättre för min del.
A distress signal
Jag fick hem min dator från reparatören i går, med det sorgliga beskedet att den inte har långt kvar att leva. Tre månader till som mest ett år har den innan moderkortet är helt slut. Det som hade hänt var att det RAM-minneschip som jag själv satte i för nästan två och ett halvt år sedan för att öka minnet från 512 till 1024 mb visade sig vara endast 99% kompatibelt (och ha riktigt dålig timing vad gäller att visa den där sista procenten), och har nu dömt datorn till undergång.
Så jag surfar på lånad tid. Förhoppningsvis överlever datorn Yemen, men det kan inte garanteras. Därför planerar jag nu att skaffa en smidig liten 10″-laptop. De är billiga, många av dem har utmärkt batteritid, och de är lätta att ha med sig. När jag kommer tillbaka till Sverige tänker jag jobba ihop pengar till en MacBook, men man tar liksom inte gärna med sig sin 20 000-kronorsdator överallt, så även när jag har uppnått detta är det en bra idé att ha en liten PC att ha i väskan.
Här kommer ni, mina svenska vänner, in. Eftersom moderkortskraschen kanske sker innan jag kommer hem och själv kan köpa en (vilket skulle innebära oändliga problem med att föra över alla mina data från denna dator till den nya), så vore det oerhört smidigt och uppskattat om det fanns någon som ändå skulle kunna vara sugen på ett besök till Yemen kunde agera ombud för mig, och köpa den dator jag pekar ut och ta den med sig ned hit. Det finns visserligen datorer att få tag på här nere, men glöm garanti, support och icke-arabiskt tangentbord. Svensk köprättslagstiftning är nice.
Och som jag redan poängterat i ett tidigare inlägg, så är det snorbilligt att åka hit (kolla på Turkish Airlines hemsida).
A little something…
Kaffekopp vid träbord på stålram i baden-baden-stol. Det är vad jag vanligtvis förknippar morgnar (även om det börjar närma sig förmiddag nu) med den här temperaturen med. Å andra sidan störs den illusionen av bristen på lugn och ro på grund av trafiken utanför, samt att jag inte har en kaffebryggare. Och att jag sitter inomhus.
De senaste dagarna har min online-aktivitet varit låg, och detta beror på att min dator har fått problem. Den har slutat starta, i bootningsprocessen kommer den aldrig så långt som att starta skärmen utan står bara där och låter hårddisken snurra och fläkten gå. Jag har lämnat in den på reparation, och fått det preliminära beskedet att den har moderkortsproblem. Eftersom moderkortet är den mest centrala delen i en dator så är att byta ut det likvärdigt med att köpa en ny (som jag har förstått det). Detta gör mig nedslagen, eftersom jag hade hoppats och trott att min dator skulle överleva länge nog för att jag skall ta mig hem från Yemen och spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa en MacBook Pro. Nu verkar det som att jag ställs inför omedelbara åtgärdskostnader som antingen skaffar mig en helt ny PC (för jag kan inte hitta någon Mac i Taiz, möjligen i Sanaa, men jag har ändå inte råd just nu) eller byter moderkort på min gamla. Det ena alternativet är en långsiktig lösning som jag inte vill ha, och det andra är en kortsiktig lösning som är väldigt dyr. Jag inväntar vidare besked om min dators tillstånd innan jag fattar något beslut. Just nu sitter jag på Isaks dator, som jag har lånat medan han är i Sanaa och hämtar sin familj som kommer på besök.
Arbetet med konversationsgrupperna går bra, även om jag nu, vid den sista dagen av den näst sista veckan av den första omgången varje dag den senaste veckan haft problem att komma på nya ämnen. Det svåra med att komma på samtalsämnen är att de måste vara intressanta nog för att mina elever skall kunna diskutera det i minst en timme, och de gånger jag inte väljer provocerande ämnen som jag vet att de har olika uppfattningar och åsikter om börjar diskussionen bli krystad och dö ut efter en halvtimme. Oavsett om jag är förberedd eller ej. Det andra som är svårt med gruppen är att få dem att diskutera med varandra i stället för att förklara saker för mig. Till och med när de är inne i en het debatt med vitt skilda åsikter, är de beroende av min tysta feedback. De håller hela tiden ett öga på mig för att få någon slags godkännande. Om jag riktar uppmärksamheten någon annan stans, till exempel mot mina anteckningar för att fundera ut nästa steg i debatten, blir de osäkra och kommer av sig. De talar inte till varandra, utan vänder sig mot mig och pratar om sin motståndare i tredje person, vilket är oerhört frustrerande. ”Don’t address me” har blivit en ganska utsliten fras från min sida. Andra ämnen kan ställa mig mot dem, vilket totalt missar poängen med gruppen och sätter mig i en väldigt obekväm sits. Det bästa exemplet på detta var när Israel/Palestina-frågan kom upp, och mina elever med rörande enighet förklarade för mig att Israel är mördare som inte förtjänar att bo i det landet. Samt att judar styr världens media för att propagera för Israel. Jag hade velat tala om för dem att jag tror att de media som de grundar sina åsikter på förmodligen är styrda av en annan faktion, men i brist på bevis (vilket inte hindrar dem från att yttra ogrundade påståenden) så höll jag tyst om det.
Förra veckan någon gång kom det in en man till Rigmor på kontoret. Han var en yemenitisk doktorand vid den humanistiska institutionen på något universitet i Rabat i Marocko, och han höll på med sitt fil. kand.-arbete som handlade om användning av artighetsstrategier i engelska, talad av arabiska modersmålstalare i jämförelse med de strategier som samma talare använde i sitt modersmål. Han hade via sina kontakter på Utbildningsministeriet (som vi står direkt under) hört talas om att vi på vårt center höll på med konversationsgrupper, och kom därför hit för att be oss om hjälp. Han skulle arrangera en session där en grupp lärare och skolinspektörer som kunde prata engelska först skulle diskutera frågan om kvinnors plats på arbetsmarknaden i Yemen (ett ganska hett ämne) på engelska, och sedan på arabiska. För detta behövde han en moderator till den engelska sessionen, så han kom till oss för att höra om vi hade någon som var intresserad. Eftersom jag omedelbart hakade på hans ämne (killen är ju lingvist, för bövelen!) och jag dessutom var den enda av oss konversationslärare som var kvar på centret igår så ställde jag upp. Jag fick materialet ett par dagar i förväg, testade det på min egen konversationsgrupp och konstaterade att de frågor som killen hade formulerat fungerade utmärkt. Själva sessionen gick bra, men var oerhört tröttande på grund av de krav på kvalitet och engagemang som ställdes. Det är betydligt lättare att få en grupp som man är van vid att konversera sins emellan, än att få en helt ny grupp att omedelbart göra detsamma, för även denna grupp av lärare och uppsatta tjänstemän tenderade att rikta sig till mig i sina uttalanden.
Om du troget har läst detta från början till slut så får jag tacka för uppmärksamheten. Du får en internetkaka som belöning. Nu kommer jag inte på något mer intressant som har hänt sedan mitt senaste inlägg.
Min skrala kjol går åter opp, eländes klädkultur!
Denna helg (påminnelse – Arabisk helg = Torsdag-Fredag) passade yemeniterna på att ta långledigt i och med någon av regeringen utlyst helgdag i onsdags. Även centrets verksamhet stannade upp, vilket gav mig, Isak och Carolina ett utmärkt tillfälle att göra en längre utflykt. Efter lite rådslag med lite mer erfarna ”utlandsyemeniter” kom vi fram till att vi skulle åka till Al Khawkhah (uttalas chååcha), en liten fiskeort vid Röda havet där det ligger en turistby där vi kunde ta in.
Vi gav oss av vid sju på onsdagens morgon för att slippa undan middagshettan, och resan tog inte längre än att vi var framme vid någonstans strax efter klockan 10. Med hjälp av lite förberedande studier av Google Maps tillsammans med en som har varit där förut gick det utmärkt att hitta dit, det var bara att följa vägen tills en 90-graders-sväng och sedan följa den vägen tills den tar slut. Man behöver inte vara Tina Thörner för att memorera den vägbeskrivningen.
Turistbyn var inte världens fräschaste, men till dess försvar har inte Yemen varit ett internationellt resmål sedan inbördeskriget under första halvan av 90-talet, så eventuella besökare får nöja sig med vad som finns. Med detta i åtanke var det ett bra ställe. Det fanns inte ström och därmed inte heller AC förrän vid klockan sex, och när man beställde mat i restaurangen var det väldigt lite av det som erbjöds på menyn som faktiskt fanns. Över lag hade vi problem med att fixa käk. Men de var vänliga och bjöd på te första dagen, och hela vistelsen var billig! Jag betalade 8000 riyal, vilket innefattar min del i ett fyrbäddsrum som vi tre sov två nätter i, två frukostar, en lunch och en middag. I svensk valuta blir detta ungefär 320 kronor – vilket man får vara mer än nöjd med!
Den största tjusningen med vistelsen där var ju Röda havet. Med en vattentemperatur på 26-30 grader, stekande hetta i luften och gassande sol var det en ren fröjd att simma omkring och bara njuta. Andra dagen blåste det väldigt mycket och vågorna gick höga, vilket var väldigt roligt att leka i. Vattnets sälta brände i halsen och sved i ögonen, men gjorde också att man flöt som en kork – i Östersjön kan jag inte flyta eftersom mina fötter sjunker ned hela tiden, men här var det inga som helst problem förutom det skvättande saltvattnet som hela tiden kom i ögonen. På andra dagens morgon åkte vi dessutom ut i en båt och snorklade vid ett korallrev, vilket var en ny upplevelse för mig och väldigt givande. Jag växlade mellan att flyta omkring och bara titta och att dyka ned och leka med fiskstimmen.
Första dagen försökte vi hitta någonting att äta i själva samhället, men eftersom vi är orutinerade nog att inte ta siestan med i beräkningen gjorde vi ju inte det förrän vid tretiden, då det inte går att hitta någonting som är öppet. I stället hittade vi en fransktalande yemenit som berättade att han hade arbetat som turistguide under åren innan inbördeskriget och som gärna skulle guida oss till lite ställen runt omkring, något som vi gärna gick med på. Så gör man här i Yemen – man accepterar varandras erbjudanden! Han visade oss till ett ställe utanför byn där det fanns en ruin av en moské som enligt guiden byggdes innan Islam, och därmed alltså från början var en kyrka. Därefter visade han oss en vacker strand med palmer och båtar, där vi gick en stund och fotograferade. På vägen tillbaka fick guiden plötsligt för sig att vi skulle köra på stranden resten av vägen tillbaka, eftersom vi ju hade en fyrhjulsdriven Toyota Land Cruiser (förmodligen den mest gångbara terrängbilen i detta land). Han övertalade oss, och efter en och en halv meters färd på stranden körde vi naturligtvis fast i sanden. Vi grävde och fixade i lite över en timme innan vi kom loss och guiden själv körde oss tillbaka till Khawkhah, hjälpte oss att hitta ett matställe och gick sedan hem utan att kräva betalning. Han tyckte nog att hela historien var lite pinsam, men vi betalade honom en liten symbolsumma i alla fall eftersom vi ändå hade fått ut en del av utbytet med honom. För min del var jag glad över att bara få användning för min franska, vilket var länge sedan. Varken Isak eller Carolina kan franska, så jag fick vara språkrör och tolk.
När vi tidigare i dag kom hem slogs vi alla av trötthet, och konstaterade att man nästan skulle ha behövt en dag att vila upp sig från vilan. Det har nog med den konstanta solexponeringen att göra. Vi tillbringade mycket tid i skuggan av palmbladstak som fanns på turistbyn, men värmen tar i längden ut sin rätt på en stackars svensk.
Jag har fått krångla otroligt mycket för att få upp dessa bilder, så håll till godo!
Öppen inbjudan!
Nu när ni vet någon som är i Yemen, varför inte passa på att komma och hälsa på? Flygresan kan man komma billigt undan med, Isaks föräldrar hittade biljetter med Turkish Airlines för under 8000 kronor, tur och retur för två personer.
Här finns rum, faciliteter och folk som kan hjälpa er att ta sig fram i landet. Möjligheten att uppleva Yemen kommer kanske aldrig mer att vara så uppenbar!
